Kategoriarkiv: Löjtnant Språktant

Att vara eller inte vara – om omdömen…

I förra veckan kom nyheten att man vill slopa omdömen och IUP för årskurserna 6 till 9, samt minska ned till IUP-skrivning en gång per år för de tidigare årskurserna (länk). Välkommet, tycker jag. Det är ett steg mot en rimligare arbetsbörda för lärare, även om det finns fler steg som behöver tas i den processen. Det är även ett steg i rätt riktning, en signal, att lärares professionalism är att lita på. Vi behöver inte dokumentera för dokumenterandets skull, för att hålla ryggen fri. Må så vara att dokumentation ligger i tiden, men vilken läkare eller socialsekreterare måste dokumentera varje möte på ett sådant sätt att allmänheten, eller ens patienten/klienten, omedelbart kan ta del av det sedan? I min dokumentation, som jag gör för mitt eget minnes skull, kan jag hålla mig till korta formuleringar där jag har ett system för vad eleverna har uppnått. Dessa egna formuleringar kan jag sedan översätta för en elev eller förälder om det efterfrågas. När jag skriver omdömen för varje elev måste jag lägga mycket mer tid på att formulera mig för att elever och föräldrar ska förstå. Dessutom vill skolverket och skolledningen också ha ett finger med i spelet om hur omdömena ska formuleras.

Det är riktigt att lärare behöver dokumentera elevers framsteg och det görs och har alltid gjorts. Det har alltid gått att få ta del av detta genom ett samtal med berörd lärare och det går fortfarande. Men det kan inte vara rimligt att skriva omdömen, när resultat på uppgifter, prov och diagnoser mm bokförs med all önskvärd transparens i datasystem där både elever och föräldrar kan följa med i utvecklingen . Elevers närvaro vid lektioner finns att beskåda i samma system, liksom ofta kunskapsmatriser som fylls i och ger detaljerad information om framsteg och utvecklingsområden (i alla fall är det så på skolan där jag jobbar, och på de flesta av mina lärarkompisars skolor). Det är glädjande att man från politiskt håll inser att detta är nog och visar en vilja att ta bort omdömena som orsakar så mycket stress hos Sveriges lärare. De bidrar dessutom till en enorm ”puckel” med arbete, där man som lärare ofta tvingas lägga väldigt många timmar utöver ordinarie arbetstid på att skriva om alla elever under de preioder då omdömena ska färdigställas.

Jag hoppas att detta inte bara är valfläsk, utan ett steg i rätt riktning. Jag ser fram emot vidare nyheter i frågan. Vi lärare är kapabla, professionella och engagerade. Låt oss göra det vi är utbildade för – att planera och bedriva undervisning – då kommer resultaten för den Svenska skolan (som sägs vara i kris) att börja se bättre ut, det är min fasta övertygelse.

Är du lojal?

En helt vanlig tisdag sitter jag på ett helt vanligt ämneslagsmöte. Vi pratar om resurser och det stora behovet av stöd hos många av eleverna på skolan. Hur nyttjas resurserna – de knappa som finns – på bästa sätt? En plan för nästa termin ska formas. Plötsligt säger en kollega att vi måste se över hur mycket undervisningstid alla gör, för att se till att alla har fulla tjänster. Hen befarar nämligen att vissa inte gör så många timmar som de borde, och hen har minsann kollat upp det tidigare. Hen är riktigt i gasen och talar sig varm för detta. Vi andra är tysta. Alla tittar ned i bordet. Jag får ont i magen. Jag är kanske en av dem som gör för lite..?

Till sist säger en annan kollega emot; alla har fullt upp, det är till och med så att de allra flesta gör många fler arbetstimmar än de borde och ligger högt på undervisningstiden. Hen protesterar och säger att det är nog, vi kan inte ta mer och att hen känner för att gråta vid tanken på ökad undervnisningstid. Fler stämmer in.

