Inget utrymme för svackor

Det är APT, arbetsplatsträff, och vi pratar ekonomi och organisation. Jag känner klumpen i magen, men lyckas hålla rösten stadig när det är min tur att prata. Min kollega gråter öppet. Uppgivenheten gör sig påmind. Hur ska vi ro iland läsåret, med ännu lägre elevpeng än tidigare?

Redan nu är systemet så skört. Alla måste vara friska och på topp varje dag, och ändå lyckas vi inte. Det finns inget utrymme alls för att någon inte skulle vara helt hundra en dag.

Men livet är inte alltid en rak väg utan hinder, inte ens för oss som arbetar i skolan. Av och till händer det att någon skulle behöva lite extra andrum för att man är småbarnsförälder som har haft en jobbig natt, eller för att man är nyskild, eller gravid, eller närmar sig pensionsåldern och börjar bli trött, eller har en anhörig som mår dåligt. Man kan argumentera för att man borde bli sjukskriven i så fall. Antingen fullt arbetsför, eller sjuk. Sådan är inte verkligheten i något yrke, utan om man inte är rejält sjuk så ska man arbeta.

Det är mänskigt att under sitt liv ha perioder då man orkar mer, och andra då man orkar mindre. Finns det inget utrymme för detta, eftersom arbetsbördan är så tung att inte ens de som just nu är i en period då de klarar att vara högpresterande inte mäktar med, så är det något fel i systemet.

Vilken sorts samhälle har vi format som inte tillåter att människor är människor, utan som kräver att vi ska fungera som maskiner? Och vilken sorts elever kommer skolan att producera om lärarna inte kan vara människor utan behöver vara maskiner?

Taggad

Efterlysning!

Radioprogrammet har nu fått tag på lämpliga intervjupersoner. Tack alla som engagerat sig!

Lärarmyteriet fick en fråga i mailboxen, kanske finns det någon av våra läsare som kan tänka sig att ställa upp, eller kanske vet någon annan som kan tänka sig att bidra? Skicka oss ett mail på myteristerna@gmail.com så vidarebefordrar vi kontakten!

Hej,

Jag (…) jobbar som programledare för radioprogrammet Skolministeriet. Nästa fredag (den 22/2) ska vi spela in ett program där lärare som ska få berätta om sina erfarenheter av att jobba med rektorer. Vi gör vårt program i anknytning till att systerprogramet Rektorerna just nu går i SVT.

Vi kommer också att presentera en enkätundersökning där 400 lärare ger sin syn på hur de tycker att deras rektorer agerar och fungerar. Eller i vissa fall inte fungerar.

Jag är alltså på jakt efter en lärare med lång arbetserfarenhet och som vet hur det är att jobba i en skola med stor rektorsrotation.

Kanske kan ni på lärarmyteriet hjälpa mig med något tips?

Att vara eller inte vara – om omdömen…

I förra veckan kom nyheten att man vill slopa omdömen och IUP för årskurserna 6 till 9, samt minska ned till IUP-skrivning en gång per år för de tidigare årskurserna (länk). Välkommet, tycker jag. Det är ett steg mot en rimligare arbetsbörda för lärare, även om det finns fler steg som behöver tas i den processen. Det är även ett steg i rätt riktning, en signal, att lärares professionalism är att lita på. Vi behöver inte dokumentera för dokumenterandets skull, för att hålla ryggen fri. Må så vara att dokumentation ligger i tiden, men vilken läkare eller socialsekreterare måste dokumentera varje möte på ett sådant sätt att allmänheten, eller ens patienten/klienten, omedelbart kan ta del av det sedan? I min dokumentation, som jag gör för mitt eget minnes skull, kan jag hålla mig till korta formuleringar där jag har ett system för vad eleverna har uppnått. Dessa egna formuleringar kan jag sedan översätta för en elev eller förälder om det efterfrågas. När jag skriver omdömen för varje elev måste jag lägga mycket mer tid på att formulera mig för att elever och föräldrar ska förstå. Dessutom vill skolverket och skolledningen också ha ett finger med i spelet om hur omdömena ska formuleras.

Det är riktigt att lärare behöver dokumentera elevers framsteg och det görs och har alltid gjorts. Det har alltid gått att få ta del av detta genom ett samtal med berörd lärare och det går fortfarande. Men det kan inte vara rimligt att skriva omdömen, när resultat på uppgifter, prov och diagnoser mm bokförs med all önskvärd transparens i datasystem där både elever och föräldrar kan följa med i utvecklingen . Elevers närvaro vid lektioner finns att beskåda i samma system, liksom ofta kunskapsmatriser som fylls i och ger detaljerad information om framsteg och utvecklingsområden (i alla fall är det så på skolan där jag jobbar, och på de flesta av mina lärarkompisars skolor). Det är glädjande att man från politiskt håll inser att detta är nog och visar en vilja att ta bort omdömena som orsakar så mycket stress hos Sveriges lärare. De bidrar dessutom till en enorm ”puckel” med arbete, där man som lärare ofta tvingas lägga väldigt många timmar utöver ordinarie arbetstid på att skriva om alla elever under de preioder då omdömena ska färdigställas.

Jag hoppas att detta inte bara är valfläsk, utan ett steg i rätt riktning. Jag ser fram emot vidare nyheter i frågan. Vi lärare är kapabla, professionella och engagerade. Låt oss göra det vi är utbildade för – att planera och bedriva undervisning – då kommer resultaten för den Svenska skolan (som sägs vara i kris) att börja se bättre ut, det är min fasta övertygelse.

Gastbloggare nr 16

Tro på dig själv!

Tro på dig själv. Tro på att framtiden är din. Oavsett vad du fick med dig på vägen.

Häri ligger problemet med den svenska skolan. Det är inte så det skall vara. Skolan och samhället ska se till att alla eleverna får med sig dessa nycklar till framtiden. Idag är det enbart en liten grupp elever som får med sig den värdefulla nyckeln: självförtroendet och tron på sig själv. Resten av barnen får klara sig bäst de kan i en skolstruktur som inte fungerar för alltför många barn.

Vi pratar om en skola där många vuxna inte längre reagerar över mobbningstrukturer, och som blundar för att elever med handikapp eller som har andra svårigheter med sig inte får den hjälp och det stöd som de har rätt till att få, på grund av att att den från början för snävt tilltagna skolbudgeten inte räcker till. En skola där elever medvetet trängs ihop i stora klasser som packade sardiner. Där det inte finns någon chans till lugn och ro och en vettig inlärningsmiljö, med en alltför hög arbetsbelastning för både lärare och elever.

Vi pratar om en skola där budget och vuxnas prestige går före barnens trygghet och inlärning. Vuxna människor som ser att något är fel och ändå inte agerar. I många fall av rädsla för att drabbas av repressalier från ledningshåll för att de har lyft fram ”obekväma saker som rektor inte vill höra som kostar pengar att rätta till”.

Vi har rektorer som medvetet döljer för kommuncheferna att barn far illa i vårt skolsystem. Kommunchefer som inte heller lyfter dessa vidare utan istället skyller misslyckandet på på föräldrarna och barnen. Skolchefer/kommunchefer som inte prioriterar att budgetera för tryggare skolor, före arenabyggen, isrinkar på torget och nya glasdörrar till kommunhuset..

Vi pratar om en skola där ett barn i veckan tar livet av sig på grund av mobbningsrelaterad problematik. Där dessa elevers rätt till att vistats i trygg och säker miljö, med vuxna som ser, hör och agerar, har åtsidosatts för ”mobbarnas” informella rätt att göra tillvaron eländig för andra barn år efter år. En skola där det inte är någon mening för ett barn att gå till vuxna för ingen hjälp finns i praktiken att få. Den mobbade blir den som flyttas på och skuldbeläggs och ”mobbaren” blir fortsatt ”kung” över skolarenan.

Vi pratar om en skola som signalerar och lär barnen, nästa generation vuxna, att det måste vara ditt fel lilla vän… att andra människor inte uppför sig anständigt mot dig. En skola där tron på framtiden, tron på att lyckas har raserats för alltför många barn redan innan de har fyllt 12 år. Det är inte sådan vår skola är tänkt att vara…

av May Launy

Dokumentationsdebatten.

Sista veckan har debatten om lärares arbetsbörda, och specifikt den administrativa delen av denna, blossat upp. Det har debatterats i TV, i DN flera gånger och hos LR till exempel.

Det har talats om lärarsekreterare och om minskad administrativ börda. Lärarmyteriet välkomnar diskussionen och hoppas på en snar förändring, där vi ser en tydlig återgång till kärnuppdraget: att undervisa! Det måste komma till en central reglerging av vilka dokumentationskrav en lärare egentligen har på sig, som det är nu är det stora skillnader mellan kommuner och till och med inom kommuner. Vad som är säkert är att lärare tillbringar mer och mer tid med att just dokumentera. Mycket av denna dokumentation handlar, som vi pekat på förut om vad många kallar ”håll-ryggen-fri-dokumentation”, där dokumentation av åtgärder ersätter verkliga åtgärder, eftersom det inte finns resurser nog att sätta in verkliga åtgärder. Detta är helt förkastligt och gagnar ingen. Det blir bara ytterligare ett kvitto på kommunernas oförmåga att hantera sitt huvudmannaskap för skolan.

