Månadsarkiv: maj 2013

Vilken sorts lärare är du?

Hur man än vänder sig har man ändan bak… Ibland får man uppfattningen om att lärare valde yrket av tre skäl (dvs: juni, juli, augusti), eller att man blev lärare för att man inte kom på något bättre. Eller inte duger till något bättre? Eller kanske för att det är ett kall? Hur som helst, här har du nu chansen att testa vilken lärartyp du är! 😉

 

1. Du sitter och rättar nationella prov och kommer till en fråga som en elev har besvarat otydligt. Vad gör du?

A Jag rättar snällt och ger poäng ändå. Eleven har säkert menat rätt, och det blir ett elände när föräldrarna ringer och påpekar det i efterhand.

B Jag rättar så hårt det går eftersom ungen säkert ändå har fuskat på någon annan fråga.

C Jag inser att det är mitt eget fel eftersom frågan var konstigt formulerad och jag borde ha förberett eleven bättre. Dessutom regnade det och jag borde ha förstått att K blir grinig när det regnar.

D Jag kontrollerar med alla kollegor, frågar grannskolan hur de skulle göra och ställer mig i telefonkö till Skolverket för att dubbelkolla hur jag ska göra.

 

2. Klockan är 21.45 en tisdagskväll när din telefon ringer. Det är en förälder och…

A Jag svarar inte eftersom jag misstänker att det är en förälder.

B Det kan inte hända mig. Jag har hemligt nummer just för att slippa det där.

C Jag får hjärtat i halsgropen och undrar vad jag har gjort för fel. Det måste ju vara något allvarligt eftersom de ringer mig?

D Jag pratar med föräldern så länge som det behövs, eftersom det ju ingår i min förtroendetid.

 

3. Du är på väg in från din rastvakt och ska just starta nästa lektion när en kollega haffar dig. Några av dina mentorselever har stökat och misskött sig i matsalen.

A Jag lyssnar på vad min kollega säger, men kan ju inte göra så mycket mer eftersom min lektion börjar nu.

B Jag suckar, men är ju inte överraskad precis över vad ungjävlarna kan hitta på.

C Jag blir besviken över hur de har betett sig och undrar varför jag inte har lyckats nå de här eleverna. Jag måste bli bättre på att kommunicera att vi ska visa varandra ömsesidig respekt här på vår skola. I eftermiddag ska jag se till att få ett avkopplat samtal med dem, så att jag kan få dem att känna att vi finns här för dem.

D Jag tackar min kollega för informationen, skyndar upp i klassrummet och ser till att klassen börjar läsa tyst en stund. Så fort det verkar lugnt skyndar jag ner i matsalen och hör mig för lite mer med personalen där. Jag springer upp till klassrummet igen och kollar så att det fortfarande är lugnt där, och sedan ut på gården där jag hittar mina mentorselever. Jag pratar helt kort med dem i en icke-värderande ton om att jag hörde att det hade hänt en del på lunchen idag, och att jag vill prata med dem på nästa rast. Jag skyndar upp till klassrummet igen och startar upp lektionen. Nästa rast reder jag upp matsalsbråket, och när arbetsdagen egentligen är slut ser jag till att kontakta berörda föräldrar och även dokumentera händelsen.

 

4. Du har beställt läromedel till terminsstarten, men beställningen dröjer och dröjer. När den väl kommer inser du fem minuter innan lektionsstart att du har fått fel böcker…

A Jag suckar djupt inombords, men är inte förvånad eftersom beställningar alltid krånglar. Jag låter eleverna kolla på youtubeklipp istället. Alltid lär de sig väl något, kanske lite engelska eller så från Justin Bieber?

B Jag svär över läromedelsföretagets slapphet, och nödkopierar några gamla instuderingsfrågor från åttiotalet. Ju svårare desto bättre så att alla har något att göra hela lektionen.

C Jag tänker direkt att jag måste ha gjort någon miss när jag skickade in beställningen. Typiskt mig att alltid missa sådant… Jag planerar snabbt om och kommer på ett annat lektionsupplägg som inte kräver böcker.

D Den här missen händer inte mig, eftersom jag enbart använder material som jag själv har tillverkat. Visst har det tagit lite tid att utforma materialet och laminera alla korten framför TV:n hemma, men det är det värt!

 

5. En förälder hör av sig till dig med synpunkter på hur läxan är utformad…

A Jag nickar och lyssnar, men kan ju inte gärna ändra läxan…? Den finns ju färdig i lärarhandledningen, så jag har ju bara kopierat den vecka för vecka?

B Typiskt B:s föräldrar att gnälla på allt… De har för farao inget med min läxplanering att göra. Troligen är de bara för upptagna för att orka hjälpa sitt barn med läxorna.