Den här situationen har sin upprinnelse i en situation där elever inte får det stöd de behöver på en skola där lärarna försöker täcka upp så gott de kan för en rutten organisation. En skola där många lärare är väldigt trötta och inte får gehör för den problematik de talar med rektor och politiker om, varken vad gäller elevers behov eller sina egna problem att orka och räcka till.

När jag går från mötet funderar jag över lojalitet. Vad är det att var lojal? Mot vem ska man som lärare vara lojal i sin yrkesroll? I en organisation som suger ut varje droppe ur sina medarbetare är lärarna lojala, in i döden – eller i alla fall in i väggen och en bit till. Men är det inte så att vi då är lojala mot kommunen och budgeten? Vi jobbar och jobbar, och jobbar lite till på vår fritid för att vi vill eleverna väl. Men är de egentligen betjänta av att lärare jobbar sig till utbrändhet? Vore det inte mer lojalt mot eleverna och vårt uppdrag att säga ”nej, detta går inte, vi kan inte göra det ni begär” och unisont kräva resurser som gör att vi kan genomföra uppdraget på ett vettigt sätt. Vad är lojalitet? Är det lojalt att titta snett på kollegorna och undra om de har mindre undervnisningstid än jag och kanske till och med gå till rektorn och ”skvallra”? Är det bra för eleverna att lärarna mjölkas så till den grad att de går hem från jobbet och bara vill sova? Får vi bra undervisning då? Eller kan det vara så att det vore bättre att låta det finnas lite mer luft än nu i våra scheman, så att vi kan hitta tider att sitta ned och planera och fundera tillsammans. Då skulle vi kunna komma med fler idéer och stategier och säkerligen nå högre måluppfyllelse. Borde vi vara lojala mot eleverna före kommunbudgeten, eller är det bara pengar det handlar om?

I efterdyningarna…

Så här ett par dagar efteråt kommer reflektionerna. Eftertanken. Insikterna. Christoffer Saar skriver klokt om var fokus borde ha legat och om sina tankar varför det blev som det blev. Jag tänker på det han skriver och konstaterar att han har alldeles rätt – det är en attitydförändring som måste till. En sammanslutning av lärare, som gemensamt bestämmer sig för att sluta jobba gratis.

Vi har 45,5 timmars arbetstid per vecka. Hur många är det inte som regelmässigt jobbar mer än de 45,5 timmarna? Oavlönat, för övertidsersättning finns knappt. Vi jobbar på våra inarbetade lov, och vi jobbar på helger. Av de lärare som jobbar deltid, hur många jobbar så många timmar som de ska enligt sina deltidsprocent? Jag har kollegor och vänner som gått ned i tid (för att orka med jobbet – sjukt i sig!) och inte sjutton gör de bara sina (t ex) 80%, nej de ligger på 100-110% ändå. Men får betalt för 80%.

Varför gör vi det? Varför jobbar vi mer än den tid vi får betalt för? Lojalitet? Troligen. Men mot vem? Är det egentligen lojalt att jobba gratis så mycket att man mår dåligt och börjar fundera på att söka sig från yrket, som många faktiskt gör? Mår eleverna bra av det? Är det lojalt att göra så mycket att man egentligen arbetar mer än sina deltidsprocent? Jag tycker inte det, faktiskt. Det är istället direkt illojalt. Mot sina kollegor framför allt, därför att alla då får samma förväntningar på sig om att de med ska jobba gratis och nåde den som inte gör det… Också därför att man täcker upp för en oraganisation som inte fungerar, i stället för att visa på bristerna.  Mot eleverna, därför att de får en tröttare och i förlängningen mindre kreativ och engagerad lärare. Det är illojalt även mot arbetsgivaren, därför att någon som konstant jobbar för mycket får inte den återhämtning varje människa behöver och blir på så sätt mindre produktiv (läs: håller sämre lektioner). Det enda som vinner på att vi jobbar en massa gratis är den kommunala ekonomin. Är det vad vi vill? Är vi slavar under den kommunala ekonomin?