Sveriges politiker måste förstå att detta kommer leda till en stor skol/utbildningskris i Sverige om man inte reagerar nu. Det är fler och fler lärare som faktiskt inte orkar med sitt arbete och som ständigt känner sig misslyckade och otillräckliga. Vi vet inte vad vi ska fokusera på. Lägger vi vårt krut på att undervisa och planera lektioner får vi skit för att vi inte dokumenterar tillräckligt. Dokumenterar vi allt vi ska hinner vi inte planera vår undervisning utan det blir en låt-gå pedagogik som mest kan liknas vid brandutryckning. Vi släcker de mest akuta bränderna för att överleva lektionen och dagen.

Ska detta avhjälpas genom att ge oss sekreterare? Jag är tveksam. Det är nog att börja i fel ände att stoppa in sekreterare när det vi egentligen behöver veta i första hand är VAD som ska vara en lärares arbetsuppgifter för att sedan se över vilka övriga funktioner och yrkesgrupper vi behöver. Se till att personalen gör rätt saker i skolan. Det är självklart att det behövs fler än en person som sköter det administrativa för personal och elever på en skola med 300 elever (som det ofta är idag). Det behövs fler som hjälper elever socialt än en kurator på 300 elever. Det behövs mer kringpersonal i skolan som kan stötta lärarna i det sociala kring eleverna. Lärare bör få fokusera sig på det de är utbildade för, nämligen att undervisa!

Är du lojal?

En helt vanlig tisdag sitter jag på ett helt vanligt ämneslagsmöte. Vi pratar om resurser och det stora behovet av stöd hos många av eleverna på skolan. Hur nyttjas resurserna – de knappa som finns – på bästa sätt? En plan för nästa termin ska formas. Plötsligt säger en kollega att vi måste se över hur mycket undervisningstid alla gör, för att se till att alla har fulla tjänster. Hen befarar nämligen att vissa inte gör så många timmar som de borde, och hen har minsann kollat upp det tidigare. Hen är riktigt i gasen och talar sig varm för detta. Vi andra är tysta. Alla tittar ned i bordet. Jag får ont i magen. Jag är kanske en av dem som gör för lite..?

Till sist säger en annan kollega emot; alla har fullt upp, det är till och med så att de allra flesta gör många fler arbetstimmar än de borde och ligger högt på undervisningstiden. Hen protesterar och säger att det är nog, vi kan inte ta mer och att hen känner för att gråta vid tanken på ökad undervnisningstid. Fler stämmer in.

Den här situationen har sin upprinnelse i en situation där elever inte får det stöd de behöver på en skola där lärarna försöker täcka upp så gott de kan för en rutten organisation. En skola där många lärare är väldigt trötta och inte får gehör för den problematik de talar med rektor och politiker om, varken vad gäller elevers behov eller sina egna problem att orka och räcka till.

När jag går från mötet funderar jag över lojalitet. Vad är det att var lojal? Mot vem ska man som lärare vara lojal i sin yrkesroll? I en organisation som suger ut varje droppe ur sina medarbetare är lärarna lojala, in i döden – eller i alla fall in i väggen och en bit till. Men är det inte så att vi då är lojala mot kommunen och budgeten? Vi jobbar och jobbar, och jobbar lite till på vår fritid för att vi vill eleverna väl. Men är de egentligen betjänta av att lärare jobbar sig till utbrändhet? Vore det inte mer lojalt mot eleverna och vårt uppdrag att säga ”nej, detta går inte, vi kan inte göra det ni begär” och unisont kräva resurser som gör att vi kan genomföra uppdraget på ett vettigt sätt. Vad är lojalitet? Är det lojalt att titta snett på kollegorna och undra om de har mindre undervnisningstid än jag och kanske till och med gå till rektorn och ”skvallra”? Är det bra för eleverna att lärarna mjölkas så till den grad att de går hem från jobbet och bara vill sova? Får vi bra undervisning då? Eller kan det vara så att det vore bättre att låta det finnas lite mer luft än nu i våra scheman, så att vi kan hitta tider att sitta ned och planera och fundera tillsammans. Då skulle vi kunna komma med fler idéer och stategier och säkerligen nå högre måluppfyllelse. Borde vi vara lojala mot eleverna före kommunbudgeten, eller är det bara pengar det handlar om?

