Vi är lärare från olika delar av landet som har fått nog. Nu gör vi myteri!
Vi vill att allmänheten ska veta och förstå hur det ser ut i skolan idag. Tyvärr har vi fått välja att skriva anonymt, eftersom repressalier för att ha uttryckt ”fel” åsikt inte är ovanliga.
Vi älskar våra jobb och vill behålla dem, men vi vill också ha drägliga arbetsvillkor och en skola som fungerar för eleverna. Vi vill också ha Europas, eller världens, bästa skola, men vi tror att den inslagna vägen med nedskärningar och jätteklasser är fel väg att gå.
Här kommer vi att blogga om vårt omöjliga uppdrag, om lön, om arbetsvillkor, om facket och om det fantastiska som det ändå är att ha arbetet lärare. Välkommen att följa oss!
LÄRARMYTERIET 
Har läst era inlägg och denna typ av blogg är precis vad pedagoger och andra intresserade behöver. Har full förståelse för anonymiteten och jag tror att fler önskar att de kunde vara anonyma i sina inlägg, däribland jag, utan att ”kasta anklagelser” hit och dit. Syftet för egen del handlar om att diskutera med andra för att sedan reflektera. Det finns mycket att diskutera inom skolans värld, utifrån ett lärarperspektiv och hur skolan som organisation skulle kunna se ut för att öka, men främst bibehålla kvalitén. Svårt att se på när innehåll och kvalité raseras och där skolan blir till förvaring. Det har gått alldeles för långt. Puh, blir alldeles matt när jag tänker på att det är flera veckor kvar till återhämtning. Tack för att ni tagit initiativet-det behövs!
Här finns chansen att gästblogga anonymt. Maila till myteristerna@gmail.com
Det enda vi vill veta är var i landet (på ett ungefär) ni jobbar/har jobbat, samt er mailadress). Välkomna med ert vittnesmål!
Hej Maria! Vad roligt att du gillar bloggen. Vi tror också att den behövs och att det är många lärare runt om i landet som ser vad som händer med skolan, känner kraven som inte matchas av resurserna och känner sig maktlösa.
Hej!
Jag har inte Facebook, men vill ”gilla” er ändå. Tack för det ni gör!
Kristina
Tack själv Kristina, för ditt stöd. Sprid gärna det vi gör på andra sätt än via Facebook om du vill. 🙂
Ni skriver sådant som jag vet att många lärare tänker, känner och upplever. Som nyutbildad lärare älskar jag mitt jobb, men undrar samtidigt många gånger, med tårar av stress i ögonen, vad tusan det är som jag har gett mig in på… Det känns som ett stort stöd att ni vågar uttrycka er frustration över situationen och det ger en liten strimma hopp om en framtid där jag får göra det jag älskar, undervisa mina elever!
Då känner jag att vi har gjort rätt som tagit bladet från munnen! Alltför ofta är det som du skriver för nyexade lärare och vi som har varit med ett tag kanske i stället bli lite avtrubbade och avstängda.
Hej
Jag blir gärna en lärarmyterist 🙂
Har jobbat på egen hand med skoltango.wordpress.com
Den har lite en annan angreppsvinkel än Lärarmyteriet, men syftet är samma.
Funderar lite på vad er tanke är skall hända när myteriet väl inträffar i större skala?
Kontakta mig gärna via epost eller svara här.
Tack för ditt stöd! Vi vill i första hand påvisa hur det faktiskt ser ut i skolan i nuläget, något som många är sorgligt omedvetna om. Du är välkommen att gästblogga om du vill stödja myteriet ytterligare.
Okej. Det är nog bra att påvisa hur läget är. Kanske är det bäst att göra det först innan ”myteriet” bryter loss. Mmm.. hur som helst, så kanske kommer in med en gastbloggning. Men jag tänker att jag har mer att säga än att påvisa hur det är.
Mitt privata myteri består i att inte skriva individuella studieplaner. Jag har inte gjort det på ett år. Ingen har saknat dessa, men jag har fått mer tid till lektionsplanering.
