Kategoriarkiv: Uncategorized

Vikarievinst

Att det kostar med sjukfrånvaro är inget nytt. Det är allmänt känt att både individen och samhället förlorar pengar på uteblivet arbete. Men det är också så att arbetsgivaren kan tjäna på sjukfrånvaro, förutsatt att ingen vikarie tas in när någon är borta. En vikarie kostar pengar, och det blir förstås en besparing om man inte sätter in en vikarie. Inte nog med det, för om en medarbetare är hemma för vård av barn, eller första karensdagen vid sjukdom, blir det en ren vinst för arbetsgivaren, förutsatt att ingen vikarie tas in.

Den här vinsten är förstås inte stor för en enstaka dag, men det är ändå pengar som man räknar med när man lägger budget för den enskilda skolan. Man lägger alltså en budget som utgår ifrån att lärare blir sjuka och vabbar utan vikarier.

Hur löser man det då utan vikarier? Eleverna måste ändå få någon sorts omsorg under dagen, och i allmänhet innebär det att man till exempel slår ihop två klasser och visar film, eller att andra lärare får rycka in och ta klassen. Antingen är det lärarens planeringstid som försvinner, eller så är det resurstid som tas ifrån barn i behov av särskilt stöd.

Man kan fundera över konsekvenserna av detta. I de fall planeringstid försvinner fungerar det i bästa fall så att läraren får planera vid annat tillfälle, och blir ersatt med kompledigt, timme för timme. Bekymret är att den kompledigheten måste tas ut utan att ta in vikarier. Då är det någon annan lärare som ska ta av sin planeringstid och täcka upp för kompledigheten, eller ännu några elever som blir av med den hjälp de annars skulle fått. Elever som inte får den hjälp de har rätt till får minskade möjligheter att nå målen. Det är väldigt kortsiktigt att spara in vikariepengar på bekostnad av de barn som behöver mest.

Att vara sjuk eller vabba blir ångestfyllt eftersom man vet att så många drabbas. I förlängningen är det dessutom troligt att det leder till ohälsa och fler sjukskrivningar. Är det en rimlig konsekvens istället för att kommunerna ger skolorna förutsättningar att budgetera för vikarier?

Annonser
Taggad

Hur orkar ni?

Jag påbörjade min första tjänst som lärare under höstterminen -12. Introduktionsår, men ingen mentor. Jo, på pappret men vi har aldrig tid att prata. Hen undervisar inte i samma ämnen som jag och har själv bara jobbat en termin. Stöd och råd är inget jag kan få hos henom. Det är egna ben som får bära… eller brista.

Det är onsdag efter sportlovet, men det kunde vara vilken dag som helst. Dagens stress började precis när jag kom fram till jobbet kl. 7.30 av att telefonen ringde. Mitt barn var sjukt (andra föräldern stannade hemma med henom så jag behövde inte vända om, men jag gick upp i varv). När jag ett par minuter senare öppnade mailen så har föräldrar ifrågasatt dagens prov, igår kväll vid 22.30 tiden. Mailet avslutas med ”Önskar svar innan provet” d.v.s de vill ha svar där och då på kvällen, trots att det legat ute information i fem veckor och stått i två veckobrev att det är eleverna som har valt för de vill kunna läsa på under sportlovet är det först nu, knappt 10 timmar innan provet, som föräldrarna reagerar. Svarar på mailen och rusar in i klassrummet för att ha provet kl 8.00. Resursen som ska sitta med en elev är lite sen, så vi hinner möblera om i klassrummet, dela ut kladdpapper, gå igenom vikten av att inte titta på någon annans lösningar och jag hinner peppa eleverna.

