Kategoriarkiv: Gastbloggare

Gastbloggare nr 18

På vilken annan arbetsplats kan chefen vara borta mer än hen är närvarande, låta bli att svara på mail, undvika frågor och låta bli att ta tag i saker som man enligt lag är tvungna att göra? Jo, det förekommer säkert, men den chefen blir inte långvarig.

I skolans värld, och i min värld specifikt, kan en rektor smita undan sitt ansvar gentemot både elever och personal utan att något händer. Eller jo, det som händer är att jag och mina kollegor får sopa upp skiten och ta kritiken från föräldrar och eventuellt skolinspektionen. Bollar man då som lärare tillbaka till rektor så blir det samma runda igen. Allt verkar hamna i lärarnas knä.

Hur kan det få vara så? Jag gissar att det handlar om pengar. Det kostar nämligen pengar att ta tag i dålig måluppfyllelse eller stor frånvaro – om man ska göra verkliga, vettiga åtgärder, vill säga. Åtgärder på papperet, som inte kostar, de duggar tätt men ger inget i längden. Dessutom är det vanligt att rektorer inte håller ut mer än ett par år och när man är ny på jobbet är det ännu svårare att vara insatt i allt, och ofta har den nya rektorn inte gått någon rektorsutbildning utan är borta på utbildning dessutom. Nya rektorer har dessutom, i många fall, dålig koll på de lagar och förordningar som styr skolans verksamhet. Inget av det här underlättar vår vardag.

Enligt skollagen är varje skola skyldig att se till att alla elever når så långt de kan. Hur ska det gå till, i skolor där lärare under en bra dag hinner lägga 15 min/lektion på att planera och förbereda en lektion? Jag säger en bra dag, för enligt min erfarenhet är det sällan vi har så mycket tid. Hur ska det gå till i en skola där det inte finns speciallärare eller specialpedagoger som kan hjälpa till där ”vanliga” lärarkunskaper inte räcker till? Hur ska det gå till i en skola där en normalklass är närmare/runt 30 elever och man är ensam pedagog i klassrummet med flera elever med olika diagnoser inkluderade? Hur? Ja, det går säkert att nå fler med hjälp av nyskapande undervisning och nytänkande, men hur ska man som lärare kunna vara nyskapande och nytänkande när man har, på en bra dag, 15 minuter per lektion till att förbereda och planera? Här kommer vi tillbaka till rektor, för när man som lärare påtalar just detta för rektor så får man inte svar på sina mail och frågor på möten hummas bort. Det spelar ingen roll att kollegiet är enat, rektorn har ändå den kommunala piskan vinande över sin rygg och kan inte ta några beslut som kostar något. Därför landar allt, igen och igen, i lärarnas knä.

Hur kan det få vara så, ens på en enda skola?

Annonser
Taggad

Gastbloggare nr 17

”För mig är mina barn viktigare än mina elever.”

Påståendet ovan har hittills egentligen bara gällt i teorin. Nu vill jag att det ska stämma i verkligheten också.

Jag är föräldraledig sedan en tid tillbaka. Jag vill njuta av jobbpausen och umgås med barnen så mycket och så länge jag kan. Jag har insett att barnen, mannen och hushållet fått stå tillbaka och hela tiden jag jobbat kommit på andra plats efter jobbet. Hur kunde det bli så? Viktigast är familjen, det har jag hela tiden tyckt men ändå har jag ägnat väldigt många kvällar och helgdagar åt jobb. När loven kom behövde jag minst halva perioden till att bara komma ikapp mig själv, hitta människan bakom allt jobbtänk. Resten av tiden försökte jag ägna åt familjen men mycket energi gick åt till att tänka på jobbet, att inte längta tillbaka och att önska att jag orkade lämna och ge mig på jakt efter ett nytt arbete.

Nu har pausen varat längre än ett sommarlov och jag har en rätt lång stund kvar innan jag behöver tänka på jobbet igen. Det smyger sig på lite ångest någon gång då och då. Jag vill inte arbeta lika mycket som tidigare, jag vill inte att familjen ska behöva sättas åt sidan. Hur ska jag kunna låta bli att hamna där igen, så nära helt utarbetad och där ingen tid eller ork finns kvar till roligheter? Min lösning är att jag måste bort från läraryrket. Jag kommer söka, och förhoppningsvis få, en annan typ av arbete när den här föräldraledigheten är över.

Tråkigt för mig eftersom jag har en lång utbildning bakom mig med stora studieskulder som följd. Det är också tråkigt för mig att behöva lämna ett yrke som jag gillar. Men om det är lite tråkigt och ledsamt för mig kommer det ändå förhoppningsvis leda till en gladare och trevligare yrkesarbetande förälder. När (inte om) jag byter inriktning blir det säkerligen hundra gånger bättre för mig. Typiskt att det finns så få av min sort (behörig för år 4-9 i ma, fy, ke, bi och tk) för det gör det betydligt svårare att fila ner pliktkänslan tillräckligt för att klara av att bryta mig loss.

Gastbloggare nr 16

Tro på dig själv!

Tro på dig själv. Tro på att framtiden är din. Oavsett vad du fick med dig på vägen.

Häri ligger problemet med den svenska skolan. Det är inte så det skall vara. Skolan och samhället ska se till att alla eleverna får med sig dessa nycklar till framtiden. Idag är det enbart en liten grupp elever som får med sig den värdefulla nyckeln: självförtroendet och tron på sig själv. Resten av barnen får klara sig bäst de kan i en skolstruktur som inte fungerar för alltför många barn.

Vi pratar om en skola där många vuxna inte längre reagerar över mobbningstrukturer, och som blundar för att elever med handikapp eller som har andra svårigheter med sig inte får den hjälp och det stöd som de har rätt till att få, på grund av att att den från början för snävt tilltagna skolbudgeten inte räcker till. En skola där elever medvetet trängs ihop i stora klasser som packade sardiner. Där det inte finns någon chans till lugn och ro och en vettig inlärningsmiljö, med en alltför hög arbetsbelastning för både lärare och elever.

Vi pratar om en skola där budget och vuxnas prestige går före barnens trygghet och inlärning. Vuxna människor som ser att något är fel och ändå inte agerar. I många fall av rädsla för att drabbas av repressalier från ledningshåll för att de har lyft fram ”obekväma saker som rektor inte vill höra som kostar pengar att rätta till”.

Vi har rektorer som medvetet döljer för kommuncheferna att barn far illa i vårt skolsystem. Kommunchefer som inte heller lyfter dessa vidare utan istället skyller misslyckandet på på föräldrarna och barnen. Skolchefer/kommunchefer som inte prioriterar att budgetera för tryggare skolor, före arenabyggen, isrinkar på torget och nya glasdörrar till kommunhuset..

Vi pratar om en skola där ett barn i veckan tar livet av sig på grund av mobbningsrelaterad problematik. Där dessa elevers rätt till att vistats i trygg och säker miljö, med vuxna som ser, hör och agerar, har åtsidosatts för ”mobbarnas” informella rätt att göra tillvaron eländig för andra barn år efter år. En skola där det inte är någon mening för ett barn att gå till vuxna för ingen hjälp finns i praktiken att få. Den mobbade blir den som flyttas på och skuldbeläggs och ”mobbaren” blir fortsatt ”kung” över skolarenan.

