Gastbloggare 15

Kosmetika i kulisserna

Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, är statlig och kan gå in och stötta skolor och föräldrar när det gäller arbetsmiljön i skolan. Dessvärre är det tyvärr alltför ofta så att specialpedagogerna gör ett bra arbete och lyfter fram till skolorna/rektorerna saker som kan behöva åtgärdas i barnens miljö. Saker som sedan av besparingsskäl aldrig åtgärdas i verkligheten. Det är synd, för det är eleverna som drabbas hårt av att vissa rektorer missbrukar detta rejält, genom att de till Skolinspektionen då kan hävda att de visst har gjort en insats genom att anlita SPSM. Skolinspektionen tror då att barnet har fått hjälp, när ingenting i verkligheten runt eleven i skolan har förändrats. Det har bara skrivits ännu ett av många redan skrivna dokument, där man konstaterar att det inte fungerar runt eleven.

Jag är själv specialpedagog och har ett antal gånger upplevt genom egna erfarenheter hur specialpedagogernas namn och yrkeskompetens missbrukas i skolverksamheten. Där specialpedagogens yrkeskompetens och namn har fått stå för en garanti av en kvalitet i skolverksamheten som överhuvudtaget inte finns på en hel del skolor. Kosmetika i kulisserna är vad jag kallar fenomenet, och jag är inte den enda specialpedagog eller lärare som är frustrerad över att sådana dåliga, flummiga och orimliga arbetsvillkor ligger till grund för min yrkesroll i skolverksamheten.

De lärare eller specialpedagoger som protesterar mot att det i praktiken ser ut på det här viset, byts ut mot mer samarbetsvilliga specialpedagoger som faktiskt nöjer sig med att skriva ett dokument om vad som behöver åtgärdas, och sedan blundar när de ser att eleverna inte får hjälpen i verkligheten. Ett dokument som i praktiken enbart är till för att skydda skolan och rektorns rygg, inte för att faktiskt hjälpa den elev som är i stort behov av hjälp i sin skolmiljö. Man kan ju som förälder ställa sig frågan varför så få specialpedagoger arbetar i skolan där de är tänkta och utbildade till att arbeta? Istället har de av arbetsgivaren placeras utanför skolverksamheten där de sedan får till uppgift att dokumentera och söka fel hos eleverna, inte i skolmiljön och i den pedagogik som används.

Man kan även undra över varför arbetsgivaren är så ovillig att anställa specialpedagoger på skolorna ute i kommunerna, när staten i sin tur har skjutit till rejält med ekonomiskt stöd för att fler specialpedagoger skulle utbildas? Fem-sex specialpedagoger finns i bästa fall anställda på övergripande nivå för att serva runt ca 50 skolor, så ser det i många fall ut. En orimlig arbetsbörda i verkligheten, där specialpedagogerna inte ens befinner sig ute i verksamheten, inte har någon överblick och inte känner någon av de elever som de är satta att granska, utan de fungerar som en enklav någon annanstans.

Mamma Z skriver i Meus Ohana:

”Om 15 år tittar man tillbaka med fasa på hur skolan var på många ställen och hur in i helvete käpprätt det gick för många elever.”

Det är när de här eleverna blir stora som vi alla rektorer, lärare, specialpedagoger, speciallärare och övrig skolpersonal med ett rejält styng av dåligt samvete kommer att både få se den fulla vidden av konsekvenserna via elevernas egna vittnesmål. De elever som skolpersonalen på order från arbetsgivaren tvingades till att behöva överge på vägen, om de inte ville riskera att förlora sina jobb.

Nyligen fanns det sex stycken statliga specialpedagogiska tjänster ute, efter att skolinspektionen hade påvisat att det fanns stora brister i Kronobergs län gällande stöd och hjälp till alla de elever som var i behov av stöd. De sex tjänsterna genererade över 300 meriterande sökande. Det är verkligen inte kompetent personal som saknas, problemet verkar snarare ligga i om den kompetens som redan finns överhuvudtaget används på det sätt som den var tänkt?

Av May Launy

Advertisements

12 thoughts on “Gastbloggare 15

  1. May Launy skriver:

    Tack

  2. Helena Roth skriver:

    Hej May!

    Intressant läsa om din yrkesvardag, och samtidigt oerhört skrämmande! Uppskattar dig och ditt engagemang, har stött på dig mycket på Facebook t ex, och jag hoppas verkligen detta blogginlägg ger en tankeställare till många.

    Min fråga till dig är:
    Vad ska man som förälder (eller specialpedagog) göra, för att hindra att föreslagna åtgärder endast blir en pappersprodukt och aldrig verkställs??
    Hur tycker du att det BORDE gå till?
    Finns det ställen där det faktiskt fungerar som tänkt – och vad är det som dessa ställen gör? Går det att skapa en ”lathund” som andra skolor kan använda sig av, så att tröskeln till faktiska åtgärder minskar?
    Eller handlar det enkom om budget och strutsbeteende, så att det inte spelar ngn roll om vi kan påvisa goda exempel, eller bright spots, som jag kallar dem?

    Fortsätt med ditt engagemang – det gör skillnad för barnens skull!
    /Helena, samordningsgruppen, Barnverket

    • May Launy skriver:

      Det här är främst en ledningsfråga. Rektorerna vågar inte använda sig av specialpedagogerna som det är tänkt. Det handlar också om ren okunskap på vad en specialpedagog är tänkt att göra och vad en speciallärare skall göra. Den sistnämnda plockar ofta ut eleverna och arbetar med dem i ett annat rum. Specialpedagoger skall även kartlägga miljön,föreslå alternativa arbetsmetoder och vara till stöd även för kollegor när det bli turbulent. Idealiskt skulle det vara med en specialpedagog på varje skola, som var anställda av staten inte kommunen så att de inte riskerar avsked om de dokumenterar dålig arbetsmiljö eller kränkande händelser. Det skulle kunna stärka barnens rätt till en bra och trygg skola. Viktigt är att de arbetar i samma miljö som lärare och elever. Man måste lära känna dem man arbetar med för att nå positiva resultat när det krisar. Att det skrivs tydliga arbetsplatsbeskrivningar för vad som ingår i arbetsuppdraget för både, lärare,speciallärare och specialpedagog är något som skulle lyfta organisationen. Speciallärare och specialpedagoger skall ofta ”lösa allt” vilket är ett oser iöst. förhållningsätt mot de inblandade yrkesproffesionerna. Tydliga ramar, anställda av stat, dokumentation och anmälningskyldighet och att föräldrar via återkoppling och besök på skolan verkligen ser att barnen får den hjälp som har utlovats. Jag vet om en skola i Vetlanda där en rektor var ett föredömme och använde två specialpedagoger som det var tänkt, på plats. Tack för dina fina ord,vi vill det bästa för barnen i våra skolor.

      • Helena Roth skriver:

        Tack May för att du förtydligade HUR lite mer!

        Jag är hyfsat insatt i skolvärlden men först under hösten har jag förstått skillnaden mellan speciallärare och specialpedagog, så just den distinktionen tror jag borde förmedlas mycket mer, finns många föräldrar som liksom jag inte har en aning!

        Roligt att det finns bright spots – tror vi behöver lyfta fram dem mycket tydligare!

  3. yvonne skriver:

    mycket bra svar

  4. Kenth skriver:

    Jag är ingen expert i ämnet men jag har tanke om hur jag skulle vilja att det såg ut. Jag jobbar som lärare på gymnasiet. Förvisso på ett studieförberedande program men vi har också elever där specialpedagogiska insatser behövs. Precis som du uttrycker ser det också ut på vår skola. Specialpedagogerna är förvisade till en ”studio” ditt elever, som man inte på annat vis kan få att prestera, blir erbjudna/tvingade att gå för extrastöd.

    Vad jag skulle vilja se är en specialpedagog på vårt program. En undervisande lärare som har till uppgift att stödja elever och framförallt oss andra lärare i hur vi ska hantera vår undervisning och våra klassrum för att ge alla våra elever chansen att bli den bäste de kan bli. Kanske kan specialpedagogen vara anställd 50% undervisning – 50% specialpedagogisk arbetslagsutveckling eller något i den stilen.