Bättre sent än aldrig?

Lagom tills landets lärare satt höstterminens betyg (i årskurs 6 dessutom för första gången) meddelar Skolverket att de har omvärderat sina riktlinjer för betygssättning och att betyg nu endast ska sättas i de ämnen som eleverna fått undervisning i under terminen. Tidigare hette det att betyg skulle sättas i alla ämnen och att lärarna skulle använda ”all tillgänglig information” vid betyggsättningen, vilket ju då inkluderar diskussion och sambedömning tillsammans med de lärare som haft dem innan, om så är möjligt.

Det betyder alltså att lärare den senaste månaden lagt otaliga timmar på att skaffa sig tillräckligt med information för att kunna sätta rättvisa betyg i ämnen som de inte undervisat i under terminens gång. I onödan.

Var det verkligen omöjligt att komma fram till det här beslutet tidigare? Hur ser Skolverket på att man har skapat onödigt jobb för redan tyngda lärare, en av årets mest stressade perioder?

Gastbloggare 15

Kosmetika i kulisserna

Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, är statlig och kan gå in och stötta skolor och föräldrar när det gäller arbetsmiljön i skolan. Dessvärre är det tyvärr alltför ofta så att specialpedagogerna gör ett bra arbete och lyfter fram till skolorna/rektorerna saker som kan behöva åtgärdas i barnens miljö. Saker som sedan av besparingsskäl aldrig åtgärdas i verkligheten. Det är synd, för det är eleverna som drabbas hårt av att vissa rektorer missbrukar detta rejält, genom att de till Skolinspektionen då kan hävda att de visst har gjort en insats genom att anlita SPSM. Skolinspektionen tror då att barnet har fått hjälp, när ingenting i verkligheten runt eleven i skolan har förändrats. Det har bara skrivits ännu ett av många redan skrivna dokument, där man konstaterar att det inte fungerar runt eleven.

Jag är själv specialpedagog och har ett antal gånger upplevt genom egna erfarenheter hur specialpedagogernas namn och yrkeskompetens missbrukas i skolverksamheten. Där specialpedagogens yrkeskompetens och namn har fått stå för en garanti av en kvalitet i skolverksamheten som överhuvudtaget inte finns på en hel del skolor. Kosmetika i kulisserna är vad jag kallar fenomenet, och jag är inte den enda specialpedagog eller lärare som är frustrerad över att sådana dåliga, flummiga och orimliga arbetsvillkor ligger till grund för min yrkesroll i skolverksamheten.

De lärare eller specialpedagoger som protesterar mot att det i praktiken ser ut på det här viset, byts ut mot mer samarbetsvilliga specialpedagoger som faktiskt nöjer sig med att skriva ett dokument om vad som behöver åtgärdas, och sedan blundar när de ser att eleverna inte får hjälpen i verkligheten. Ett dokument som i praktiken enbart är till för att skydda skolan och rektorns rygg, inte för att faktiskt hjälpa den elev som är i stort behov av hjälp i sin skolmiljö. Man kan ju som förälder ställa sig frågan varför så få specialpedagoger arbetar i skolan där de är tänkta och utbildade till att arbeta? Istället har de av arbetsgivaren placeras utanför skolverksamheten där de sedan får till uppgift att dokumentera och söka fel hos eleverna, inte i skolmiljön och i den pedagogik som används.

Man kan även undra över varför arbetsgivaren är så ovillig att anställa specialpedagoger på skolorna ute i kommunerna, när staten i sin tur har skjutit till rejält med ekonomiskt stöd för att fler specialpedagoger skulle utbildas? Fem-sex specialpedagoger finns i bästa fall anställda på övergripande nivå för att serva runt ca 50 skolor, så ser det i många fall ut. En orimlig arbetsbörda i verkligheten, där specialpedagogerna inte ens befinner sig ute i verksamheten, inte har någon överblick och inte känner någon av de elever som de är satta att granska, utan de fungerar som en enklav någon annanstans.

Mamma Z skriver i Meus Ohana:

”Om 15 år tittar man tillbaka med fasa på hur skolan var på många ställen och hur in i helvete käpprätt det gick för många elever.”

Det är när de här eleverna blir stora som vi alla rektorer, lärare, specialpedagoger, speciallärare och övrig skolpersonal med ett rejält styng av dåligt samvete kommer att både få se den fulla vidden av konsekvenserna via elevernas egna vittnesmål. De elever som skolpersonalen på order från arbetsgivaren tvingades till att behöva överge på vägen, om de inte ville riskera att förlora sina jobb.

Nyligen fanns det sex stycken statliga specialpedagogiska tjänster ute, efter att skolinspektionen hade påvisat att det fanns stora brister i Kronobergs län gällande stöd och hjälp till alla de elever som var i behov av stöd. De sex tjänsterna genererade över 300 meriterande sökande. Det är verkligen inte kompetent personal som saknas, problemet verkar snarare ligga i om den kompetens som redan finns överhuvudtaget används på det sätt som den var tänkt?

Av May Launy

God Jul Jan Björklund!

Lärarmyteriet vet inte vad som står på Jan Björklunds önskelista, men i år borde han få något han verkligen behöver. Skriv på här för att hjälpa till med att han, som julklapp, får en lista på 100.000 personer som är emot betyg i årskurs 4. Tack Micke Gunnarsson för ett bra initiativ!

 

Myteriet bjuder på ett rim till Björklunds julklapp också:
Eftersom du med forskningsresearch har varit lite slapp
Får du här en väldigt välbehövlig klapp
Du lyckas våra elevers lust för lärande tömma
Genom att alltför tidigt tvinga oss att bedöma
Vi tänker inte ge dig något vatten på din kvarn
För vi vill att våra elever ska få vara barn!

Sjukskriven

Två av lärarna i Lärarmyteriet har blivit sjukskrivna, på grund stressymptom orsakade av sina arbeten. Det här inlägget handlar om en av Myteristernas nuvarande situation.

Jag är sjukskriven. Jag är sjukskriven på grund av att jag är så stressad över jobbet att jag inte längre kan tänka klart, inte minns vad jag skulle göra eller vad jag sagt. Vad händer nu då? Hur tas man om hand av en arbetsplats där man har bränt ut sig och nu ska hjälpa en med rehabilitering? Jo, jag blir uppringd av jobbet som har frågor om undervisningen. Jag förväntas ordna planering i detalj till min vikarie, en vikarie som jag troligen får fixa själv. Om vi inte lyckas hitta någon vikarie och tappar eleverna veckor, eller kanske månader av undervisningstid i det/de ämnen jag undervisar i. Nej, jag ljuger inte. Det är så det är.

Ingen gör heller de administrativa uppgifter som en lärare har att göra, om jag är sjukskriven. Ingen för in närvaro, ingen rättar prov/uppsatser/uppgifter/läxförhör, ingen resultatrapporterar och ingen noterar hur de går på de (få) lektioner som eventuellt hålls i mina ämnen medan jag är sjukskriven. Hur påverkar detta mina elever och deras resultat? Jag får ont i magen när jag tänker på det. Här kan man kanske tycka att det är rektors ansvar att få det att fungera, så att eleverna slipper bli lidande, men det fungerar sällan i praktiken.

När jag, förhoppningsvis, kommer tillbaka på skakiga ben och säkert fortfarande inte på topp så ligger de där, högarna. Rättningen, så klart. Närvarolistorna (och mailen med skäll för att närvaron inte är införd!) och en massa lappar med från olika människor som undrar ungefär en miljon saker. En massa mail som ska kollas och svaras på. Dessutom ändras inget i förutsättningarna; det är fortfarande samma orimliga arbetsbödra som väntar. Har jag tur får jag samtalsstöd och hjälp att hantera stressen. Men vad hjälper det, när förutsättningarna inte finns, när det ÄR för mycket för någon att klara, det inte går att orka?

Det värsta är nog inte det jag nu beskrivit, tror jag, utan det är att det är jag, som lärare, som får skäll för att mina elever inte når målen när jag varit borta och ingen vikarie funnits att sätta in. Eller så är det värsta att jag visste, redan innan jag blev sjukskriven, hur det skulle komma att bli om jag vågade ta steget att gå till en läkare. Så jag har kämpat emot, in i det längsta, tills mensen försvunnit av stressen och jag inte längre sov och jag fick eksem över hela kroppen…men till sist så gick det inte längre, jag måste sjukskriva mig. Fast jag visste hur det skulle bli.

Det finns säkert de som skulle säga till mig att byta jobb och sluta gnälla. Det är möjligt att jag också kommer att följa med den stora strömmen som lämnar yrket. Det räddar kanske mig, men det gör inget åt grundproblemet i arbetsmiljön. Risken är stor att min efterträdare inte heller är övermänsklig.