Vi pratar om en skola som signalerar och lär barnen, nästa generation vuxna, att det måste vara ditt fel lilla vän… att andra människor inte uppför sig anständigt mot dig. En skola där tron på framtiden, tron på att lyckas har raserats för alltför många barn redan innan de har fyllt 12 år. Det är inte sådan vår skola är tänkt att vara…

av May Launy

Gastbloggare 15

Kosmetika i kulisserna

Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, är statlig och kan gå in och stötta skolor och föräldrar när det gäller arbetsmiljön i skolan. Dessvärre är det tyvärr alltför ofta så att specialpedagogerna gör ett bra arbete och lyfter fram till skolorna/rektorerna saker som kan behöva åtgärdas i barnens miljö. Saker som sedan av besparingsskäl aldrig åtgärdas i verkligheten. Det är synd, för det är eleverna som drabbas hårt av att vissa rektorer missbrukar detta rejält, genom att de till Skolinspektionen då kan hävda att de visst har gjort en insats genom att anlita SPSM. Skolinspektionen tror då att barnet har fått hjälp, när ingenting i verkligheten runt eleven i skolan har förändrats. Det har bara skrivits ännu ett av många redan skrivna dokument, där man konstaterar att det inte fungerar runt eleven.

Jag är själv specialpedagog och har ett antal gånger upplevt genom egna erfarenheter hur specialpedagogernas namn och yrkeskompetens missbrukas i skolverksamheten. Där specialpedagogens yrkeskompetens och namn har fått stå för en garanti av en kvalitet i skolverksamheten som överhuvudtaget inte finns på en hel del skolor. Kosmetika i kulisserna är vad jag kallar fenomenet, och jag är inte den enda specialpedagog eller lärare som är frustrerad över att sådana dåliga, flummiga och orimliga arbetsvillkor ligger till grund för min yrkesroll i skolverksamheten.

De lärare eller specialpedagoger som protesterar mot att det i praktiken ser ut på det här viset, byts ut mot mer samarbetsvilliga specialpedagoger som faktiskt nöjer sig med att skriva ett dokument om vad som behöver åtgärdas, och sedan blundar när de ser att eleverna inte får hjälpen i verkligheten. Ett dokument som i praktiken enbart är till för att skydda skolan och rektorns rygg, inte för att faktiskt hjälpa den elev som är i stort behov av hjälp i sin skolmiljö. Man kan ju som förälder ställa sig frågan varför så få specialpedagoger arbetar i skolan där de är tänkta och utbildade till att arbeta? Istället har de av arbetsgivaren placeras utanför skolverksamheten där de sedan får till uppgift att dokumentera och söka fel hos eleverna, inte i skolmiljön och i den pedagogik som används.

Man kan även undra över varför arbetsgivaren är så ovillig att anställa specialpedagoger på skolorna ute i kommunerna, när staten i sin tur har skjutit till rejält med ekonomiskt stöd för att fler specialpedagoger skulle utbildas? Fem-sex specialpedagoger finns i bästa fall anställda på övergripande nivå för att serva runt ca 50 skolor, så ser det i många fall ut. En orimlig arbetsbörda i verkligheten, där specialpedagogerna inte ens befinner sig ute i verksamheten, inte har någon överblick och inte känner någon av de elever som de är satta att granska, utan de fungerar som en enklav någon annanstans.

Mamma Z skriver i Meus Ohana:

”Om 15 år tittar man tillbaka med fasa på hur skolan var på många ställen och hur in i helvete käpprätt det gick för många elever.”

Det är när de här eleverna blir stora som vi alla rektorer, lärare, specialpedagoger, speciallärare och övrig skolpersonal med ett rejält styng av dåligt samvete kommer att både få se den fulla vidden av konsekvenserna via elevernas egna vittnesmål. De elever som skolpersonalen på order från arbetsgivaren tvingades till att behöva överge på vägen, om de inte ville riskera att förlora sina jobb.

Nyligen fanns det sex stycken statliga specialpedagogiska tjänster ute, efter att skolinspektionen hade påvisat att det fanns stora brister i Kronobergs län gällande stöd och hjälp till alla de elever som var i behov av stöd. De sex tjänsterna genererade över 300 meriterande sökande. Det är verkligen inte kompetent personal som saknas, problemet verkar snarare ligga i om den kompetens som redan finns överhuvudtaget används på det sätt som den var tänkt?

