Månadsarkiv: december 2012

Är du lojal?

En helt vanlig tisdag sitter jag på ett helt vanligt ämneslagsmöte. Vi pratar om resurser och det stora behovet av stöd hos många av eleverna på skolan. Hur nyttjas resurserna – de knappa som finns – på bästa sätt? En plan för nästa termin ska formas. Plötsligt säger en kollega att vi måste se över hur mycket undervisningstid alla gör, för att se till att alla har fulla tjänster. Hen befarar nämligen att vissa inte gör så många timmar som de borde, och hen har minsann kollat upp det tidigare. Hen är riktigt i gasen och talar sig varm för detta. Vi andra är tysta. Alla tittar ned i bordet. Jag får ont i magen. Jag är kanske en av dem som gör för lite..?

Till sist säger en annan kollega emot; alla har fullt upp, det är till och med så att de allra flesta gör många fler arbetstimmar än de borde och ligger högt på undervisningstiden. Hen protesterar och säger att det är nog, vi kan inte ta mer och att hen känner för att gråta vid tanken på ökad undervnisningstid. Fler stämmer in.

Den här situationen har sin upprinnelse i en situation där elever inte får det stöd de behöver på en skola där lärarna försöker täcka upp så gott de kan för en rutten organisation. En skola där många lärare är väldigt trötta och inte får gehör för den problematik de talar med rektor och politiker om, varken vad gäller elevers behov eller sina egna problem att orka och räcka till.

När jag går från mötet funderar jag över lojalitet. Vad är det att var lojal? Mot vem ska man som lärare vara lojal i sin yrkesroll? I en organisation som suger ut varje droppe ur sina medarbetare är lärarna lojala, in i döden – eller i alla fall in i väggen och en bit till. Men är det inte så att vi då är lojala mot kommunen och budgeten? Vi jobbar och jobbar, och jobbar lite till på vår fritid för att vi vill eleverna väl. Men är de egentligen betjänta av att lärare jobbar sig till utbrändhet? Vore det inte mer lojalt mot eleverna och vårt uppdrag att säga ”nej, detta går inte, vi kan inte göra det ni begär” och unisont kräva resurser som gör att vi kan genomföra uppdraget på ett vettigt sätt. Vad är lojalitet? Är det lojalt att titta snett på kollegorna och undra om de har mindre undervnisningstid än jag och kanske till och med gå till rektorn och ”skvallra”? Är det bra för eleverna att lärarna mjölkas så till den grad att de går hem från jobbet och bara vill sova? Får vi bra undervisning då? Eller kan det vara så att det vore bättre att låta det finnas lite mer luft än nu i våra scheman, så att vi kan hitta tider att sitta ned och planera och fundera tillsammans. Då skulle vi kunna komma med fler idéer och stategier och säkerligen nå högre måluppfyllelse. Borde vi vara lojala mot eleverna före kommunbudgeten, eller är det bara pengar det handlar om?

Bättre sent än aldrig?

Lagom tills landets lärare satt höstterminens betyg (i årskurs 6 dessutom för första gången) meddelar Skolverket att de har omvärderat sina riktlinjer för betygssättning och att betyg nu endast ska sättas i de ämnen som eleverna fått undervisning i under terminen. Tidigare hette det att betyg skulle sättas i alla ämnen och att lärarna skulle använda ”all tillgänglig information” vid betyggsättningen, vilket ju då inkluderar diskussion och sambedömning tillsammans med de lärare som haft dem innan, om så är möjligt.

Det betyder alltså att lärare den senaste månaden lagt otaliga timmar på att skaffa sig tillräckligt med information för att kunna sätta rättvisa betyg i ämnen som de inte undervisat i under terminens gång. I onödan.

Var det verkligen omöjligt att komma fram till det här beslutet tidigare? Hur ser Skolverket på att man har skapat onödigt jobb för redan tyngda lärare, en av årets mest stressade perioder?

