Månadsarkiv: februari 2013

Inget utrymme för svackor

Det är APT, arbetsplatsträff, och vi pratar ekonomi och organisation. Jag känner klumpen i magen, men lyckas hålla rösten stadig när det är min tur att prata. Min kollega gråter öppet. Uppgivenheten gör sig påmind. Hur ska vi ro iland läsåret, med ännu lägre elevpeng än tidigare?

Redan nu är systemet så skört. Alla måste vara friska och på topp varje dag, och ändå lyckas vi inte. Det finns inget utrymme alls för att någon inte skulle vara helt hundra en dag.

Men livet är inte alltid en rak väg utan hinder, inte ens för oss som arbetar i skolan. Av och till händer det att någon skulle behöva lite extra andrum för att man är småbarnsförälder som har haft en jobbig natt, eller för att man är nyskild, eller gravid, eller närmar sig pensionsåldern och börjar bli trött, eller har en anhörig som mår dåligt. Man kan argumentera för att man borde bli sjukskriven i så fall. Antingen fullt arbetsför, eller sjuk. Sådan är inte verkligheten i något yrke, utan om man inte är rejält sjuk så ska man arbeta.

Det är mänskigt att under sitt liv ha perioder då man orkar mer, och andra då man orkar mindre. Finns det inget utrymme för detta, eftersom arbetsbördan är så tung att inte ens de som just nu är i en period då de klarar att vara högpresterande inte mäktar med, så är det något fel i systemet.

Vilken sorts samhälle har vi format som inte tillåter att människor är människor, utan som kräver att vi ska fungera som maskiner? Och vilken sorts elever kommer skolan att producera om lärarna inte kan vara människor utan behöver vara maskiner?

Annonser
Taggad

Efterlysning!

Radioprogrammet har nu fått tag på lämpliga intervjupersoner. Tack alla som engagerat sig!

Lärarmyteriet fick en fråga i mailboxen, kanske finns det någon av våra läsare som kan tänka sig att ställa upp, eller kanske vet någon annan som kan tänka sig att bidra? Skicka oss ett mail på myteristerna@gmail.com så vidarebefordrar vi kontakten!

Hej,

Jag (…) jobbar som programledare för radioprogrammet Skolministeriet. Nästa fredag (den 22/2) ska vi spela in ett program där lärare som ska få berätta om sina erfarenheter av att jobba med rektorer. Vi gör vårt program i anknytning till att systerprogramet Rektorerna just nu går i SVT.

Vi kommer också att presentera en enkätundersökning där 400 lärare ger sin syn på hur de tycker att deras rektorer agerar och fungerar. Eller i vissa fall inte fungerar.

Jag är alltså på jakt efter en lärare med lång arbetserfarenhet och som vet hur det är att jobba i en skola med stor rektorsrotation.

Kanske kan ni på lärarmyteriet hjälpa mig med något tips?

Att vara eller inte vara – om omdömen…

I förra veckan kom nyheten att man vill slopa omdömen och IUP för årskurserna 6 till 9, samt minska ned till IUP-skrivning en gång per år för de tidigare årskurserna (länk). Välkommet, tycker jag. Det är ett steg mot en rimligare arbetsbörda för lärare, även om det finns fler steg som behöver tas i den processen. Det är även ett steg i rätt riktning, en signal, att lärares professionalism är att lita på. Vi behöver inte dokumentera för dokumenterandets skull, för att hålla ryggen fri. Må så vara att dokumentation ligger i tiden, men vilken läkare eller socialsekreterare måste dokumentera varje möte på ett sådant sätt att allmänheten, eller ens patienten/klienten, omedelbart kan ta del av det sedan? I min dokumentation, som jag gör för mitt eget minnes skull, kan jag hålla mig till korta formuleringar där jag har ett system för vad eleverna har uppnått. Dessa egna formuleringar kan jag sedan översätta för en elev eller förälder om det efterfrågas. När jag skriver omdömen för varje elev måste jag lägga mycket mer tid på att formulera mig för att elever och föräldrar ska förstå. Dessutom vill skolverket och skolledningen också ha ett finger med i spelet om hur omdömena ska formuleras.

Det är riktigt att lärare behöver dokumentera elevers framsteg och det görs och har alltid gjorts. Det har alltid gått att få ta del av detta genom ett samtal med berörd lärare och det går fortfarande. Men det kan inte vara rimligt att skriva omdömen, när resultat på uppgifter, prov och diagnoser mm bokförs med all önskvärd transparens i datasystem där både elever och föräldrar kan följa med i utvecklingen . Elevers närvaro vid lektioner finns att beskåda i samma system, liksom ofta kunskapsmatriser som fylls i och ger detaljerad information om framsteg och utvecklingsområden (i alla fall är det så på skolan där jag jobbar, och på de flesta av mina lärarkompisars skolor). Det är glädjande att man från politiskt håll inser att detta är nog och visar en vilja att ta bort omdömena som orsakar så mycket stress hos Sveriges lärare. De bidrar dessutom till en enorm ”puckel” med arbete, där man som lärare ofta tvingas lägga väldigt många timmar utöver ordinarie arbetstid på att skriva om alla elever under de preioder då omdömena ska färdigställas.

Jag hoppas att detta inte bara är valfläsk, utan ett steg i rätt riktning. Jag ser fram emot vidare nyheter i frågan. Vi lärare är kapabla, professionella och engagerade. Låt oss göra det vi är utbildade för – att planera och bedriva undervisning – då kommer resultaten för den Svenska skolan (som sägs vara i kris) att börja se bättre ut, det är min fasta övertygelse.

Gastbloggare nr 16

Tro på dig själv!

Tro på dig själv. Tro på att framtiden är din. Oavsett vad du fick med dig på vägen.

Häri ligger problemet med den svenska skolan. Det är inte så det skall vara. Skolan och samhället ska se till att alla eleverna får med sig dessa nycklar till framtiden. Idag är det enbart en liten grupp elever som får med sig den värdefulla nyckeln: självförtroendet och tron på sig själv. Resten av barnen får klara sig bäst de kan i en skolstruktur som inte fungerar för alltför många barn.

Vi pratar om en skola där många vuxna inte längre reagerar över mobbningstrukturer, och som blundar för att elever med handikapp eller som har andra svårigheter med sig inte får den hjälp och det stöd som de har rätt till att få, på grund av att att den från början för snävt tilltagna skolbudgeten inte räcker till. En skola där elever medvetet trängs ihop i stora klasser som packade sardiner. Där det inte finns någon chans till lugn och ro och en vettig inlärningsmiljö, med en alltför hög arbetsbelastning för både lärare och elever.

Vi pratar om en skola där budget och vuxnas prestige går före barnens trygghet och inlärning. Vuxna människor som ser att något är fel och ändå inte agerar. I många fall av rädsla för att drabbas av repressalier från ledningshåll för att de har lyft fram ”obekväma saker som rektor inte vill höra som kostar pengar att rätta till”.

Vi har rektorer som medvetet döljer för kommuncheferna att barn far illa i vårt skolsystem. Kommunchefer som inte heller lyfter dessa vidare utan istället skyller misslyckandet på på föräldrarna och barnen. Skolchefer/kommunchefer som inte prioriterar att budgetera för tryggare skolor, före arenabyggen, isrinkar på torget och nya glasdörrar till kommunhuset..

Vi pratar om en skola där ett barn i veckan tar livet av sig på grund av mobbningsrelaterad problematik. Där dessa elevers rätt till att vistats i trygg och säker miljö, med vuxna som ser, hör och agerar, har åtsidosatts för ”mobbarnas” informella rätt att göra tillvaron eländig för andra barn år efter år. En skola där det inte är någon mening för ett barn att gå till vuxna för ingen hjälp finns i praktiken att få. Den mobbade blir den som flyttas på och skuldbeläggs och ”mobbaren” blir fortsatt ”kung” över skolarenan.

Vi pratar om en skola som signalerar och lär barnen, nästa generation vuxna, att det måste vara ditt fel lilla vän… att andra människor inte uppför sig anständigt mot dig. En skola där tron på framtiden, tron på att lyckas har raserats för alltför många barn redan innan de har fyllt 12 år. Det är inte sådan vår skola är tänkt att vara…

av May Launy