Det läraryrket behöver i första hand, som jag ser det, är en reglering av undervisningtiden och den tid som arbetsgivaren får förfoga över till konferenser och dylikt, så att vi kan få tid nog att förbereda och planera kvalitativ undervisning. Tid nog att kunna föra pedagogiska diskussioner med kollegor och tid nog för ämnesutveckling. Det är ju egentligen helt horribelt att vi inte har den tiden idag. Naturligtvis behövs också en lön som står i paritet med den utbildningsnivå vi faktiskt har, men utan rimliga arbetsvillkor kommer lärarflykten fortsätta, tror jag. Detta vill jag att våra lärarfack inser inför nästa förhandlingssväng. Det är ett måste, om vi vill ha en utbildad och proffessionell lärarkår i det här landet.

Slutbud?

Idag läser jag om att medlarna förväntas lägga ett slutbud på tisdag. Med en jobbig arbetsvecka i ryggen känner jag mig trött och uppgiven. 10 000 mer? Knappast. Bättre villkor? Jag tror det när jag ser det. Reglering av arbetstiden? Nä, inte troligt. Jag hoppas jag har fel. Jag hoppas att SKL inser vad som är på väg att hända och förstår att lärarna är på väg att ta sin mats ur skolan, är på väg att ge upp, eller, för den delen, på väg att bli utbrända.

För mig är ekvationen enkel; ska vi få en bättre skola så måste lärarna få mer tid att planera sin undervisning, mer tid att reflektera, mer tid för gemenesamma diskussioner kring pedagogik och metodik (och nej, jag menar INTE styrda konferenser med krystade teman!). Hur kan politiker, både på riksnivå och på kommunal nivå tro att skolan ska kunna lyckas nå högre måluppfylelse när vi lärare måste lägga den lilla planeringstid vi har, efter att ha haft alldeles för många lektioner för att kunna hålla den kvalitet vi skulle vilja på undervisningen, på att administrera en oändlig mängd pappersjobb, flytta möbler och städa? Vore det inte bättre att i stället få fokusera på sin undervisning och samarbetet med kollegorna? Det skulle ge högre måluppfyllelse. Hur tänker poliktikerna när de inte inser detta?

Hur tänker SKL när de inte är med på att uppvärdera lärarkåren? Vill de inte att Sverige ska vara en kunskapsnation? Vi tappar mark redan, och det blir inte bättre, tvärt om. Så, i väntan på slutbudet kollar jag Platsbanken och förtvivlar. Snälla, bevisa att jag har fel SKL – se mig,  se oss lärare, för vad vi gör och ge oss rätt förutsättningar och rätt lön för det vi gör!

Terminsstart

Ny termin. Höst igen. Uppstartsdagarna är här. Funderingarna rusar runt i huvudet. Mal. Ni har kanske läst våra senaste inlägg om hur skolan hanterar elever med behov av särskilt stöd? (”Var tyst, vi har inte råd med sanningen”  och ”Jag är trött på att ständigt idiotförklaras i media”) Om inte gör det och ta en funderare du med!

Jag känner ingen större glädje över att börja jobba igen. Mest bara oro. Under sommaren har jag fått höra från många olika håll att den svenska skolan, och lärarna, är skit. Vi klarar inte av att lotsa tillräckligt många över till de måluppfyllandes skara, vi klarar inte av att hantera barn med ADHD andra funktionsnedsättningar, vi klarar inte av att spara tillräckligt mycket pengar eller hålla tillräckligt roliga lektioner.

OK. Så här är det: när jag utbildade mig läste vi inget om ADHD eller Aspergers syndrom eller ADD. Inte heller har jag fått en minut fortbildning om de olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som finns (ibland kallade ”bokstavsdiagnoser” i folkmun). Jag skulle gärna lära mig mer. Jag vill kunna möta dessa elever på att bra sätt. Bättre än vad jag kan nu. Men, då får jag läsa in mig på min friitd. Ta tid från min familj, från mig själv. Inte får jag nåt tack, eller en endaste liten krona extra i lönekuvertet om jag skulle göra det, trots att jag egentligen tycker att jag inte ska behöva lägga fritid på att läsa in något som jobbet kräver av mig och inte fanns i min utbildning.

Nu tänker kanske du som läser att det väl visst vore rimligt att jag läser in de saknade kunskaperna på min fritid. Ja, kanske. Men hur ska jag hinna med allt? Jag skulle också behöva läsa på om andra kulturer för att kunna hantera de kulturkrockar vi har där jag jobbar och konflikter som stammar ur dem. Sen skulle jag behöva fräscha upp mina ämneskunkaper också. Jag har jobbat i över tio är. På dessa tio är har jag varit på tre (ja, tre!) fortbildningsdagar inom mina ämnen. (Och nej, det handlar inte om att jag inte vill fortbilda mig, utan om att det inte finns pengar till det) Hur uppdaterad är man då? Nä, fritiden räcker inte till, konstaterar jag.

Bristen på forbildning hänger i hop med den andra stora frågan vi brukar få skäll för: måluppfyllelsen. Eller bristen på densamma, snarare. Naturligtvis löser inte ämnesfortbildning alla knutar vad gäller elevernas måluppfyllelse, men arbetgivaren måste inse värdet av att ha personal med uppdaterade kunskaper. Här kommer även forskning in. Det pratas mycket om att skolan måste bli mer forskningsbaserad. Lärare måste jobba mer utifrån vad forskningen säger. Ja, säger jag. Men ge oss då möjlighet att läsa in oss på vad aktuell forskning säger, ge oss möjlighet att gå på ämnesfortbildning och kräv inte att vi ska hinna allt detta på vår fritid. Det är inget kall att vara lärare! Det ska gå att kombinera med familj och till och med ett socialt liv utanför jobbet.

Måluppfyllelsen hänger också i hop med vad lärare spenderar sin arbetstid på. Självklart, säger du kanske. Men nej, den ekvationen verkar inte lika uppenbar för flertalet av våra kommunpolitiker, eller ens vår regering. Reglera undervisingstiden och styr upp så att det finns ordentligt med tid avsatt för planering av lektioner och annat för- och efterarbete! Det är ett måste, anser jag, om vi ska kunna sega oss uppåt vad gäller kunskapsnivåer hos eleverna igen. Lärare kan inte hålla tiptop lektioner utan att planera dem. Inte heller fem minuter här och där räcker.

Så, summan av kardemumman är att jag är trött på att få skäll och vara allas slagpåse. Jag är lärare, jag är en bra lärare och jag vill göra ett bra jobb att vara stolt över. Det kan jag inte riktigt idag. Idag har jag lite ont i magen över att eleverna snart kommer och terminen drar igång på allvar. För jag vet att jag inte heller i år, kanske ännu mindre i år, kommer hinna planera, eller läsa in mig på allt det där jag borde kunna. Det suger. Så är det. Men så borde det inte vara.

Misstroende

Ett fel i texten om arbetstiden smög sig in in i det ursprungliga inlägget, det är nu rättat och vi tackar Malin, som uppmärksammade oss på detta för hjälpen.

 

Varför finns det så mycket misstroende mot skolan och lärarna? ”Lärare är ju lediga jämt!” Lärare är lata!” ”Ungarna lär sig inget nu för tiden!” ”Skolan är så slapp nu, det var bättre förr!” ”Lärarna är dåliga!” ”Eleverna presterar sämre än nånsin!” Alla dessa påståenden kastas emot mig, med jämna mellanrum. Men varför? Har folk i allmänhet så dålig koll på skolan, och på lärarjobbet? Kanske det. I så fall är det dags att lägga fakta på bordet, till allmän beskådan:

Lärare jobbar 1768 timmar vilket motsvarar vanlig 40-timmarsvecka h/år, precis som ”alla andra”. 1360 timmar av dessa är arbetsplatsförlagd tid, de övriga timmarna är s k förtroendetid som lärarnas avtal ger dem rätt att själva förfoga över till för- och efterarbete, egen fortbildning, vissa föräldrakontakter osv. Detta ger en arbetsvecka på 45,5 h, där man jobbar in viss tid (så kallad ferietjänst). Vi har alltså jobbat samma timmar som herr eller fru Vem Som Helst när vi får sommarlov. Sedan är det kalla fakta att många lärare jobbar även på tid som egentligen arbetats in, under sin semester, för att ”hinna i kapp” med en ofta orimlig arbetsbörda. Då utgår ingen övertidsersättning, i normalfallet. Flera av de lov som eleverna har under året jobbar lärarna med diverse andra uppgifter än undervisning, t ex ämnesutveckling och annat. Studiedagar är arbetsdagar för lärare.Det är även reglerat i lag hur många dagar per år eleverna ska ha i skolan, nämligen 179 stycken. Vad som ska läras ut regleras i läroplanen och kursplanerna, och betygen regleras även de i dessa så kallade styrdokument.Något som kanske skiljer sig från när många av oss som redan klarat av skolgången gick i skolan är synen på vilken typ av kunskap som ska inhämtas och hur den ska inhämtas. Tidigare handlade det mycket om utantillinlärning och att kunna mycket fakta. Nu ligger tyngdpunkten på att kunna förstå, dra slutsatser och att tänka kritiskt. Detta paradigmskifte brottas skolan med och införandet av två nya läroplaner på relativt kort tid har gjort att en ganska trög organisation har fått svårt att hänga med. Dessutom har inte tillräckliga resurser avsatts till fortbildning av lärarkåren inför både införandet av Lpo-94 och Lgr-11 (de två senaste läroplanerna).

”Varför går det så dåligt för den Svenska skolan? Det måste ju bero på lärarna! De är dåliga!” funderar Gemene Man. Nej, Svenska lärare i allmänhet är inte dåliga. De har däremot en alltför tung arbetsbörda och många är på gränsen till utbrändhet efter att ha under lång tid ha dragit ett alltför tungt lass och lagt alltför många timmar av sin fritid på att försöka hjälpa elever, som inte kommer till sin rätt i alltför stora klasser. Vissa argumenterar då att forskning visar att klasstorlek inte spelar någon roll för resultaten – mindre grupper ger inte bättre resultat. Jo, hävdar jag, och jag kan backa upp det med forskning. Forskning kan stödja vilken tes som helst, nästan, och att kommuner med en krisande skolbudget köper att klasstorleken inte har nån betydelse är väl inte så konstigt. Men med klasser på 28-30 elever t ex blir dokumentationen kring eleverna och deras resultat orimligt tidskrävande och tar tid från planering av lektioner och från efterarbete. Utvärdering av lektioner/reflektion är nödvändigt om man ska lyckas bättre med sin undervisning, men det är inget man kan göra samtidigt som man rättar eller medan man äter lunch eller går på toaletten.

För att gå tillbaka till den inledande frågan: ”Varför finns det så mycket misstroende mot den svenska skolan och mot lärarna?” Ja, uppriktigt sagt så vet jag inte. När jag berättar för nya bekantskaper vad jag jobbar med så reagerar de flesta med medlidande, inte med misstroende. Så hur ska vi, alla tillsammans, kunna vända misstroendetrenden?

Vem bryr sig om skolan?

Många har åsikter om skolan nu. Åsikter om lärarna också. Men vem borde egentligen engagera sig i skolan? För vem finns skolan? Vad ska skolan göra? Vilka åtaganden ska skolan egentligen ha? Alla har en åsikt. Du med! Eller…?

Är skolan en lärarfråga? En rektorsfråga? En fråga för skolpolitiker? Utbildningsministern? Borde DU som förälder, farfar, kusin, vuxen eller barn engagera dig? Varför i så fall?

Jo, så här tycker vi:
Skolan berör alla, på ett eller annat sätt. Vi har alla gått, eller går, eller ska gå i skola. De som har barn, eller vill ha barn, bör engagera sig för sina barns framtid. De som inte har barn borde ändå engagera sig för att skolan rör alla, för i skolan växer morgondagens medborgare, medmänniskor och befattningshavare upp.

En bra skola ger ett bra samhälle. En bra utbildning skapar ett bra Sverige, ett konkurrenskraftigt Sverige, som i sin tur ger oss alla en bättre tillvaro.

Vad kan vi göra, då?

Ja, det första vi måste göra är att inse att ingen annan kommer att ta ansvaret för frågan. Vi måste ta det tillsammans! ”Vi” är inte bara lärarna, inte bara politikerna, eller facket. Det är DU; mamma, farfar, kusin, vuxen eller barn. ALLA vi tillsammans!

Sen måste vi säga ifrån. Demonstrera. Protestera. Stötta lärare som säger att det inte går längre. Skrik! Samla namnlistor. Stå på barrikaderna. Mailbomba berörda beslutsfattare. Gör något! Vi kan inte låta det gå längre. Det måste ske nu.

Det är ditt ansvar. Likväl som vårt.

Kallet

Är läraryrket ett kall?

Om man slår upp ordet ”kall” I SAOL så står det: ”livsuppgift vartill ngn känner sig kallad”. So far, so good. Tittar man på alla lärares favoritsajt, Wikipedia, så står där att ”En kallelse är Guds uppmaning till bestämda insatser och kan träffa människan plötsligt eller efter en tids sökande”. Är vi uppmanade av en högre makt, kalla den vad vi vill, att bli lärare? Och vad innebär det i så fall?

En rektor sa för en tid sen, på fullaste allvar, till en av sina medarbetare ”Det finns lärare som ser det här som bara ett jobb!” med tydlig undermening att det var så mycket mer än bara ett jobb. Är det det? Är det därför så många lärare jobbar mer än de 45 timmar per vecka som de har betalt för (och ganska dåligt betalt, om du frågar mig!)? Är det därför vi svettas och vrider oss i våra sängar över pedagogiska problem som i nattmörkret får orimliga proportioner?

Bör läraryrket vara ett kall? Några verkar på fullaste allvar anse att lärare inte behöver få 10 000 kr mer / månad, eftersom ”man ska inte välja att bli lärare för lönen!” Nehej, nej, inte det. Bör jag tycka att det är så himla kul att stressa ihjäl mig och sen bli utskälld att jag gör det gratis? Ja, jag är lite ironisk nu. Faktiskt. För vem skulle komma och säga att en läkare inte ska ha så mycket betalt, för de ska minsann inte välja att bli läkare för lönen? I min värld väljer ganska få människor att utbilda sig till något ”bara för lönen”. Man brukar ha ett visst intresse för det man vill jobba med också. Kanske till och med känna sig kallad?

Ska vi i så fall jobba gratis? Ska vi ägna inarbetad ledighet åt att rätta, eller ta ut kompledighet för att rätta? Ska vi tacka och ta emot när vår yrkesskicklighet spottas på och vår kompetens släpas i smutsen, för att ytterligare en undersökning visar att färre och färre når målen? Eller ska vi säga stopp, det här går inte. Säga som det är – uppdraget är orimligt i sin nuvarande form?

Är läraryrket ett kall? Eller ska vi bli lite mer kallhamrade och se det som bara ett jobb, och säga ifrån i stället för att jobba ihjäl oss för att mörka för de brister som faktiskt finns?

Är det dags för myteri?

Skolfabriken

Förutom att vara språktant är jag också förälder. Tyvärr måste jag säga att jag bävar vid tanken på att mitt barn ska gå i skola. Samma skola som jag ser hur illa den fungerar på min arbetsplats. Samma skola där drygt trettio individer trycks in i en mall, skapad av pengabrist och stress. Samma skola som dödat glöden i mina elevers ögon och i mina kollegors ögon. Jag vill inte se mitt barns ögon slockna.

Hur kan jag säga så om mitt jobb? Tja, mitt jobb verkar ibland ha blivit en fabrik. Vi löpandebandmatar eleverna med läroplansenliga kunskaper, utan chans att hinna stanna upp och SE. Jag ser redan hur mitt barn puttas upp på det löpande bandet och hur lärarens ögon viker undan när jag ifrågasätter. ”Du vet ju hur det är…” får jag till svar. ”Jo, jag vet”, suckar jag. Men är det okej, bara för att jag vet? Ska jag köpa att mitt barn måste upp på det löpande bandet i den fabrik som är skolan i dag?

Jaha, är du nåt bättre själv då? undrar vän av ordning. Nej, sanningen att säga så är jag inte det. Det är fabrik. Samma planering år från år, för vem hinner revidera? ”Nej, vännen, jag kan inte lyssna på dig nu – jag har nästa lektion om tre minuter!”

Om jag har 30 elever i en klass och lektionen pågår i 45 minuter så har jag 1, 5 minuter per elev. Dra bort minst tio minuter för att komma igång och avsluta, och kanske tio minuter för genomgång (eller mer) då är vi nere på drygt 83 sekunder per elev. Hinner jag då se alla och hjälpa alla på deras nivå, utifrån uppgiften för dagen? Nä, rätt gissat. Många gånger springer jag runt runt, som en skållad råtta men hinner ändå inte. Frustration hos alla parter. Jag vill inte att mitt barn ska känna den frustrationen. Naturligtvis är det viktigt att kunna vänta på sin tur, men sist jag kollade var det inte ett ämne som vi satte betyg på och jag tror inte man kommer inte på universitetet på att kunna vänta på sin tur heller, faktiskt.

Jag gillar inte den här fabriken till skola som vi har idag. Inte som lärare och absolut inte som förälder. Entrepenöriellt lärande? Vad då? Är det vad eleverna hittar på medan de väntar på sin tur som räknas dit, eller…? Nej, ge lärarna tid att hinna, tid att hinna se sina elever, hinna tänka, hinna reflektera och hinna planera. Kanske till och med tid för att hinna prata med varandra och skapa ett nätverk runt mitt barn, och ditt barn, på riktigt.

Dags för myteri…?

Jag älskar mitt jobb!

Jag har alltid återfunnit mig i situationer där jag agerat lärare. Redan som barn gjorde jag det. Talade om för kompisarna hur de skulle göra, kom med tips på saker som kunde göra att de lyckades bättre med ditt eller datt. Ändå var det inte så att jag valde aktivt att bli lärare. Det handlade mer om att jag älskar mina ämnen och att få dela med mig av dem och min kärlek till dem.

Men så fann jag mig ändå där, som nyanställd lärare. Och jag har trivts ända sen dess. Inte varje dag, men oftast. Jag är så glad över att få ta del i mina fina elevers liv, att få dela deras liv och att få göra ett litet, litet avtryck på deras själar (men oj, så skrämmande det är samtidigt!).

Jag älskar känslan av att ha klassen med mig, eller när det klickar för någon som kämpat länge. Känslan när någon lyckats kämpa sig till ett G, efter att ha börjat med lite och ingenting i förkunskaper, den är oslagbar. Att veta att jag haft del i det är stort. Att hitta en lösning på hur jag ska förklara, en gång till och igen, fast på ett nytt sätt – det är kreativitet och det är kul!

När före detta elever kommer fram när man träffar dem och berättar att man betytt nåt för dem, eller att de är tacksamma för det jag lärt dem, det gör det värt det mesta av allt slit.

Därför jobbar jag fortfarande som lärare. För hur det än är, så älskar jag det. Men nu är det ju så att alla kärleksförhållanden ska vara ömsesidiga. Nu lever vi tyvärr inte i symbios längre, jobbet och jag. Det har blivit en parasit. Om jag låter mitt arbete nöta mer på mig går jag under. Hjälp mig skapa livsutrymme i min arbetssituation. Ge mig tillbaka kärleken till mitt jobb!