På väg från provet, 90 intensiva minuter senare, blir jag stoppad direkt av en kollega som berättar att en av eleverna i vår klass brutit ihop under skrivandet av hens ÅP, åtgärdsprogram, idag och berättat att hen blivit retad. Det måste jag ta tag i.
Två föräldrar vill veta hur de gått för deras barn på provet – GENAST! (eftersom de ska åka bort och vill veta om det ska övas till omprov under resan). Rättar deras prov och mailar föräldrarna. Kl. 10 rusar jag upp för trapporna för att prata med eleverna som retats i klassen. Plockar ut dem en efter en. Det tar mig en timme att prata med alla inblandade elever.
Det visar sig att det är en gammal incident – två år gammal! – och det har hanterats och retts ut ordentligt. Den utsatta eleven hade bara kommit på det under ÅP-skrivandet.

Kl 11 har jag pratat klart, och kl 11 börjar min rastvakt. Jag rusar ner till hallen för att byta om. Jag går ut och rastvaktar i 30 minuter. Kommer in 11.35 och ringer då till den utsatte elevens föräldrar och berättar det som framkommit. Kl 12.05 lägger jag på luren, delger kollegan vad som framkom när jag pratade med eleverna och vad jag sa till elevens föräldrar.

12.15 är jag återigen en våning upp för att ha prov med en annan klass. Möblerar om i klassrummet, peppar, skojar och skrattar innan vi sätter igång. Efter en timme ska halva klassen gå till bilden (halvklass) och för dem som inte är klara ska proven samlas in och de ska fortsätta efter bildtimmen. Övriga skriver klart. Jag springer runt och peppar, hjälper, stöttar och peppar lite mer. Kl. 14.15 kommer halvklassen tillbaka, alla får rast i 10 minuter för att jag ska hinna med att ta med mig två elever till specialpedagogen. De vill inte men jag får till slut med dem. Kommer upp 14.30 och drar igång nästa lektion (De som inte skrivit klart provet sitter i rummet tvärs över korridoren och jag springer som en skottspole mellan klassrummen). Vi laborerar med ljudvågor, diskuterar och funderar.

Kl 15.00 kommer en kollega och hämtar en elev för att skriva ÅP med henom. Jag ska komma så fort jag kan. Kl 15.15 avslutar jag lektionen, säger hejdå så snabbt jag kan. Rättar ÅP-elevens prov i trappan på väg ner. Lämnar in mina grejer i arbetsrummet och går till ÅP-skrivandet. Vi går igenom provet, utvärderar ÅP och skriver nytt ÅP.

Kl 16.30 är vi klara och jag rusar iväg och plockar undan alla grejer, klär på mig och missar bussen med 1 minut. Står och väntar och känner att jag är helt uppe i varv. Pratar med två kollegor om arbetsbördan, den ena är vår fackrepresentant som säger att mitt tre timmarspass utan rast är helt sanslöst och inte borde få finnas. Upplägget gagnar varken mig eller eleverna.

Kom till tåget, klev på, åkte hem. Min partner ringde och ville att jag skulle handla, gick av tåget, gick och handlade, kom hem, pussade på sjukt barn, hjälpte till med matlagningen, tog hand om mitt sjuka barn. Drog igång en tvätt innan jag satte mig vid arbetsbordet för att göra allt det där jag inte hann med under dagen (dokumentera och utvärdera). Hörde partnern duka av av middagsbordet, kände att jag borde hjälpa till men jag kräktes nästan av tröttheten och måste hinna klart med jobbet innan jag somnade stående.

Det var först när jag satt vid arbetsbordet som det slog mig, jag inte hann äta lunch idag heller, inte ens gå på toaletten! Jag käkade en banan när jag hade rastvakt – that’s it! Jag hann å andra sidan inte vara hungrig heller, eller känna att jag behövde gå på toaletten. Men illamåendet var tydligt kopplat till det.

Det kan inte behöva vara så här! Jag kommer inte palla det här trycket. Sisyfos är en bra liknelse men där han fann styrkan att fortsätta dag ut och dag in kommer jag inte orka hålla emot stenen och den kommer rulla över mig och mosa mig under sig.

Inget utrymme för svackor

Det är APT, arbetsplatsträff, och vi pratar ekonomi och organisation. Jag känner klumpen i magen, men lyckas hålla rösten stadig när det är min tur att prata. Min kollega gråter öppet. Uppgivenheten gör sig påmind. Hur ska vi ro iland läsåret, med ännu lägre elevpeng än tidigare?

Redan nu är systemet så skört. Alla måste vara friska och på topp varje dag, och ändå lyckas vi inte. Det finns inget utrymme alls för att någon inte skulle vara helt hundra en dag.

Men livet är inte alltid en rak väg utan hinder, inte ens för oss som arbetar i skolan. Av och till händer det att någon skulle behöva lite extra andrum för att man är småbarnsförälder som har haft en jobbig natt, eller för att man är nyskild, eller gravid, eller närmar sig pensionsåldern och börjar bli trött, eller har en anhörig som mår dåligt. Man kan argumentera för att man borde bli sjukskriven i så fall. Antingen fullt arbetsför, eller sjuk. Sådan är inte verkligheten i något yrke, utan om man inte är rejält sjuk så ska man arbeta.

Det är mänskigt att under sitt liv ha perioder då man orkar mer, och andra då man orkar mindre. Finns det inget utrymme för detta, eftersom arbetsbördan är så tung att inte ens de som just nu är i en period då de klarar att vara högpresterande inte mäktar med, så är det något fel i systemet.

Vilken sorts samhälle har vi format som inte tillåter att människor är människor, utan som kräver att vi ska fungera som maskiner? Och vilken sorts elever kommer skolan att producera om lärarna inte kan vara människor utan behöver vara maskiner?

Taggad

Är du lojal?

En helt vanlig tisdag sitter jag på ett helt vanligt ämneslagsmöte. Vi pratar om resurser och det stora behovet av stöd hos många av eleverna på skolan. Hur nyttjas resurserna – de knappa som finns – på bästa sätt? En plan för nästa termin ska formas. Plötsligt säger en kollega att vi måste se över hur mycket undervisningstid alla gör, för att se till att alla har fulla tjänster. Hen befarar nämligen att vissa inte gör så många timmar som de borde, och hen har minsann kollat upp det tidigare. Hen är riktigt i gasen och talar sig varm för detta. Vi andra är tysta. Alla tittar ned i bordet. Jag får ont i magen. Jag är kanske en av dem som gör för lite..?

Till sist säger en annan kollega emot; alla har fullt upp, det är till och med så att de allra flesta gör många fler arbetstimmar än de borde och ligger högt på undervisningstiden. Hen protesterar och säger att det är nog, vi kan inte ta mer och att hen känner för att gråta vid tanken på ökad undervnisningstid. Fler stämmer in.

Den här situationen har sin upprinnelse i en situation där elever inte får det stöd de behöver på en skola där lärarna försöker täcka upp så gott de kan för en rutten organisation. En skola där många lärare är väldigt trötta och inte får gehör för den problematik de talar med rektor och politiker om, varken vad gäller elevers behov eller sina egna problem att orka och räcka till.

När jag går från mötet funderar jag över lojalitet. Vad är det att var lojal? Mot vem ska man som lärare vara lojal i sin yrkesroll? I en organisation som suger ut varje droppe ur sina medarbetare är lärarna lojala, in i döden – eller i alla fall in i väggen och en bit till. Men är det inte så att vi då är lojala mot kommunen och budgeten? Vi jobbar och jobbar, och jobbar lite till på vår fritid för att vi vill eleverna väl. Men är de egentligen betjänta av att lärare jobbar sig till utbrändhet? Vore det inte mer lojalt mot eleverna och vårt uppdrag att säga ”nej, detta går inte, vi kan inte göra det ni begär” och unisont kräva resurser som gör att vi kan genomföra uppdraget på ett vettigt sätt. Vad är lojalitet? Är det lojalt att titta snett på kollegorna och undra om de har mindre undervnisningstid än jag och kanske till och med gå till rektorn och ”skvallra”? Är det bra för eleverna att lärarna mjölkas så till den grad att de går hem från jobbet och bara vill sova? Får vi bra undervisning då? Eller kan det vara så att det vore bättre att låta det finnas lite mer luft än nu i våra scheman, så att vi kan hitta tider att sitta ned och planera och fundera tillsammans. Då skulle vi kunna komma med fler idéer och stategier och säkerligen nå högre måluppfyllelse. Borde vi vara lojala mot eleverna före kommunbudgeten, eller är det bara pengar det handlar om?

Semester

Nu har Lärarmyteriet tagit lite semester. Det betydet att vi kan behöva lite längre tid på oss innan vi svarar på mail eller publicerar kommentarer. Vi kommer ändå att bjuda på några gastbloggare, så håll koll på bloggen! 

Vi önskar alla läsare en skön sommar! 

Till SKL!

Hej SKL! Ni ville debattera idag.
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.970861-vaga-koppla-lararnas-lon-till-prestation
Ni tycker att det behövs förändringar? Gott så, vi håller med – men vi i Lärarmyteriet skulle gärna vilja veta HUR det ska göras?

Här är SKLs punkter för en bättre skola, och Lärarmyteriets funderingar:

Skapa bättre karriärmöjligheter för lärare.
Det har pratats om lektorstjänster. http://www.skolverket.se/fortbildning-och-bidrag/lararlegitimation/2.2822/lektor-1.128290 Dessa kräver vidareutbildning, vilken tar 2,5 år och är statsfinansierad, vilket naturligtvis är positivt. Vi undrar var pengarna ska tas ifrån och tror att ett förstatligande av skolan är en förutsättning för att finansiering ska fungera. Vi hoppas dessutom att lönen för en adjunkt hamnar i paritet med vad andra med likvärdig utbildning tjänar och att villkoren för dessa tjänster blir vettiga.

Gör det möjligt för bra lärare att tjäna riktigt bra.
Här är vår första fråga ”Vad är en bra lärare”? Innan vi bedöms och i många fall avskrivs som inkompetenta – ge oss förutsättningar att prestera vårt bästa! Sverige har bra lärare. Kompetenta och professionella lärare. Välutbildade och engagerade lärare. Ge oss sedan ett genomtänkt sätt att värdera vår insats på, utan att det skapar betygsinflation. Det är inte rimligt att lönesättas av rektorer som baserar sin bedömning på rykten, för att de inte har tid att göra ordentliga klassrumsbesök med genomtänkta uppföljningsmöten. Vidare anser vi att vidareutbildning borde premieras. Visste ni att lärare som vidareutbildar sig på egen bekostnad för att kunna undervisa i flera ämnen ofta inte får något som helst lönepåslag?

Sedan vill vi också  konstatera att lärare som yrkesgrupp är gravt underbetalda. Efter 4,5 års studier har vi ingångslöner som inte sällan överstigs av yrkesgrupper utan eftergymnasial utbildning. Ser vi till utbildningar som är lika långa, så kan vi jämföra med ingenjörerna http://www.ingenjoren.se/2011/03/begar-ratt-ingangslon-2/ Dessa löner kan de flesta lärare bara drömma om, även efter tio år i yrket. Rätta till detta först, så ska vi med glädje ta emot karriärtjänster, men försök inte trolla bort en allmän höjning genom att ge vissa utvalda några tusenlappar mer.

Stärk ledarskapet i skolan.
Rektorer som inte är stenhårt bakbundna av ständigt åtdragen kommunekonomi vore önskvärt, likaså rektorer som faktiskt hinner vara med i verksamheten, se vad lärarna gör, vara pedagogiska visionärer och uppmuntra och se sin personal. Det borgar dessutom för att bra lärare uppmärksammas, eftersom rektorn hinner upptäcka att de faktiskt är bra.

 Skapa bra arbetsmiljö och minska stressen.
Lärare som hinner med eleverna minskar stressen och förbättrar arbetsmiljön för både lärare och elever. Hur ordnar man detta? Genom att lärare får ett mindre antal elever att hinna med – alltså mindre undervisningsgrupper och färre elever att sköta dokumentationen om. När det gäller dokumentationen så måste den ses över i avsikt att utröna vad som faktiskt är nödvändigt och sedan skall detta regleras på nationella nivå. Det ska gå att, i normalfallet, hinna sköta samtliga arbetsuppgifter inom de 45h/vecka som utgör arbetstiden.

Det som upplevs som en av de tyngsta och svåraste uppgifterna är omdömesskrivandet inför IUP- och utvecklingssamtal. http://www.skolvarlden.se/artiklar/iup-en-stor-tidstjuv-f%C3%B6r-l%C3%A4rarna . Lärarmyteriet undrar om föräldrar och elever hinner gå igenom alla omdömen, matriser och annat underlag inför samtalet? Visa av erfarenhet kan vi säga att det inte är så. Det skapar stress för föräldrar och elever också. Vi måste hitta en rimlig nivå på även denna typ av dokumentation, för att kunna ägna mer tid till huvuduppdraget – att planera, leda och följa upp undervisning.

Förbättra lärarutbildningen.
Det vore välkommet om man slutande ändra på utbildningen stup i kvarten. På senare tid har lärarutbildningen omstrukturerats så ofta att de som går ut som färdiga lärare redan har obsoleta examina. Studenter har inte möjlighet att läsa färdigt utbildningen som de tänkt, utan kurser har försvunnit eller intagningskraven har ändrats. Det är lätt att säga att det är dåligt då, när ingen som arbetar med utbildning av utbildare får möjlighet att planera, genomföra och utvärdera undervisningen mer än en eller två gånger innan premisserna förändras. Ge utbildningen möjlighet att mogna och bli bra. Ge institutionerna möjlighet att genomföra kvalitativ undervisning. På flera av kurserna är det undervisning i form av seminarier och föreläsningar endast två gånger i veckan. Går det att genomföra undervisning av god kvalitet med de förutsättningarna?

 Satsa på att förbättra elevernas resultat – det ger lärarna status
Vi är övertygade om att elevernas resultat förbättras om vi som lärare får chansen att lägga mer tid på varje elev. Förväxla dock inte detta med mer undervisningstid för lärarna eller mer tid i skolan. Tid att förbereda lektioner gör också att lektionsinnehållet bättre kan individualiseras efter elevernas behov och ger därigenom bättre resultat.

Arbeta i team och låt lärarna utbyta erfarenheter istället för att jobba var och en för sig.
Vi lärare samarbetar gärna, men återigen, det krävs tid. Tid och fria sammansättningar där vi får chansen att ta egna initiativ till samarbete med kollegor- inte någon enstaka studiedag per år eller en timme per månad där vi sätts i grupper som skolledare utan insyn i verksamheten har satt ihop för att det ska se bra ut på papper.

En annan sak som är en förutsättning för gott samarbete och effektivitet i detta är kontinuitet i kollegiet. För att bygga upp ett samarbete och vidareutveckla det behöver man hinna planera, genomföra, utvärdera, planera om till nästa gång, utvärdera igen, omarbeta osv. Idag går många lärare på visstidsanställningar vilket skapar problem. Detta blir vanligare och vanligare då skolan fungerar som en budgetreglerare i kommunekonomin. Hur ska man kunna skapa en långsiktigt bra skola, när förutsättningarna ändras utifrån budgetläget? Eleverna finns där ändå och de har samma behov oavsett hur väl kommunen förvaltat sin ekonomi.

 Tala väl om skolan! Vem vill söka ett jobb som är så utskällt?
Visa oss att ni verkligen vill satsa. Det kommer kosta pengar, för vi kan inte trolla mer med knäna. Men ger ni oss rätt förutsättningar så kan vi göra massor. För vi lärare är fantastiska, professionella och kunniga – om vi får chansen att visa det och det gör vi gärna. Då blir vi, med glädje, de första att tala väl om skolan.