Av May Launy

GASTBLOGGARE 14

Rättslösa lärare i svensk skola

2012-10-03 kunde vi i GT läsa om läraren Margaretha Almefjord, som efter 40 år tvingades sluta efter att hon hade sagt till en elev att inte rita en penis. Eleven anmälde till BEO som lade ner ärendet. Arbetsgivaren påstod ändå att hon hade kränkt eleven, och sedan rasade hennes liv samman. http://www.expressen.se/gt/stoppade-klotter—tvingades-sluta/

Det började med att en förälder spred ett rykte om läraren när hon skulle få en ny klass. Föräldern ringer runt och jagar upp föräldrar och rektor i hopp om att få med sig dem, och några föräldrar ängslades och höll sina barn hemma. Drevet sätts i gång. I Margarethas fall, och i flera andra fall finns före detta elever och föräldrar som reagerade på det som hände. De skrev och bad rektor att stoppa den här ensidigt uppskruvade ”häxjakt” som pågick mot Margaretha. I en lärares tillsynsplikt finns fostringsrollen, eleverna skall bli goda samhällsmedborgare. De skall lära sig respektera sina medmänniskor. Nio gånger av tio handlar sådana ärenden om föräldrar som inte själva klarar att hantera sina barn. Det kan finnas många orsaker till att det är så, och det är inte heller lätt för föräldern. Men, det är så bakgrunden ser ut. I alla fall som jag har stött på, så har eleverna haft en långvarig historik, där de själva har varit inblandade i att kränka/slå/mobba och medvetet förstöra arbetsmiljön för kamrater och lärare.

Eleven hämnades på Margaretha för att hon sa ifrån. Det är inte en kränkning det är en skyldighet att säga till en elev som uppför sig illa. Det är inte okej. Det är rektors skyldighet att stoppa mobbning och kränkande handlingar. Det innefattar elever och personal. Genast påbörjar rektor och skolförvaltning att vidta mått och steg för att ”straffa och avskeda” läraren, istället för att vara professionella skolledare som står upp för sin personal och stoppar ett olämpligt skvallerdrev från en förälder/elev. Ännu ett tragiskt fall där eleven för att få de ”vuxnas gillande, inte tillsägelser” på felaktiga grunder pekar ett anklagande finger mot en lärare. På samma sätt som när vi historiskt brände häxor på bål. Prästerna, i det här fallet rektor och arbetsgivare agerar själva åklagare, domare, domstol och bödel. Vad är skillnaden mellan historien och nutid, undrar jag?

En lärare som har 40 års erfarenhet av att utbilda elever, dras utan någon eftertanke, skam eller sunt förnuft genom smutsen. Utan att det sker en oberoende, opartisk, juridisk granskning. De inblandade tjänar på att dölja sitt eget agerande, de är inte opartiska. Det finns en intressekonflikt. Historiskt sett dränkte/brände man människor i sin iver att bedriva utrensning av oliktänkande/icke önskvärda. I modern tid 2012 hånas och förlöjligas Margaretha och andra lärare utav illasinnat skvaller, med liten eller ingen möjlighet att efter det att få ett nytt läraruppdrag. Det handlar om att lärare idag fråntas rätten att försörja sig på obefogade grunder. Att det sker förföljelser av lärare på det här sättet i ett demokratiskt land med en utvecklad rättsstat är en skam!

De utsatta har ingen möjlighet att få upprättelse för den ”kränkning” som de i sin tur får utså för att de utförde sitt arbete. Föräldrar kan vända sig till BEO. Rektorerna till lärarnas ansvarsnämnd, vilket de inte gör i ett fall där anklagelserna grundar sig på förtal och skvaller, inte på en legitim grund. Lärare har ingenstans att vända sig. Mobbning och repressalier på arbetsplatsen skall anmälas. Men var? Och vad hjälper det om de ändå inte kan få återupprättelse och i slutändan ändå förlorar jobbet? Facken driver sällan. Skolinspektionen och arbetsmiljöverket driver inga enskilda ärenden alls. Det gör inte heller polisen. Mobbning mot en enskild lärare på dennes arbetsplats är ett civilrättsligt ärende.

Det handlar om en systematisk förföljelse och psykisk misshandel, det är riktat mot en individ, en lärare. Att anlita en ”arbetsrättslig advokat” för att driva det ”civilrättsliga ärendet” kostar 100 000 kr minimum! Få lärare har sådana summor liggande, samtidigt som det krävs att den drabbade kan uppvisa enorm bevisning. De anklagande parterna behöver inte ens styrka sina anklagelser, de leder och fördelar arbetet och lyssnar ensidigt på föräldrar som ej var med vid tillfället. Lärare som utsätts för sådan behandling är brottsoffer, en pågående psykiskt misshandel sker, men ingen juridisk hjälp (i praktiken) finns att få för att kunna frias i en opartisk rättsinstans.

Det finns ett fall, där en lärare (betalade själv) och gick hela vägen till tingsrätten för att få upprättelse. Eva Jorendahl, 2009 i Härnösand (fall: T2941-07). Efter flera års lidande på grund av det hon hade blivit utsatt för av arbetsgivaren vann hon i tingsrätten. Kommunens agerande och hennes uppsägning var olaglig. Bad kommunen om ursäkt och återinsatte henne i tjänst? Nej, de betalade skadeståndet, böterna och avskedade sedan läraren i alla fall, utifrån anställningslagen § 39. Ett maktmissbruk, sådant som folk inte glömmer. Kommunen behövde alltså inte följa en tingsrättsdom som alla andra medborgare måste göra. Lärare står rättslösa om de blivit utsatta för repressalier av arbetsgivaren även när de vinner i domstol.

En lärare kan inte skydda sig, för de ”skyldiga” går inte att ställa till svars. De överges av, arbetsgivaren, facken, skolinspektionen och arbetsmiljöverket. Konsekvenserna för de drabbade är mycket allvarliga och mångåriga. Lärare som egentligen inte har gjort något grovt fel i sin yrkesutövning ”knäcks medvetet och bryts ner fysiskt och psykiskt”, De kan inte försvara sig mot en sådan form av modern häxjakt. Det pågår en urholkning av vår demokrati. Det pågår en urholkning av rättssamhället och det pågår en urholkning av lärarnas arbetsmiljö. Få lärarstudenter kommer att våga utbilda sig till lärare framöver om de riskerar detta. Ett sådant här drev riskerar var och en av oss att kunna råka ut, det kan ske precis när som helst.

Vi har en skola i kris och vi har en skola som juridiskt inte fungerar. En skola där erfarna lärare rensas ut. Kvar blir den tysta massan, de som inte säger något av rädsla för att ”drevet” skall vändas mot dem. ”Ingen rök utan eld” betyder inte att en lärare är ”skyldig”. Det betyder att man själv tar på sig rollen av och agerar; åklagare, domare, domstol och bödel mot en försvarslös medmänniska som i dagens skola står fullständigt rättslös i sin yrkesutövning.

av: May Launy

GASTBLOGGARE 13

Tänk om lärare var hantverkare…

-Hej hantverkaren, jo det är så här, vi står inför nya ”utmaningar” och det innebär att du måste börja bygga fler hus och med bättre kvalité, fast på en kortare tid än du har idag.

-Aha spännande, jag gillar utmaningar, men jag antar att vi kommer behöva anställa minst en person till, om vi ska lyckas med den utmaningen?

-Ehh Nej det är tyvärr inte möjligt

-Inte, jaha, men jag får väl gå någon form av utbildning för att få tips på hur jag ska lyckas?

-Utbildning? Nej nej, det står så mycket på nätet nu för tiden som du kan läsa, annars såg jag att det är en bra kurs i stan på lördag om du själv vill bekosta det?

-Ja kanske det då, men min såg är rostig och min hammare är inte ergonomisk anpassad, för att inte tala om min skruvdragare då batteriet dör på fem minuter, så jag behöver i alla fall lite nytt material för att ha en chans?

-Nja, såna pengar finns tyvärr inte, men ni köpte väl in lite material för två år sen?

-Nja, det var fyra år sen och det är slitet idag, eftersom det används dagligen. Men ni tar över kundkontakten då, så jag kan fokusera på just hantverket, jag menar så jag får lite mer tid att planera och utföra arbetet på om jag nu ska prestera mer på en kortare tid?

-Nej nej, det går absolut inte, men du har väl 30 minuters lunch som du kan kontakta kunder på?

-Men men, det säger ju sig själv att det blir omöjligt att lyckas, varför ska jag ens försöka, vad är moroten, blir det en befordran eller ett rejält lönelyft?

-Ja det hade jag verkligen hoppats, men du vet hur det ser ut med budgeten i år, Och du…

-Ja?

-När vi ändå pratar, du tar även över rörmokarens sysslor, då vi var tvungna att skära ner lite på personalen. Du når mig på telefonen om det är några problem. Hej på dig!

Gastbloggare nummer 12

Har klasstorlek inte någon effekt på resultaten?

Alla som arbetar som lärare känner i ben och märg att när man har en klass på, låt säga 33 elever, så blir effekterna kännbara om man jämför det med en klass där man kanske enbart har 20 kunskapstörstande individer. Samtidigt får vi av våra arbetsgivare och samhällsföreträdare ständigt höra att klasstorleken inte har någon betydelse för resultaten; Att lärartätheten inte är en faktor som ens förtjänar att diskuteras. Hur hänger det här egentligen ihop? Min slutsats är att man från arbetsgivarhåll fokuserar på de avvikande studier som påvisar ett icke-behov av att minska klasstorlekarna och bortser från vad nationell och internationell forskning egentligen ganska klart påvisar.

I Skolverkets kunskapsöversikt från 2009: ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? Kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer” (s.165ff) konstaterar man att slutsatsen om att mindre undervisningsgrupper inte ökar måluppfyllelsen ofta är baserad på tvärsnittsdata. Detta innebär i praktiken att man tittar på de små undervisningsgrupper som idag finns för elever som är allra svagast och noterar att de inte har högre måluppfyllelse än de elever som går i storklasser. Skolverket påpekar att det behövs experimentell forskning för att kunna uttala sig om de verkliga effekterna. Dessutom finns det en rad forskningsexempel i rapporten som just visar att det verkligen finns ett samband mellan klasstorlek och resultat.

”Resultaten pekar snarare på att effekterna är heterogena, på så sätt att klasstorlek har större betydelse för yngre elever än för äldre elever, och det finns även resultat som pekar på att de positiva effekterna av mindre klasser är större för elever från hem med låg socioekonomisk status.” Exempelstudierna visar att både minoriteter och elever med låg socioekonomisk status påverkas positivt av en högre lärartäthet.

I slutsatsen skriver man att: ”Vi kan på grundval av denna genomgång av internationell och svensk forskning konstatera att klasstorlek och lärartäthet har betydelse för elevernas resultat… Det faktum att klasstorlek/lärartäthet har betydligt större effekt för vissa grupper av elever än för andra grupper av elever är ett skäl för varför det är viktigt att mer exakt klargöra under vilka omständigheter de starka effekterna uppstår, och varför de gör det.”

Man kan konstatera lite försiktigt att arbetsgivarna och samhällsföreträdare inte fokuserar på vad Skolverkets rapport säger utan på icke överförbara internationella modehästar istället . Dessutom kan man kanske också konstatera att de grupper som missgynnas inte är barnen till de högst utbildade, ekonomiskt starka krafterna i samhället vilket säkerligen möjliggör att denna icke-sanning kan frodas. För mig som arbetar med minoritetselever i ett utsatt socioekonomiskt område betyder det att jag som lärare måste ta röst för mina elever. Det är dags att slakta arbetsgivarnas käpphäst – klasstorleken har effekt på resultaten. Min övertygelse är att när man väl påbörjar en adekvat experimentell forskning kring detta kommer det att visa sig att det faktiskt är så att alla elever främjas om klasstorleken är minde och först då kommer lärarens upplevelse att sammanfalla med den officiella verkligheten.

Gastbloggare nummer 11

Lite våld ska man väl tåla?

 

Har, precis som många andra, hakat upp mig på att läraren i Kiruna  inte tilldömdes skadestånd efter olaga hot och misshandel med motiveringen att: ” skadestånd till lärare och poliser bedöms enligt samma princip”. Vi likställs med väktare och poliser. Vilken märklig syn på läraruppdraget! Jag trodde i min enfald att vår uppgift var att ge eleverna en adekvat utbildning.

Lite stryk får man tåla. Redan nu är man i den unika sitsen att man dagligen behöver konfronteras med de elever som har gett sig på en fysiskt och/eller hotat dig eller din familj. Man går på sin arbetsplats och ser förövaren var dag. För det är väl ingen som tror att en elev som slagit en lärare flyttas? Den går kvar och läraren kan i bästa fall, men inte alla, kanske undgå att möta eleven i en klassrumssituation.

Dagligen känner man suget i magtrakten när man passerar eleven i korridoren. Suget som gör en påmind över vad som hänt. Att man då i en rättegång likställs med polis och väktare är absurt. Det är ingen polis/väktare som flera gånger dagligen behöver möta sin förövare på sin arbetsplats.

Vad ger ett sådant här synsätt i domstolen för signaler? Jo, att det mer eller mindre är i sin ordning att ge sig på en lärare för det måste lärarna räkna med. Det (också) ingår i yrkesrollen.

Gastbloggare nummer 10

Utbildningsföraktet
Varför ska lärare vara utbildade? Det räcker väl att ”de är bra vuxna”, de personer som tar hand om eleverna, vuxna som helt enkelt ”är bra med barn/ungdomar”? Nej! Det räcker inte! Naturligtvis ska de vuxna som undervisar våra elever ha bra hand med dem och vara pålitliga och goda förebilder, men det är helt nödvändigt att lärare dessutom har goda ämneskunskaper! Med dessa står de säkra i sin yrkesutövning och eleverna vet att lärarna kan stödja dem på bästa sätt i deras kunskapsutveckling. Beslutet om lärarelegitimation stöder denna tanke.
Mot denna bakgrund har det för mig varit viktigt att se till att hela tiden förkovra mig i mina ämnen och hålla mig uppdaterad på nya rön inom dem. Jag har jobbat 30 år som lärare, och har undervisat alla åldrar från 7 år och upp till vuxenutbildning. Främst har jag arbetat med elever i åldrarna 13 – 19 år. I min grundutbildning hade jag 90 hp i ämne 1, 60 hp i ämne 2 och 30 hp i ämne 3. Därutöver har jag på egen hand, utan något som helst stöd från arbetsgivaren, läst in ytterligare 60 hp i det tredje ämnet i min grundutbildning, samt 90 hp i ett fjärde ämne.
Vart vill jag komma med detta? Jo, jag är mycket välutbildad, och därför ”mycket användbar” för arbetsgivaren, och jag har dessutom utbildning i vissa ämnen som det är svårt att få tag på lärare i. MEN: min lön speglar inte detta
på något vis! Jag tjänar mindre än ett stort antal lärare i min kommun som har betydligt kortare arbetslivserfarenhet och klart mindre omfattande ämnesmeriter. Notera att mitt inlägg inte är avsett som en avundsjukelitania, utan jag vill lyfta fram det absurda i att välutbildade lärare sällan får en lön som speglar kompetensen.
Jag känner till många andra branscher där kompetensutveckling är omedelbart kopplad till högre lön. Som exempel kan jag ta en vän som gick en tioveckorskurs som arbetsgivaren tyckte var önskvärd. När min vän var klar med sin utbildning var det garanterade lönepåslaget 2000 kr. Så går det till i anständiga verksamheter.
Det är inte anständigt att lärare år efter år förmenas den löneutveckling de är värda. Vi måste hjälpas åt att uppvärdera lärares utbildning! Jag upprepar det som sagts så många gånger i debatten om lärares löner och arbetsvillkor:
”Det börjar med läraren”! Börja värdesätta lärare som utbildar sig, så att vi känner att det i ett livslöneperspektiv inte är en nitlott att utbilda sig till lärare! Så är tyvärr fallet idag. Vill Sverige en dag med fog kunna kalla sig en kunskapsnation, måste vi se till att vår lärarkår är välutbildad och välavlönad. Allt annat är vansinne. 
/ Mallakalla

Gastbloggare nr 9

Nationella proven  – smärtsamt är vad det är

Jag jobbar med årskurserna 7-9 i en av Stockholmsförortsskolorna där majoriteten av eleverna är födda i annat land eller har en eller båda föräldrarna födda i annat land; i snitt har vi väl ungefär 3-5 per klass om 25 elever som INTE hör till någon av dessa två grupperingar. Hos oss är det ”helsvenskarna” som är i ordentlig minoritet. Vi älskar våra elever och våra jobb men ibland gör vardagen bara för ont.

Så här sista veckorna av terminen har mina kollegor och jag genomfört ännu ett prov i raden som skjuter våra elever i vänsterfoten och sedan uppmanar dem att springa en mil med blödande fot. För det är ungefär så smärtsamt det här med nationella prov är för våra elever i landet som är flerspråkiga och som inte varit i landet så länge. När de missar poäng och uppgifter INTE för att de saknar ämneskunskaperna de behöver UTAN för att de inte kan klara av svenskan som används på dessa prov. När svenskan i vissa fall är så att mina flerspråkiga kollegor som ändå bott i landet i 25 år eller så inte är helt säker på hur de ska tolka uppgifterna! Men att ge det till våra elever som varit i landet i ett par år och förvänta sig att de ska fixa det – det är helt i sin ordning tycker “systemet”. Helt otroligt. Men det är så vi tvingas göra. Men vi gillar det inte. Vi vill inte ha det såhär. Vi förstår tanken bakom. Men i verkligheten är det inte så enkelt som på papperet.

Hur upplyftande och motiverande för framtiden är det egentligen för dessa ungdomar att skriva ännu ett prov som de inte “klarar av”? De kämpar stenhårt och så går det ändå inte vägen. Vem som helst skulle väl ge upp till slut. Är det kunskapsutvecklande? Leder det till högre måluppfyllelse? Visar det upp en rättvis bild av våra elevers kunskaper? Vi tvivlar starkt.

Vi som pedagoger ger feedback på de nationella proven år efter år, men vi ser inga förändringar. Till slut börjar vi undra över om det är någon mening att ta sig tiden att lämna feedback eller om vi istället borde använda den tiden till att försöka “rädda livet” på våra elever som bokstavligen mår dåligt på grund av dessa nationella prov. Våra elever som gråtande ber om hjälp att förklara för sina föräldrar varför de missat så många poäng på ett sådant VIKTIGT prov som ett nationellt…

…och återigen lyfter vi telefonen och ringer tolkförmedlingen och bokar in en ny tid för samtal. För åter igen så gör vi vad vi kan för våra elever. För att deras liv i skolan är vårt liv i skolan. Och det gör ont att se dem lida.