Kategoriarkiv: Kommendör Klasslärare

Vilken sorts lärare är du?

Hur man än vänder sig har man ändan bak… Ibland får man uppfattningen om att lärare valde yrket av tre skäl (dvs: juni, juli, augusti), eller att man blev lärare för att man inte kom på något bättre. Eller inte duger till något bättre? Eller kanske för att det är ett kall? Hur som helst, här har du nu chansen att testa vilken lärartyp du är! 😉

 

1. Du sitter och rättar nationella prov och kommer till en fråga som en elev har besvarat otydligt. Vad gör du?

A Jag rättar snällt och ger poäng ändå. Eleven har säkert menat rätt, och det blir ett elände när föräldrarna ringer och påpekar det i efterhand.

B Jag rättar så hårt det går eftersom ungen säkert ändå har fuskat på någon annan fråga.

C Jag inser att det är mitt eget fel eftersom frågan var konstigt formulerad och jag borde ha förberett eleven bättre. Dessutom regnade det och jag borde ha förstått att K blir grinig när det regnar.

D Jag kontrollerar med alla kollegor, frågar grannskolan hur de skulle göra och ställer mig i telefonkö till Skolverket för att dubbelkolla hur jag ska göra.

 

2. Klockan är 21.45 en tisdagskväll när din telefon ringer. Det är en förälder och…

A Jag svarar inte eftersom jag misstänker att det är en förälder.

B Det kan inte hända mig. Jag har hemligt nummer just för att slippa det där.

C Jag får hjärtat i halsgropen och undrar vad jag har gjort för fel. Det måste ju vara något allvarligt eftersom de ringer mig?

D Jag pratar med föräldern så länge som det behövs, eftersom det ju ingår i min förtroendetid.

 

3. Du är på väg in från din rastvakt och ska just starta nästa lektion när en kollega haffar dig. Några av dina mentorselever har stökat och misskött sig i matsalen.

A Jag lyssnar på vad min kollega säger, men kan ju inte göra så mycket mer eftersom min lektion börjar nu.

B Jag suckar, men är ju inte överraskad precis över vad ungjävlarna kan hitta på.

C Jag blir besviken över hur de har betett sig och undrar varför jag inte har lyckats nå de här eleverna. Jag måste bli bättre på att kommunicera att vi ska visa varandra ömsesidig respekt här på vår skola. I eftermiddag ska jag se till att få ett avkopplat samtal med dem, så att jag kan få dem att känna att vi finns här för dem.

D Jag tackar min kollega för informationen, skyndar upp i klassrummet och ser till att klassen börjar läsa tyst en stund. Så fort det verkar lugnt skyndar jag ner i matsalen och hör mig för lite mer med personalen där. Jag springer upp till klassrummet igen och kollar så att det fortfarande är lugnt där, och sedan ut på gården där jag hittar mina mentorselever. Jag pratar helt kort med dem i en icke-värderande ton om att jag hörde att det hade hänt en del på lunchen idag, och att jag vill prata med dem på nästa rast. Jag skyndar upp till klassrummet igen och startar upp lektionen. Nästa rast reder jag upp matsalsbråket, och när arbetsdagen egentligen är slut ser jag till att kontakta berörda föräldrar och även dokumentera händelsen.

 

4. Du har beställt läromedel till terminsstarten, men beställningen dröjer och dröjer. När den väl kommer inser du fem minuter innan lektionsstart att du har fått fel böcker…

A Jag suckar djupt inombords, men är inte förvånad eftersom beställningar alltid krånglar. Jag låter eleverna kolla på youtubeklipp istället. Alltid lär de sig väl något, kanske lite engelska eller så från Justin Bieber?

B Jag svär över läromedelsföretagets slapphet, och nödkopierar några gamla instuderingsfrågor från åttiotalet. Ju svårare desto bättre så att alla har något att göra hela lektionen.

C Jag tänker direkt att jag måste ha gjort någon miss när jag skickade in beställningen. Typiskt mig att alltid missa sådant… Jag planerar snabbt om och kommer på ett annat lektionsupplägg som inte kräver böcker.

D Den här missen händer inte mig, eftersom jag enbart använder material som jag själv har tillverkat. Visst har det tagit lite tid att utforma materialet och laminera alla korten framför TV:n hemma, men det är det värt!