    När jag ändå är inne på det skulle jag vilja se samma sak med en SYV. 50% SYV – 50% undervisande lärare knutet till ett program som faktiskt kan ha en relation till eleverna. Dock så tror jag tyvärr att den kombinationen faktiskt inte existerar.

  5. May Launy skriver:

    Tack Kenth jag tror att många yrkesverksamma delar dessa kloka tankar.

  6. Thomas skriver:

    Kan inte hjälpa att kommentera här för det är faktiskt lite roligt…

    ”Om 15 år tittar man tillbaka med fasa på hur skolan var på många ställen och hur in i helvete käpprätt det gick för många elever.”

    Ordet käpprätt betyder inte ”dåligt”. Det betyder ”rakt som en käpp”. Uttrycket är ”det går käpprätt åt helvete” som i ”det går raka vägen åt helvete”. Man kan inte byta ut ”det går jättedåligt” mot ”det går käpprätt”.

    • May Launy skriver:

      Absolut Thomas du har helt rätt. Naturligtvis går det käpprätt åt helvete för eleverna…och inte i helvete käpprätt..men underförstått är det ett oerhört allvarligt helvete för de elever som befinner sig i den.Tusentals elever hamnar i en omöjlig situation på grund av att skolan inte fungerar så väl som den borde göra, och många av eleverna skulle bli mycket hjälpta av en bättre organisation, fler lärare där specialpedagoger och speciallärare användes på rätt sätt.

  7. Monica skriver:

    Intressant artikel. Jag är själv lärare på högstadiet men har inte riktigt samma erfarenhet av osynliga specialpedagoger på skolorna. Det har alltid funnits specialpedagoger på de skolor jag arbetat men jag skulle själv aldrig vidareutbilda mig till någon. Inte för att jag inte tycker deras jobb är viktig, jag tycker det är jätteviktigt att det finns någon som kan hjälpa skolan att utvecklas framåt. Jag är för utveckling, men jag har sett många specialpedagoger behandlas som vikarier som får hoppa in och ta lite engelska där, lite spanska här, när andra lärare är sjuka. Jag har även upplevt att många lärare har svårt att uppskatta att det finns ett par extra ögon i klassrummet och att ta tillvara på de lösningar som ges. För att specialpedagoger ska ha en chans att kunna förändra klassrumsmiljön för elevers bästa måste rektorerna stå bakom sina anställda och kräva att lärarna testar specialpedagogernas lösningar.

    • May Launy skriver:

      Tack. Att specialpedagoger används som vikarier är inte så bra, resursslöseri. Det blir inte bättre av att många rektorer faktiskt inte har en susning om vad som skiljer en specialpedagog och en speciallärare åt. Det handlar om förväntningar på yrkesrollen. Något som tydliga arbetsplasbeskrivningar skulle kunna avhjälpa. Det är också en process. Skolan är ju ett ganska tungrott maskineri nödvändiga förändringar kan ta ganska lång tid och (ibland aldrig) att få igenom.

      En speciallärare arbetar enbart individanpassat med eleven, enskilt eller, inte alltid, i liten grupp, ibland i klass. En uttökad ämneskunskap och olika arbetsmetoder att arbeta med för eleven är huvuduppdraget.

      En specialpedagog skall även utöver att arbeta med elever och kartläggning, arbeta med att utveckla skolans miljö. De förväntas även samarbeta mer konkret över fältet också med rektor och kollegor. De skall stödja och komma med förslag som kan var till hjälp utifrån lärarens perspektiv. De förväntas även hålla fokus på var den senaste forskningen befinner sig.

      Tyvärr väljer många rektorer att inte stödja specialpedagogens egentliga arbetsområde, och då blir det precis som du skriver i praktiken omöjligt för specialpedagogen att komma in i verksamheten. Det beror främst på rektorns eller lärarens okunskap gällande förväntningar på yrkesrollen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: