Inget utrymme för svackor

Det är APT, arbetsplatsträff, och vi pratar ekonomi och organisation. Jag känner klumpen i magen, men lyckas hålla rösten stadig när det är min tur att prata. Min kollega gråter öppet. Uppgivenheten gör sig påmind. Hur ska vi ro iland läsåret, med ännu lägre elevpeng än tidigare?

Redan nu är systemet så skört. Alla måste vara friska och på topp varje dag, och ändå lyckas vi inte. Det finns inget utrymme alls för att någon inte skulle vara helt hundra en dag.

Men livet är inte alltid en rak väg utan hinder, inte ens för oss som arbetar i skolan. Av och till händer det att någon skulle behöva lite extra andrum för att man är småbarnsförälder som har haft en jobbig natt, eller för att man är nyskild, eller gravid, eller närmar sig pensionsåldern och börjar bli trött, eller har en anhörig som mår dåligt. Man kan argumentera för att man borde bli sjukskriven i så fall. Antingen fullt arbetsför, eller sjuk. Sådan är inte verkligheten i något yrke, utan om man inte är rejält sjuk så ska man arbeta.

Det är mänskigt att under sitt liv ha perioder då man orkar mer, och andra då man orkar mindre. Finns det inget utrymme för detta, eftersom arbetsbördan är så tung att inte ens de som just nu är i en period då de klarar att vara högpresterande inte mäktar med, så är det något fel i systemet.

Vilken sorts samhälle har vi format som inte tillåter att människor är människor, utan som kräver att vi ska fungera som maskiner? Och vilken sorts elever kommer skolan att producera om lärarna inte kan vara människor utan behöver vara maskiner?

Annonser
Taggad

One thought on “Inget utrymme för svackor

  1. May Launy skriver:

    Bra skrivet med människan och livet i fokus. Träffsäkert. Jag känner klumpen i magen och min kollega gråter öppet.Det stämmer så väl, det är så alltför många lärare därute har det på sin arbetsplats.Du beskriver det viktiga i livet, människans värde och omgivningens betydelse,livet omkring oss som formar oss.

    Skolan skulle kunna vara nyckeln till allt det viktiga, det som vi inte får glömma bort.Kärnan i människan är även kärnan i vårt uppdrag. Människan, den lilla sköra, barnet som vi inte alltid orkar möta,hinner se eller bemöta så som vi skulle vilja, och den frustrationen som följer på det. Det är då den kommer den där klumpen i magen, när vi inser att det inte är människan, det är hela vårt skolsystem som är fel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: