Kategoriarkiv: Rekryt Rookie

Hur orkar ni?

Jag påbörjade min första tjänst som lärare under höstterminen -12. Introduktionsår, men ingen mentor. Jo, på pappret men vi har aldrig tid att prata. Hen undervisar inte i samma ämnen som jag och har själv bara jobbat en termin. Stöd och råd är inget jag kan få hos henom. Det är egna ben som får bära… eller brista.

Det är onsdag efter sportlovet, men det kunde vara vilken dag som helst. Dagens stress började precis när jag kom fram till jobbet kl. 7.30 av att telefonen ringde. Mitt barn var sjukt (andra föräldern stannade hemma med henom så jag behövde inte vända om, men jag gick upp i varv). När jag ett par minuter senare öppnade mailen så har föräldrar ifrågasatt dagens prov, igår kväll vid 22.30 tiden. Mailet avslutas med ”Önskar svar innan provet” d.v.s de vill ha svar där och då på kvällen, trots att det legat ute information i fem veckor och stått i två veckobrev att det är eleverna som har valt för de vill kunna läsa på under sportlovet är det först nu, knappt 10 timmar innan provet, som föräldrarna reagerar. Svarar på mailen och rusar in i klassrummet för att ha provet kl 8.00. Resursen som ska sitta med en elev är lite sen, så vi hinner möblera om i klassrummet, dela ut kladdpapper, gå igenom vikten av att inte titta på någon annans lösningar och jag hinner peppa eleverna.

På väg från provet, 90 intensiva minuter senare, blir jag stoppad direkt av en kollega som berättar att en av eleverna i vår klass brutit ihop under skrivandet av hens ÅP, åtgärdsprogram, idag och berättat att hen blivit retad. Det måste jag ta tag i.
Två föräldrar vill veta hur de gått för deras barn på provet – GENAST! (eftersom de ska åka bort och vill veta om det ska övas till omprov under resan). Rättar deras prov och mailar föräldrarna. Kl. 10 rusar jag upp för trapporna för att prata med eleverna som retats i klassen. Plockar ut dem en efter en. Det tar mig en timme att prata med alla inblandade elever.
Det visar sig att det är en gammal incident – två år gammal! – och det har hanterats och retts ut ordentligt. Den utsatta eleven hade bara kommit på det under ÅP-skrivandet.

Kl 11 har jag pratat klart, och kl 11 börjar min rastvakt. Jag rusar ner till hallen för att byta om. Jag går ut och rastvaktar i 30 minuter. Kommer in 11.35 och ringer då till den utsatte elevens föräldrar och berättar det som framkommit. Kl 12.05 lägger jag på luren, delger kollegan vad som framkom när jag pratade med eleverna och vad jag sa till elevens föräldrar.

12.15 är jag återigen en våning upp för att ha prov med en annan klass. Möblerar om i klassrummet, peppar, skojar och skrattar innan vi sätter igång. Efter en timme ska halva klassen gå till bilden (halvklass) och för dem som inte är klara ska proven samlas in och de ska fortsätta efter bildtimmen. Övriga skriver klart. Jag springer runt och peppar, hjälper, stöttar och peppar lite mer. Kl. 14.15 kommer halvklassen tillbaka, alla får rast i 10 minuter för att jag ska hinna med att ta med mig två elever till specialpedagogen. De vill inte men jag får till slut med dem. Kommer upp 14.30 och drar igång nästa lektion (De som inte skrivit klart provet sitter i rummet tvärs över korridoren och jag springer som en skottspole mellan klassrummen). Vi laborerar med ljudvågor, diskuterar och funderar.

Kl 15.00 kommer en kollega och hämtar en elev för att skriva ÅP med henom. Jag ska komma så fort jag kan. Kl 15.15 avslutar jag lektionen, säger hejdå så snabbt jag kan. Rättar ÅP-elevens prov i trappan på väg ner. Lämnar in mina grejer i arbetsrummet och går till ÅP-skrivandet. Vi går igenom provet, utvärderar ÅP och skriver nytt ÅP.

Kl 16.30 är vi klara och jag rusar iväg och plockar undan alla grejer, klär på mig och missar bussen med 1 minut. Står och väntar och känner att jag är helt uppe i varv. Pratar med två kollegor om arbetsbördan, den ena är vår fackrepresentant som säger att mitt tre timmarspass utan rast är helt sanslöst och inte borde få finnas. Upplägget gagnar varken mig eller eleverna.

Kom till tåget, klev på, åkte hem. Min partner ringde och ville att jag skulle handla, gick av tåget, gick och handlade, kom hem, pussade på sjukt barn, hjälpte till med matlagningen, tog hand om mitt sjuka barn. Drog igång en tvätt innan jag satte mig vid arbetsbordet för att göra allt det där jag inte hann med under dagen (dokumentera och utvärdera). Hörde partnern duka av av middagsbordet, kände att jag borde hjälpa till men jag kräktes nästan av tröttheten och måste hinna klart med jobbet innan jag somnade stående.

Det var först när jag satt vid arbetsbordet som det slog mig, jag inte hann äta lunch idag heller, inte ens gå på toaletten! Jag käkade en banan när jag hade rastvakt – that’s it! Jag hann å andra sidan inte vara hungrig heller, eller känna att jag behövde gå på toaletten. Men illamåendet var tydligt kopplat till det.

Det kan inte behöva vara så här! Jag kommer inte palla det här trycket. Sisyfos är en bra liknelse men där han fann styrkan att fortsätta dag ut och dag in kommer jag inte orka hålla emot stenen och den kommer rulla över mig och mosa mig under sig.

Rekryt Rookies satir

Under en lång tid har jag funderat på varför människor, och till viss del staten, har lagt pengar, energi och tid på att utbilda experter (läkare, lärare, sköterskor m.fl.)? Varför? Alla vet ju bättre än dessa s.k. experter och det känns som ett enormt slöseri med pengar, energi och tid om det bara är för att få kalla någon inkompetent. 

Vi tar lärarna, till exempel. Det är ju så att alla som utbildat sig för att jobba med barn och ungdomar enbart gjort det för att det är den enda utbildning de kom in på med sina usla betyg, det vet ju alla, eller hur? Och på utbildningen ställs inga krav på prestationer eller insikter utan de glider igenom en enfaldig och okomplicerad utbildning, bara för att få ett jobb där de medvetet gör saker som är dåliga för barn/elever. Alternativt bara är där som en dålig barnvakt som möjligen höjer ett ögonbryn och skriker något åt ett barn/en elev som befinner sig inom hörhåll. Inget engagemang eller intresse alls, bara likgiltighet och ett mått inkompetens. 

Och alla, precis alla, vet exakt vad som är fel och vad som ska göras åt det, och detta helt utan denna värdelösa utbildning. Och i slutänden är allt lärarens fel :/