 

5. En förälder hör av sig till dig med synpunkter på hur läxan är utformad…

A Jag nickar och lyssnar, men kan ju inte gärna ändra läxan…? Den finns ju färdig i lärarhandledningen, så jag har ju bara kopierat den vecka för vecka?

B Typiskt B:s föräldrar att gnälla på allt… De har för farao inget med min läxplanering att göra. Troligen är de bara för upptagna för att orka hjälpa sitt barn med läxorna.

C Jag ser till att ändra läxans utformning direkt. Detta borde jag ju ha kunnat tänkt på själv? Hoppas att det inte är många familjer som har tyckt att läxan har varit konstig…

D Jag lyssnar på förälderns synpunkter och säger att jag tycker att det är bra att de kommunicerar hur det fungerar för dem. Jag kommer att ta till mig deras synpunkter, men kommer inte att ändra läxrutinerna just nu. Först behöver jag utvärdera och reflektera ihop med mina elever och mitt arbetslag. Troligen kommer vi att komma fram till en flexibel modell som fungerar optimalt för alla.

 

6. Du står tillsammans med 43 skolbarn, en elevassitent, en förälder och en vikarie på en regnig busshållplats och väntar. När bussen kommer inser du att busskortet som kollegan hade lämnat till dig inte kommer att räcka till mer än fyra elever…

A Jag håller masken och hoppas att det inte blir biljettkontroll.

B Svär inombords över kollegan och vänder tillbaka till skolan med alla barnen. De får jobba i övningsböckerna istället. Det är ju inte mitt fel.

C Vill börja gråta, men lyckas låta bli. Vad ska den medföljande föräldern tänka om det här? Skit, varför litade jag på kollegan utan att dubbelkolla? Jag betalar med egna pengar eftersom misstaget ju faktiskt är mitt eget.

D Jag förklarar lugnt läget för busschauffören och hoppas på det bästa. Kanske kan man få fakturera det i efterhand?

 

 

Är du redo för resultatet? Räkna ihop dina svar och se vilken lärartyp du egentligen är…!

 

Flest A : Uppgiven

Du känner dig trött och orkar inte längre med att vara entusiastisk i ditt yrke längre. Alla måsten står dig upp i halsen eftersom det inte finns tid och förutsättningar. Du har börjat skala ner och skala av allt som inte är absolut nödvändigt. Tyvärr försvann kanske det som var roligt samtidigt? Det mesta inom läraryrket känns tungt, och för att orka gör du minsta möjliga. Du utnyttjar de genvägar du ser och räknar dagarna till nästa helg, nästa påsklov, nästa sommarlov, pensionen… Du återvinner gamla planeringar och orkar inte med alla förändringar. Du hade velat göra mer och orka mer, men möjligheten finns inte i nuläget. Kanske det är dags för myteri…?

 

Flest B: Bitter

Du har jobbat så pass länge att du inte har några illusioner kvar. Du har kanske råkat ut för en del på vägen dit som gör att du inte längre tycker att arbetet i skolan är värt kraften och ansträngningen det tar så som verkligheten ser ut idag. Elever, föräldrar och kollegor känns som störande moment i ditt arbete. Eleverna visar ingen respekt alls, och bästa sättet att möta det är att vara hårdhudad och markera gränser. Det händer kanske att du raljerar över unga entusiastiska kollegor som ännu inte har förstått att det inte är någon idé att starta en massa projekt. I slutänden är det ändå det gamla vanliga arbetssättet som fungerar bäst. Kanske ville du en gång i tiden bli lärare för att du brann för yrket, men gnistan slocknar mer och mer. Nu arbetar du bara för att överleva. Är det dags för myteri…?

 

Flest C: Självkritisk

Du gör ditt allra bästa och arbetar på så mycket du bara orkar. Hem och fritid, sömn och vänner får stå tillbaka för att du ska hinna med. Det finns alltid något du skulle kunna göra bättre, och du upplever att alla andra orkar och klarar mer än du gör. Du vill gärna vara alla till lags, och du är mån om att göra rätt. Ändå hinner du inte med, och ändå missar du en del. Att du inte hinner och klarar allt tror du beror på dig, och du har ständigt dåligt samvete. Du är ute på farligt vatten, för få orkar vända ut och in på sig i längden så som du gör. Risken är stor att du följer med strömmen rakt in i väggen. Eller är det dags för myteri…?

