Hur orkar ni?

Jag påbörjade min första tjänst som lärare under höstterminen -12. Introduktionsår, men ingen mentor. Jo, på pappret men vi har aldrig tid att prata. Hen undervisar inte i samma ämnen som jag och har själv bara jobbat en termin. Stöd och råd är inget jag kan få hos henom. Det är egna ben som får bära… eller brista.

Det är onsdag efter sportlovet, men det kunde vara vilken dag som helst. Dagens stress började precis när jag kom fram till jobbet kl. 7.30 av att telefonen ringde. Mitt barn var sjukt (andra föräldern stannade hemma med henom så jag behövde inte vända om, men jag gick upp i varv). När jag ett par minuter senare öppnade mailen så har föräldrar ifrågasatt dagens prov, igår kväll vid 22.30 tiden. Mailet avslutas med ”Önskar svar innan provet” d.v.s de vill ha svar där och då på kvällen, trots att det legat ute information i fem veckor och stått i två veckobrev att det är eleverna som har valt för de vill kunna läsa på under sportlovet är det först nu, knappt 10 timmar innan provet, som föräldrarna reagerar. Svarar på mailen och rusar in i klassrummet för att ha provet kl 8.00. Resursen som ska sitta med en elev är lite sen, så vi hinner möblera om i klassrummet, dela ut kladdpapper, gå igenom vikten av att inte titta på någon annans lösningar och jag hinner peppa eleverna.

På väg från provet, 90 intensiva minuter senare, blir jag stoppad direkt av en kollega som berättar att en av eleverna i vår klass brutit ihop under skrivandet av hens ÅP, åtgärdsprogram, idag och berättat att hen blivit retad. Det måste jag ta tag i.
Två föräldrar vill veta hur de gått för deras barn på provet – GENAST! (eftersom de ska åka bort och vill veta om det ska övas till omprov under resan). Rättar deras prov och mailar föräldrarna. Kl. 10 rusar jag upp för trapporna för att prata med eleverna som retats i klassen. Plockar ut dem en efter en. Det tar mig en timme att prata med alla inblandade elever.
Det visar sig att det är en gammal incident – två år gammal! – och det har hanterats och retts ut ordentligt. Den utsatta eleven hade bara kommit på det under ÅP-skrivandet.

Kl 11 har jag pratat klart, och kl 11 börjar min rastvakt. Jag rusar ner till hallen för att byta om. Jag går ut och rastvaktar i 30 minuter. Kommer in 11.35 och ringer då till den utsatte elevens föräldrar och berättar det som framkommit. Kl 12.05 lägger jag på luren, delger kollegan vad som framkom när jag pratade med eleverna och vad jag sa till elevens föräldrar.

12.15 är jag återigen en våning upp för att ha prov med en annan klass. Möblerar om i klassrummet, peppar, skojar och skrattar innan vi sätter igång. Efter en timme ska halva klassen gå till bilden (halvklass) och för dem som inte är klara ska proven samlas in och de ska fortsätta efter bildtimmen. Övriga skriver klart. Jag springer runt och peppar, hjälper, stöttar och peppar lite mer. Kl. 14.15 kommer halvklassen tillbaka, alla får rast i 10 minuter för att jag ska hinna med att ta med mig två elever till specialpedagogen. De vill inte men jag får till slut med dem. Kommer upp 14.30 och drar igång nästa lektion (De som inte skrivit klart provet sitter i rummet tvärs över korridoren och jag springer som en skottspole mellan klassrummen). Vi laborerar med ljudvågor, diskuterar och funderar.

Kl 15.00 kommer en kollega och hämtar en elev för att skriva ÅP med henom. Jag ska komma så fort jag kan. Kl 15.15 avslutar jag lektionen, säger hejdå så snabbt jag kan. Rättar ÅP-elevens prov i trappan på väg ner. Lämnar in mina grejer i arbetsrummet och går till ÅP-skrivandet. Vi går igenom provet, utvärderar ÅP och skriver nytt ÅP.

Kl 16.30 är vi klara och jag rusar iväg och plockar undan alla grejer, klär på mig och missar bussen med 1 minut. Står och väntar och känner att jag är helt uppe i varv. Pratar med två kollegor om arbetsbördan, den ena är vår fackrepresentant som säger att mitt tre timmarspass utan rast är helt sanslöst och inte borde få finnas. Upplägget gagnar varken mig eller eleverna.