Gastbloggare 15

Kosmetika i kulisserna

Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, är statlig och kan gå in och stötta skolor och föräldrar när det gäller arbetsmiljön i skolan. Dessvärre är det tyvärr alltför ofta så att specialpedagogerna gör ett bra arbete och lyfter fram till skolorna/rektorerna saker som kan behöva åtgärdas i barnens miljö. Saker som sedan av besparingsskäl aldrig åtgärdas i verkligheten. Det är synd, för det är eleverna som drabbas hårt av att vissa rektorer missbrukar detta rejält, genom att de till Skolinspektionen då kan hävda att de visst har gjort en insats genom att anlita SPSM. Skolinspektionen tror då att barnet har fått hjälp, när ingenting i verkligheten runt eleven i skolan har förändrats. Det har bara skrivits ännu ett av många redan skrivna dokument, där man konstaterar att det inte fungerar runt eleven.

Jag är själv specialpedagog och har ett antal gånger upplevt genom egna erfarenheter hur specialpedagogernas namn och yrkeskompetens missbrukas i skolverksamheten. Där specialpedagogens yrkeskompetens och namn har fått stå för en garanti av en kvalitet i skolverksamheten som överhuvudtaget inte finns på en hel del skolor. Kosmetika i kulisserna är vad jag kallar fenomenet, och jag är inte den enda specialpedagog eller lärare som är frustrerad över att sådana dåliga, flummiga och orimliga arbetsvillkor ligger till grund för min yrkesroll i skolverksamheten.

De lärare eller specialpedagoger som protesterar mot att det i praktiken ser ut på det här viset, byts ut mot mer samarbetsvilliga specialpedagoger som faktiskt nöjer sig med att skriva ett dokument om vad som behöver åtgärdas, och sedan blundar när de ser att eleverna inte får hjälpen i verkligheten. Ett dokument som i praktiken enbart är till för att skydda skolan och rektorns rygg, inte för att faktiskt hjälpa den elev som är i stort behov av hjälp i sin skolmiljö. Man kan ju som förälder ställa sig frågan varför så få specialpedagoger arbetar i skolan där de är tänkta och utbildade till att arbeta? Istället har de av arbetsgivaren placeras utanför skolverksamheten där de sedan får till uppgift att dokumentera och söka fel hos eleverna, inte i skolmiljön och i den pedagogik som används.

Man kan även undra över varför arbetsgivaren är så ovillig att anställa specialpedagoger på skolorna ute i kommunerna, när staten i sin tur har skjutit till rejält med ekonomiskt stöd för att fler specialpedagoger skulle utbildas? Fem-sex specialpedagoger finns i bästa fall anställda på övergripande nivå för att serva runt ca 50 skolor, så ser det i många fall ut. En orimlig arbetsbörda i verkligheten, där specialpedagogerna inte ens befinner sig ute i verksamheten, inte har någon överblick och inte känner någon av de elever som de är satta att granska, utan de fungerar som en enklav någon annanstans.

Mamma Z skriver i Meus Ohana:

”Om 15 år tittar man tillbaka med fasa på hur skolan var på många ställen och hur in i helvete käpprätt det gick för många elever.”

Det är när de här eleverna blir stora som vi alla rektorer, lärare, specialpedagoger, speciallärare och övrig skolpersonal med ett rejält styng av dåligt samvete kommer att både få se den fulla vidden av konsekvenserna via elevernas egna vittnesmål. De elever som skolpersonalen på order från arbetsgivaren tvingades till att behöva överge på vägen, om de inte ville riskera att förlora sina jobb.

Nyligen fanns det sex stycken statliga specialpedagogiska tjänster ute, efter att skolinspektionen hade påvisat att det fanns stora brister i Kronobergs län gällande stöd och hjälp till alla de elever som var i behov av stöd. De sex tjänsterna genererade över 300 meriterande sökande. Det är verkligen inte kompetent personal som saknas, problemet verkar snarare ligga i om den kompetens som redan finns överhuvudtaget används på det sätt som den var tänkt?

Av May Launy