Månadsarkiv: augusti 2017

Jag kan inte trolla!

Jag lider av personlighetsklyvning. Den ena delen är förälder och förstår dem, fullt ut. Den delen skulle kämpa med näbbar och klor för mitt barns lagstadgade rättigheter. Precis som de gör. Det vet jag. ”De” är dem som den andra delen av mig avskyr med en pyrande glöd. Ibland flammar den där glöden upp. Ofta kring skolstart. Som nu.

Det är då de kommer. Inläggen om hur korkade lärare är. Hur de inte förmår anpassa, ordna och tillrättalägga. Föräldrar med barn som behöver något extra, på grund av olika anledningar, skräder inte orden. De kapar oss jäms med fotknölarna, kallar oss okunniga, idioter, lata, gnälliga…

Det jag skulle önska att de förstod är att oftast handlar det inte om en lärare som är en idiot, okunnig, eller ens lat. Det handlar om en lärare som är bakbunden av en skolledning som inte ger resurser nog, eller möjlighet till bra fortbildning (för det ska en faktiskt inte behöva bekosta själv, på sin fritid, när det gäller sånt en behöver kunna för att klara jobbet!). Det handlar om lärare som stångar sig blodiga för att få skolledningar att förstå att det inte går att möta 25-35 individers behov, ens om individerna faller inom det berömda normalspannet i sina behov. Det handlar om lärare som kämpar med att få tiden att räcka till för att leta gratis tips på nya metoder eller sätt att bemöta på nätet, i böcker, bland kollegor. Lärare som måste hinna planera lektioner, gå på möten, sköta mentorsjobb, rätta, och en miljard andra saker som alla är lika viktiga. Ofta räcker inte tiden till. Att prioritera bort toabesök är inte okänt, precis som att jobba gratis på fritiden. Men det ska inte behövas. Det ska gå att göra sitt jobb ändå.

Har ditt barn speciella behov? Vänd dig gärna till mig som lärare med åsikter och tankar, men vet att jag inte sitter på makten, pengarna eller tiden. Det är rektorn du ska skälla på, om det måste skällas. Hen sitter nämligen på resurserna. Och där har vi nyckeln. Utan tillräckliga resurser i form av tid, lämplig klasstorlek –
beroende på de behov som finns i klassen – och kunskap (gärna i form av kunnig och engagerad specialpedagog/speciallärare) så kan det liksom inte bli det bästa det skulle kunna bli. För lärare kan inte trolla. Tack för att du kommer ihåg det! (Och om lärarutbildningen skulle innehålla allt som alla tycker att vi skulle kunna skulle den vara tio år lång. Det kan du också tänka på.)

Annonser

Jobbångest

Jag vaknar, kliver upp ur sängen, väcker trötta barn, äter frukost tillsammans med de trötta barnen ackompanjerat av lite trött-gnöl. Det är inte så konstigt så här första måndagen efter ett långt sommarlov. Den minsta ska börja i förskoleklass nästa måndag, en era är över, en ny börjar.

Jag skulle kunna ha jobbångest. Men det har jag inte. För första gången sedan jag utbildade mig till lärare, först i språk och sedan även i slöjd, känns det inte fruktansvärt jobbigt att avsluta semestern. Det känns som om jag har utmaningar som är roliga, saker att sträva efter, mål jag faktiskt kan uppnå, arbetsuppgifter som jag vill göra (och några få tråkiga), en lön som är sisådär, men den duger.

Mycket har hänt sedan vi skrev senast här på lärarmyteriet. Flera år har passerat, lärarbristen har blivit större, knasiga reformer och karriärpaket för lärare har presenterats. Det har varit lärarlönelyft och förstelärartillägg på tapeten. Vem får vad? Hur mycket får jag? Varför fick hen men inte jag? Och så vidare. Många lärare har fått mer i plånboken, men har det blivit bättre på jobbet? Hur är arbetsvillkoren? Hinner man med jobbet? Mår alla bra på jobbet?

Jag har ingen jobbångest, för att jag är en i statistiken. En av alla de där som inte vill eller kan längre. Jag går till jobbet utan jobbångest idag. För jobbet är inte i skolan.

Annonser