 

Flest D: Supermänniska

Du lyckas med allt det som alla lärare vill. Du tar dina elever på allvar, du lyssnar på dem, du coachar dem. Du följer styrdokumenten, planerar, entusiasmerar, dokumenterar och utvärderar. Från tidig morgon till sen kväll arbetar du för att klara av uppdraget och du lyckas väl. Men finns du supermänniska på riktigt? Eller är du väldigt ny och entusiastisk? Eller arbetar du långt mycket mer än vad som ryms i din arbetstid? Hur länge kommer du att orka med det? Eller är det så att du arbetar på en skola där allt faktiskt fungerar och det finns tid och resurser för att kunna göra ett så bra jobb som möjligt? Hade vi alla kunnat vara som du om vi fick rätt förutsättningar? Är det dags för myteri?

Dubbel kompetens, dubbelt utnyttjad

Det finns en lärargrupp som verkar vara extra förmånlig för en kommun att anställda. Det är en grupp lärare som genom sin utbildning till lärare för yngre åldrar är behöriga både i förskolan, förskoleklassen och i grundskolan.

En del av dessa lärare som anställs i skolan utnyttjas hårt av arbetsgivaren. De förväntas dels arbeta i grundskolan som klass- eller ämneslärare med allt vad det innebär av planering, dokumentation, lektionsplaneringar och annat, och dels ska de arbeta på fritids på morgonen och på eftermiddagen. De har lika lite planeringstid som fritidspedagogen, men samtidigt samma dokumentationsansvar som grundskolläraren.

Det förekommer också att dessa lärare inte får delta på konferenser med grundskollärarna, eftersom de behövs på fritids då. Under loven arbetar de på fritids, och eftersom de har 40-timmarsvecka utan förtroendetid behöver de arbeta oavlönat på fritiden för att kunna sköta sin undervisning.

Till saken hör att dessa lärare har en relativt ny utbildning, och alltså per definition är ganska färska i yrket. Flertalet av dem är också unga. Är det en rimlig gissning att arbetsgivarna passar på att låta dessa färska lärare med dubbel behörighet utföra en dubbel arbetsbörda just eftersom de i stor utsträckning är unga, angelägna om att få ett jobb och billigare att anställa eftersom de inte har så många år i yrket? Att man sliter ut de nya ännu pigga och friska lärarna under deras första år i skolan är kanske ett rimligt pris för att skolorna ska kunna hålla budget?

Up to date?

Det händer att jag drar mig för att visa Europakartan för mina elever. Kanske har någon elev något att berätta om Italien eller Belgien, och det hade då varit pedagogiskt att rulla ner kartan och peka ut landet, men jag undviker det.

Anledningen till att jag inte tar fram kartan är att det tar så mycket tid. Varje gång vi drar ner kartan måste jag ju, än en gång, påpeka att ”Numera är Tyskland enat, Sovjetunionen finns inte kvar längre, Jugoslavien…” och så vidare. Det är inte gjort i en handvänding med en mellanstadieklass.

Föräldrar som är på besök spärrar upp ögonen vid åsynen av den gamla Europakartan, som ju visserligen är ett bra diskussionsunderlag om man vill gå igenom 1900-talets historia, men som ju ändå borde anses som uttjänt som huvudkarta i ett klassrum år 2012? Men vi i skolan är vana, och tycker inte att en karta från 1980-talet är så mycket att orda om. Den är ju inte trasig ännu?

Whistleblowing

Alla tycker och tänker om skolan, för alla har ju själva gått i skolan. Länge tänkte jag att skolan är så omdebatterad och utskälld att det bästa nog vore om vi, lärarkåren, arbetade på i tystnad och lät debatten sköta sig själv. Jag har inte varit ensam om att tänka så. När rapporterna om försämrade resultat haglar över oss är det lätt att bli missmodig och matt. Gång på gång läser vi om hur dålig skolan är, och om hur svenska elever presterar allt sämre.

Vad gör vi som yrkeskår? Ger vi oss in i debatten? Knappast. Nej, vi spottar i nävarna och tar nya tag. Skam den som ger sig, tänker vi, och vrider och vänder på oss själva för att komma till rätta med problemen. Vi arbetar än mer, vi stångar oss blodiga, men fortfarande sjunker elevernas resultat.

Nu har vi testat att tiga ihjäl problemen. Det har inte fungerat. Nu är det dags att göra oss hörda. Vi måste, samstämmigt, vittna om det som håller på att ske i svensk skola nu. Runt om i landet behöver vi whistleblowers som berättar om det som är fel. För problemen i svensk skola handlar inte om att vi har en ovanligt dålig lärarkår. Det handlar om att vi har för låg elevpeng och att lärarna åläggs orimliga administrationsuppdrag.

Dokumentation in absurdum

När jag var ung och grön för ett tiotal år sedan vågade jag lita till elevernas egen drivkraft och deras eget lärande. Jag följde med min elevgrupp på den resan de gjorde. Vi gjorde filmer och teaterföreställningar, grillade och cyklade och gjorde djupdykningar i frågor som kom upp i klassens diskussioner.

Jag arbetar inte så längre. Inte för att jag inte längre tror att det är ett bra sätt att bedriva undervisning på, utan för att jag upplever att det är omöjligt nu. Varför gick det för tio år sedan och inte nu kan man fråga sig? Rimligtvis borde jag ha bättre förutsättningar nu, med tio års erfarenhet, än jag hade då?

Skillnaden mellan nu och då ligger i tiden och i kravet på dokumentation. Visst dokumenterade jag då med, men på en rimlig nivå. Jag använde diagnoser och läsutvecklingsschema, och vi gjorde nationella prov. Den individuella utvecklingsplanen på den tiden var ett A4-papper som fylldes i för hand under själva utvecklingssamtalet. Det var enkelt, snabbt och ändamålsenligt. Mina planeringar fanns handskrivna i en pärm på mitt skrivbord.

Nu dokumenterar jag på en helt annan nivå. Alla elevers utveckling ska dokumenteras och följas upp i alla ämnen. Matriser ska fyllas i och omdömen ska skrivas. Inför varje arbetsområde ska planeringen formaliseras i en LPP, en lokal pedagogisk planering, som ska kopplas till läroplanen och formuleras så att den blir begripliga för elever och föräldrar.

Jag är inte emot varken LPP:er, omdömen eller matriser i sig, men det är ett arbete som tar tid. Under samma år som dessa arbetsuppgifter har tillkommit har min tid att göra detta på, min planeringstid, inte ökat, utan tvärtom minskat. Med minskad tid till planering tenderar undervisningen att bli alltmer slentrianmässig och läroboksstyrd. Istället för de utvecklande projekt som mina tidigare elevkullar fick arbeta med får mina nuvarande elever arbeta med ”fyller-i-böcker” eftersom min planeringstid går åt till att dokumentera in absurdum.

Frågan är vilka elever som fick bäst undervisning: Mina tidiga klasser, vars arbete är ganska sparsamt dokumenterat, men som var lustfyllt och engagerat (kanske till och med entreprenöriellt?), eller mina nuvarande elever, vars arbete är monotont och läroboksstyrt men ytterst väldokumenterat?

Luftåtgärder

Alla barn har rätt att få det stöd de behöver för att klara kunskapskraven. Skollagen är väldigt tydlig på den punkten. När vi bedömer att en elev inte når målen ska ett åtgärdsprogram skyndsamt upprättas. För att det ska vara meningsfullt krävs en kartläggning av elevens styrkor och svagheter, och förslag på lösningar på individ-, grupp- och organisationsnivå. Tillsammans med föräldrar upprättas åtgärdsprogrammet, som sedan ska följas så att eleven får det stöd hon har rätt till.

Men i praktiken har vi inte möjlighet att skriva in de åtgärder eleven faktiskt skulle behöva. För inte kan jag skriva i ett åtgärdsprogram att eleven behöver få extra pedagoghjälp när det inte finns någon sådan att tillgå? Istället får jag skriva en rad med luftåtgärder, det vill säga sådant som jag redan gör automatiskt när det gäller elever i behov av särskilt stöd, tex att barnet får ”en klassrumsplats långt fram”, eller ”anpassade uppgifter inom klassens ram vid behov”. I slutänden är åtgärdsprogrammet bara en pappersprodukt, som istället för att vara en garant för att eleven får det stöd hon har rätt till blir en låtsasåtgärd som kostar av just den tiden jag annars kunde ha använt till att undervisa henne.

Elever som är utagerande på ett sätt som stör andra barn och vuxna kan ibland få insatser som kostar pengar. Andra elever, som inte stör någon annan, får ett åtgärdsprogram men sällan några verkliga insatser. I de fall en extra resurs ändå sätts in försvinner den lätt för att lösa sjukfrånvaro istället för att ta in vikarier. Efter ett antal veckor då åtgärdsprogrammet ska utvärderas är det jag som får sitta och förklara och ursäkta varför den extra pedagogtiden inte har blivit av, trots att vi bestämt det. Det är inte jag som lärare som har styrt över hur det har blivit, men det är jag som förväntas släta över det inför föräldrarna. Det kliar ofta i mig att säga till föräldrarna att  ”ert barn får inte det stöd hon har rätt till, och om jag var som er skulle jag gå vidare med det.” Men det säger jag ju aldrig.

För vems skull skriver vi åtgärdsprogrammen? Om de var verkliga verktyg där vi kunde sätta in riktiga åtgärder, och inte bara sådant som inte får kosta, så skulle åtgärdsprogrammen finnas för elevens skull. Men för vems skull skriver vi i dagsläget? Är det för Skolinspektionens besök? Inför ett sådant besök kontrollerar man noga i arbetslagens åtgärdsprogramspärmar och ser till att allt är uppdaterat. Eller är det för att visa mottagande skola vid överlämning att här finns det behov av stöd? Eller skriver vi åtgärdsprogrammen för att kunna visa i efterhand att vi visst såg tidigt att eleven behövde stöd och att vi faktiskt har satt in (luft)åtgärder?

Åtgärdsprogrammen, som hade kunnat vara något bra om det fungerade som det skulle, är nu bara ett verktyg för att skolan ska ha ryggen fri.

Det bubblar

Det bubblar under ytan. Under mina tio år i läraryrket har jag hört och sett en del. En del har varit befogad kritik, en del har varit allmänmänskligt gnäll. Men nu bubblar det. Det är inte bara vanligt gnäll, utan jag är övertygad om att det verkligen är så att vi har nått till en gräns. Vi, lärarkollektivet, har pressats allt längre och längre, och nu är vi farligt nära en kollaps.

För uppdraget, som det ser ut nu, är omöjligt. Med alltjämt minskande resurser ser vi på medan fler och fler uppgifter åläggs oss. Huvuduppgiften, som torde vara undervisning, får allt mindre utrymme. Istället fyller vi i blanketter och gör pappersprodukter och planer på löpande band. All undervisning som ska hålla någon sorts kvalitet kräver förarbete och efterarbete, lärandet ska dokumenteras och elevernas arbete ska bedömas. Samtidigt minskar planeringstiden stadigt.

Vi lärare är en lydig yrkeskår. I åratal har vi gjort som vi har blivit tillsagda, även då vi har insett att det inte är rimligt eller ens möjligt. Vi är också en duktig yrkskår. Tyvärr är vi så duktiga att vi inte ens erkänner när uppgiften blir oss övermäktig. Vi sneglar på varandra, och förundras över att alla andra hinner och klarar av alla uppgifter. Men skrapar man lite på ytan så visar det sig att inte heller kollegan har hunnit med och klarat av allt. För även om man skriver på Facebook redan i februari att ”terminens alla omdömen är skrivna” så finns där alldeles säkert någon annan del som inte är avklarad. Mig veterligen finns det ingen kollega som har allt under kontroll, men ingen vill vara den som erkänner att uppdraget är omöjligt.

Vi är också en rädd yrkeskår. Samtidigt som vi ska träna eleverna i demokrati och vikten av att våga säga sin mening, så vågar vi själva inte göra det. Det finns kommuner som skrämmer sina medarbetare till tystnad genom att hota med omplacering eller indragen löneförhöjning för den som framför kritik till någon annan än till sin egen rektor. Rektorerna sitter i en liknande sits som lärarna, och skönmålar kanske sin verksamhet inför sina chefer hellre än att erkänna att vi inte lyckas med de resurser vi har fått. Konsekvensen blir ett lappverk av lagningar och snabblösningar istället för ett långsiktigt kvaltitetsarbete.

Men nu bubblar det under ytan. Det händer något nu. Vi kommer inte att tyst acceptera att fortsätta betala priset för att undervisning med kvalitet måste kosta pengar. Det bubblar ordentligt nu, och snart kokar det över. Vi måste låta det koka över nu, så att det händer något. Jag är övertygad om att mina kollegor runt om i landet har samma bild som jag. Antingen får det hända något mycket snart, eller så kommer vårt land plötsligt att stå utan sina pedagoger.