C Jag ser till att ändra läxans utformning direkt. Detta borde jag ju ha kunnat tänkt på själv? Hoppas att det inte är många familjer som har tyckt att läxan har varit konstig…

D Jag lyssnar på förälderns synpunkter och säger att jag tycker att det är bra att de kommunicerar hur det fungerar för dem. Jag kommer att ta till mig deras synpunkter, men kommer inte att ändra läxrutinerna just nu. Först behöver jag utvärdera och reflektera ihop med mina elever och mitt arbetslag. Troligen kommer vi att komma fram till en flexibel modell som fungerar optimalt för alla.

 

6. Du står tillsammans med 43 skolbarn, en elevassitent, en förälder och en vikarie på en regnig busshållplats och väntar. När bussen kommer inser du att busskortet som kollegan hade lämnat till dig inte kommer att räcka till mer än fyra elever…

A Jag håller masken och hoppas att det inte blir biljettkontroll.

B Svär inombords över kollegan och vänder tillbaka till skolan med alla barnen. De får jobba i övningsböckerna istället. Det är ju inte mitt fel.

C Vill börja gråta, men lyckas låta bli. Vad ska den medföljande föräldern tänka om det här? Skit, varför litade jag på kollegan utan att dubbelkolla? Jag betalar med egna pengar eftersom misstaget ju faktiskt är mitt eget.

D Jag förklarar lugnt läget för busschauffören och hoppas på det bästa. Kanske kan man få fakturera det i efterhand?

 

 

Är du redo för resultatet? Räkna ihop dina svar och se vilken lärartyp du egentligen är…!

 

Flest A : Uppgiven

Du känner dig trött och orkar inte längre med att vara entusiastisk i ditt yrke längre. Alla måsten står dig upp i halsen eftersom det inte finns tid och förutsättningar. Du har börjat skala ner och skala av allt som inte är absolut nödvändigt. Tyvärr försvann kanske det som var roligt samtidigt? Det mesta inom läraryrket känns tungt, och för att orka gör du minsta möjliga. Du utnyttjar de genvägar du ser och räknar dagarna till nästa helg, nästa påsklov, nästa sommarlov, pensionen… Du återvinner gamla planeringar och orkar inte med alla förändringar. Du hade velat göra mer och orka mer, men möjligheten finns inte i nuläget. Kanske det är dags för myteri…?

 

Flest B: Bitter

Du har jobbat så pass länge att du inte har några illusioner kvar. Du har kanske råkat ut för en del på vägen dit som gör att du inte längre tycker att arbetet i skolan är värt kraften och ansträngningen det tar så som verkligheten ser ut idag. Elever, föräldrar och kollegor känns som störande moment i ditt arbete. Eleverna visar ingen respekt alls, och bästa sättet att möta det är att vara hårdhudad och markera gränser. Det händer kanske att du raljerar över unga entusiastiska kollegor som ännu inte har förstått att det inte är någon idé att starta en massa projekt. I slutänden är det ändå det gamla vanliga arbetssättet som fungerar bäst. Kanske ville du en gång i tiden bli lärare för att du brann för yrket, men gnistan slocknar mer och mer. Nu arbetar du bara för att överleva. Är det dags för myteri…?

 

Flest C: Självkritisk

Du gör ditt allra bästa och arbetar på så mycket du bara orkar. Hem och fritid, sömn och vänner får stå tillbaka för att du ska hinna med. Det finns alltid något du skulle kunna göra bättre, och du upplever att alla andra orkar och klarar mer än du gör. Du vill gärna vara alla till lags, och du är mån om att göra rätt. Ändå hinner du inte med, och ändå missar du en del. Att du inte hinner och klarar allt tror du beror på dig, och du har ständigt dåligt samvete. Du är ute på farligt vatten, för få orkar vända ut och in på sig i längden så som du gör. Risken är stor att du följer med strömmen rakt in i väggen. Eller är det dags för myteri…?

 

Flest D: Supermänniska

Du lyckas med allt det som alla lärare vill. Du tar dina elever på allvar, du lyssnar på dem, du coachar dem. Du följer styrdokumenten, planerar, entusiasmerar, dokumenterar och utvärderar. Från tidig morgon till sen kväll arbetar du för att klara av uppdraget och du lyckas väl. Men finns du supermänniska på riktigt? Eller är du väldigt ny och entusiastisk? Eller arbetar du långt mycket mer än vad som ryms i din arbetstid? Hur länge kommer du att orka med det? Eller är det så att du arbetar på en skola där allt faktiskt fungerar och det finns tid och resurser för att kunna göra ett så bra jobb som möjligt? Hade vi alla kunnat vara som du om vi fick rätt förutsättningar? Är det dags för myteri?

Annonser

Gastbloggare nr 18

På vilken annan arbetsplats kan chefen vara borta mer än hen är närvarande, låta bli att svara på mail, undvika frågor och låta bli att ta tag i saker som man enligt lag är tvungna att göra? Jo, det förekommer säkert, men den chefen blir inte långvarig.

I skolans värld, och i min värld specifikt, kan en rektor smita undan sitt ansvar gentemot både elever och personal utan att något händer. Eller jo, det som händer är att jag och mina kollegor får sopa upp skiten och ta kritiken från föräldrar och eventuellt skolinspektionen. Bollar man då som lärare tillbaka till rektor så blir det samma runda igen. Allt verkar hamna i lärarnas knä.

Hur kan det få vara så? Jag gissar att det handlar om pengar. Det kostar nämligen pengar att ta tag i dålig måluppfyllelse eller stor frånvaro – om man ska göra verkliga, vettiga åtgärder, vill säga. Åtgärder på papperet, som inte kostar, de duggar tätt men ger inget i längden. Dessutom är det vanligt att rektorer inte håller ut mer än ett par år och när man är ny på jobbet är det ännu svårare att vara insatt i allt, och ofta har den nya rektorn inte gått någon rektorsutbildning utan är borta på utbildning dessutom. Nya rektorer har dessutom, i många fall, dålig koll på de lagar och förordningar som styr skolans verksamhet. Inget av det här underlättar vår vardag.

Enligt skollagen är varje skola skyldig att se till att alla elever når så långt de kan. Hur ska det gå till, i skolor där lärare under en bra dag hinner lägga 15 min/lektion på att planera och förbereda en lektion? Jag säger en bra dag, för enligt min erfarenhet är det sällan vi har så mycket tid. Hur ska det gå till i en skola där det inte finns speciallärare eller specialpedagoger som kan hjälpa till där ”vanliga” lärarkunskaper inte räcker till? Hur ska det gå till i en skola där en normalklass är närmare/runt 30 elever och man är ensam pedagog i klassrummet med flera elever med olika diagnoser inkluderade? Hur? Ja, det går säkert att nå fler med hjälp av nyskapande undervisning och nytänkande, men hur ska man som lärare kunna vara nyskapande och nytänkande när man har, på en bra dag, 15 minuter per lektion till att förbereda och planera? Här kommer vi tillbaka till rektor, för när man som lärare påtalar just detta för rektor så får man inte svar på sina mail och frågor på möten hummas bort. Det spelar ingen roll att kollegiet är enat, rektorn har ändå den kommunala piskan vinande över sin rygg och kan inte ta några beslut som kostar något. Därför landar allt, igen och igen, i lärarnas knä.

Hur kan det få vara så, ens på en enda skola?

Taggad

Gastbloggare nr 17

”För mig är mina barn viktigare än mina elever.”

Påståendet ovan har hittills egentligen bara gällt i teorin. Nu vill jag att det ska stämma i verkligheten också.

Jag är föräldraledig sedan en tid tillbaka. Jag vill njuta av jobbpausen och umgås med barnen så mycket och så länge jag kan. Jag har insett att barnen, mannen och hushållet fått stå tillbaka och hela tiden jag jobbat kommit på andra plats efter jobbet. Hur kunde det bli så? Viktigast är familjen, det har jag hela tiden tyckt men ändå har jag ägnat väldigt många kvällar och helgdagar åt jobb. När loven kom behövde jag minst halva perioden till att bara komma ikapp mig själv, hitta människan bakom allt jobbtänk. Resten av tiden försökte jag ägna åt familjen men mycket energi gick åt till att tänka på jobbet, att inte längta tillbaka och att önska att jag orkade lämna och ge mig på jakt efter ett nytt arbete.

Nu har pausen varat längre än ett sommarlov och jag har en rätt lång stund kvar innan jag behöver tänka på jobbet igen. Det smyger sig på lite ångest någon gång då och då. Jag vill inte arbeta lika mycket som tidigare, jag vill inte att familjen ska behöva sättas åt sidan. Hur ska jag kunna låta bli att hamna där igen, så nära helt utarbetad och där ingen tid eller ork finns kvar till roligheter? Min lösning är att jag måste bort från läraryrket. Jag kommer söka, och förhoppningsvis få, en annan typ av arbete när den här föräldraledigheten är över.

Tråkigt för mig eftersom jag har en lång utbildning bakom mig med stora studieskulder som följd. Det är också tråkigt för mig att behöva lämna ett yrke som jag gillar. Men om det är lite tråkigt och ledsamt för mig kommer det ändå förhoppningsvis leda till en gladare och trevligare yrkesarbetande förälder. När (inte om) jag byter inriktning blir det säkerligen hundra gånger bättre för mig. Typiskt att det finns så få av min sort (behörig för år 4-9 i ma, fy, ke, bi och tk) för det gör det betydligt svårare att fila ner pliktkänslan tillräckligt för att klara av att bryta mig loss.