Kom till tåget, klev på, åkte hem. Min partner ringde och ville att jag skulle handla, gick av tåget, gick och handlade, kom hem, pussade på sjukt barn, hjälpte till med matlagningen, tog hand om mitt sjuka barn. Drog igång en tvätt innan jag satte mig vid arbetsbordet för att göra allt det där jag inte hann med under dagen (dokumentera och utvärdera). Hörde partnern duka av av middagsbordet, kände att jag borde hjälpa till men jag kräktes nästan av tröttheten och måste hinna klart med jobbet innan jag somnade stående.

Det var först när jag satt vid arbetsbordet som det slog mig, jag inte hann äta lunch idag heller, inte ens gå på toaletten! Jag käkade en banan när jag hade rastvakt – that’s it! Jag hann å andra sidan inte vara hungrig heller, eller känna att jag behövde gå på toaletten. Men illamåendet var tydligt kopplat till det.

Det kan inte behöva vara så här! Jag kommer inte palla det här trycket. Sisyfos är en bra liknelse men där han fann styrkan att fortsätta dag ut och dag in kommer jag inte orka hålla emot stenen och den kommer rulla över mig och mosa mig under sig.

Annonser

11 thoughts on “Hur orkar ni?

  1. Thomas skriver:

    Du måste sluta vara så duktig och plikttrogen. Gör det som är rimligt, inget mer. Det du gör just nu är inte rimligt. Presentera denna skildring för din rektor och fackrepresentant. Förhoppningsvis har du en vettig rektor som hjälper till att avgränsa och/eller avlasta. Har du inte det får du gå genom facket. Arbetsgivaren måste få höra om den orimliga belastningen INNAN du går in i väggen, inte efteråt. Så enkelt är det.

  2. Anna Andersson skriver:

    Du kommer garanterat att braka in i väggen om du och din omgivning inte gör något. Du måste genast prata med din rektor.
    Jag blir mer och mer övertygad om att dagens krav på lärare är absurda ( är själv inte lärare).
    Kanske skulle varje klass på högstadiet ha en klassföreståndare som inte var lärare utan socionom – med vana att skriva utredningar och rådda med konflikter och sociala problem och vuxenkontakter? Läraren är BARA lärare som koncentrerar sig på sitt ämne och inte fuskar som kurator?

  3. timp skriver:

    Sluta springa. Det är bara graven som väntar på dig och den springer inte ifrån dig.

  4. Peter Nilsson skriver:

    Börja upp med att sluta använda ”hen” i tid och otid. Vi har tre genus i svenska språket redan idag, vilket räcker alldeles utmärkt.

    Sen underlättar det om man inte tar så allvarligt på precis allting. Har jobbat i 10 år som lärare och hinner med allt det du skriver och upplever ingen stress av den orsaken, finns andra orsaker för min del som genererar stress.

    • Thomas skriver:

      Varför skulle man inte använda ”hen” i de fall då anonymitet behövs eller om könet helt enkelt är okänt? Det är ju perfekt för att ersätta ”han eller hon” eller andra kluddiga omskrivningar. Eller låt mig gissa, du ser bara det som något extremistiskt i könsdebatten?

    • Lisa skriver:

      Goddag herr von Oben. Trevlig prick du verkar vara.

  5. Snart utarbetad skriver:

    Jag hade inte rättat direkt, inte svarat föräldrar direkt. Det måste få ta lite mer tid än så. Vi är inte supermänniskor, bara människor. Jag började dock som du, ambitiös och villig att göra allt som jag trodde var måsten. Mitt fokus numera är lektionerna och att orka ännu ett år. Resten har jag lärt mig att omprioritera eller faktiskt bortprioritera. På vår skola ökas undervisningen med en kurs extra nästa år. Inget av värde tas bort. Jag har nästan dukat under med nuvarande börda så det blir till att minska på allt, inklusive kvalitet och engagemang. Min hälsa måste komma före det andra. Tyvärr kommer jag inte kunna vara stolt över mitt arbete och min insats, men uppenbarligen är det så det ska vara i dagens skolsverige. Elever med behov? Inget jag har tid med nästa år. De får söka sig till kommunala skolor.