Under flera års tid, och två omorganisationer senare har läraryrket hos oss försämrats avsevärt på grund av skolledare som inte ser till det mänskliga värdet. Skolledare som inte svarar på mail, som hela tiden ska återkomma, som lovar och som inte håller, skolledare som enbart ser till siffror och till lagen, som förstör den individuella löneutvecklingen, skolledare som inte kan be om ursäkt, aldrig berömmer, är tyst på möten med föräldrar, skolledare som inte hjälper till vid krishantering, som stoppar en 10 minuter innan en lektion och meddelar att du är övertalig och som inte följer upp hur människor mår, som hindrar pedagoger att åka på skolresa och menar att om vi åker iväg ges ingen lön för de dagarnas som pedagogen är på skolresa, som inte vill ge kompensation för att pedagoger arbetar på kvällen under tiden åk.9 har avslutningsfest/skolbal. Ja, listan kan göras lång. Vi har bytt skolledare oerhört ofta. Många pedagoger har flytt fältet på grund av denna icke förmåga från skolledare til inlevelse och förståelse för den andre. Vi som är kvar har blivit avtrubbade, avstängda och likgiltiga.
För 9 år sedan snart var det roligt att gå till jobbet, då var jag också nyexaminerad. Jag slet som ett djur för de 1300 minuter jag hade i undervisningtid. Jag trodde aldrig att jag skulle bli grinig 37-åring, som är less. Avtrubbningen och likgiltigheten beror på att man aldrig får beröm och uppskattning, varken via lön eller verbalt. Att bli besviken gång på gång, på gång. Att knappt orka lyfta sig vidare utan blir kvar med ett sänkt självförtroende, där överlevnad är det viktigaste. Att hålla huvudet ovanför vattenytan.
Att ”hänga med ” eleverna på rasterna och att undervisa dem är en anledning till varför man kommer upp på morgonen. 24 stycken förväntansfulla ungdomar som väntar. Läraryrket är ett viktigt samhällsuppdrag som vi har. Debattartikeln i DN, lördagen den 28 april skriver Bo Rothstein om att det är skolledare som måste ha förmågan engagera, motivera och skapa sammanhang. De behöver också stöd och hjälp.
Maria, jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Tråkigt nog känner jag även igen det från många kollegors berättelser. Det känns nästan overkligt att så många beskriver samma situation, på olika platser i landet.
Hej!
Jag har turen att jobba på en skola med en skolledning som ”är på vår sida”, eller hur jag nu ska uttrycka mig. Men frustrationen över arbetsbelastningen och avsaknaden av tillräckliga resurser för elever i behov av särskilt stöd är stor även här. Under mina nio första år som lärare arbetade jag på högstadiet men jobbar nu med yngre barn på en f-6 skola. Kan ärligt säga att min arbetsbelastning ser annorlunda ut nu med mindre rättningsbörda men den sociala och vårdande biten tar mer tid med fler föräldrakontakter och småkonflikter och incidenter som ska redas upp mellan eleverna.
Har sista tiden följt nyhetsrapporteringen ang nätmobbing och reagerar starkt på att det inte sägs ett ord om föräldrarnas ansvar i denna fråga utan det fokuseras endast på skolans ansvar. I går sa t.o.m en Stockholmspöitiker att lärare skulle ägna tid åt att ”skanna” nätet för att se vad som händer där. Det måste finnas en nyansering i mediernas rapportering kring sådana frågor. Mobbing är ett stort och allvarligt problem som hela samhället har ansvar för och då kan det inte bara fokuseras på vad skolan bör/ska göra. Det här anser jag vara ett stort problem för oss som jobbar i skolan…vi ska lösa de flesta problem som uppstår bland barn och ungdomar.
Ribban är lagd; 3,2 procent första året och 2,4 nästa. Tur man gick ur facket, myteri är ordet!
Underbart! Äntligen! Heja heja!
”Nu gör vi myteri!” ……???
Herregud att blogga är väl inte något myteri?!
Vi upplever att lärare i allmänhet är för lojala mot sina arbetsgivare och att mycket av det som försiggår i skolans värld inte kommer ut, därför har vi börjat med att berätta om hur verkligheten ser ut, och uppmanar andra att göra det. Det är också ett sätt att göra myteri, att inte upprätthålla fasaden.