  6. Ann laurentz skriver:

    Att inte hinna eller kunna gå på toa – tänker tillbaka på när jag i min ungdom jobbade i fabrik! Då styrde ackord och maskiner när jag fick ”gå ifrån”! Jag tror att det har blivit sämre idag – vem styr över min arbetsmiljö? Inte jag – kanske mina elever eller arbetsbördan? Att inte styra själv – livsfarligt! Paus – vila – rast – måste!

  7. Marie Kindblad skriver:

    Först och främst: Låt dig inte trampas på, det gagnar vare sig dig eller kollegerna! Låt INTE elevers föräldrar bestämma över ditt jobb!!! Kräv respekt för ditt arbete. Arbeta din reglerade arbetstid – mät den (för LR-medlemmar finns ett utmärkt arbetstidsverktyg på hemsidan) och dra gräns mellan arbete och fritid – svara inte på telefonsamtal på kvällar och tidiga morgnar och låt bli att läsa din jobbmail när du inte har arbetstid!!! Förr var läraryrket ett fritt arbete och man kunde kosta på sig att ställa upp på sådant, men inte nu! Inse: Det man inte hinner, det hinner man inte! Om din chef inte låter dig själv prioritera bland arbetsuppgifterna, så bed honom eller henne att hjälpa dig.
    (Det har tagit mig drygt trettio år att begripa detta och jag hinner inte heller alltid gå på toa eller äta lunch, men vi peppar varann på jobbet….) Du är väl med i facket? LR!

  8. May Launy skriver:

    Lärarna dukar under av kraven som är fullständigt orimliga. Det är bra att man även i kommentarerna under synliggör och visar fram precis hur orimligt det är och konsekvensen av det som någon skrev ovan. ”elever med behov inget jag har tid med nästa år.” Det är inte hållbart för vår framtid att skolan fungerar så dåligt organisatoriskt. För det här är ett organisationsproblem inget annat. Där det ofta är regel, inte undantag, att det ser ut så här på skolorna.

    Tyvärr finns det otaliga exempel på idag att det kan vara riskfyllt för läraren att visa upp det här för rektor (den dåliga arbetsmiljön). Andra har gjort det tidigare och sedan har de blivit avpolletterade utan egentlig anledning från sitt jobb, eller tvingats säga upp sig själva, och det ser ut så i både privata och kommunala skolor. Hela systemet behöver få sig en översyn för det fungerar helt enkelt för dåligt och kommunerna måste börja ställas till svars för de lärare och elever som idag går in i väggen och sjukskrivs på grund av en alltför dåligt fungerande verksamhet, massor av elever blir hemmasittare för att skolan inte klarar sitt uppdrag organisatoriskt. Detta kostar samhället massor, skadar individen och befolkningens förtroende för kommunens förmåga att värna om sina kommunmedborgare.

    Jag vill se en återgång till statlig (enhetlig) skola där regelverk och lagar och en gemensam vision för skolan prioriteras. En fungerande skola vi kan vara stolta över i Sverige. Den skolan vi har idag är inget att vara stolt över, med tanke på att det är alldeles för många barn som stängs ute från den undervisning och den stöd som de enligt lag har rätt till att få.

    Jag vill se en framåtsträvande skola där den välutbildade duktiga lärarkåren kan få möjlighet att göra sitt arbete ordentligt, istället för att sättas i ett fullständigt omöjligt uppdrag, där de bränns ut efter ett år eller två, alternativt tvingas till att blunda för de elever som ibland i skolan är i behöv av extra hjälp och stöd..

  9. Bernt A skriver:

    Arbetsdagen du beskriver är ett flagrant brott mot arbetstidslagen! Du har rätt till minst 30min obetald rast efter fem timmars arbete och detta är inte förhandlingsbart! Dessutom har du rätt till pauser som behövs för toalettbesök, pusta ut och prata med kollegor om annat än arbetet, 2×15 min är kutym på arbetsmarknaden. Arbetsgivaren är skyldig att se till att arbetstidslagen följs för alla anställda! Vad gör din fackrepresentant resp. skyddsombudet?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: