Månadsarkiv: september 2012

I efterdyningarna…

Så här ett par dagar efteråt kommer reflektionerna. Eftertanken. Insikterna. Christoffer Saar skriver klokt om var fokus borde ha legat och om sina tankar varför det blev som det blev. Jag tänker på det han skriver och konstaterar att han har alldeles rätt – det är en attitydförändring som måste till. En sammanslutning av lärare, som gemensamt bestämmer sig för att sluta jobba gratis.

Vi har 45,5 timmars arbetstid per vecka. Hur många är det inte som regelmässigt jobbar mer än de 45,5 timmarna? Oavlönat, för övertidsersättning finns knappt. Vi jobbar på våra inarbetade lov, och vi jobbar på helger. Av de lärare som jobbar deltid, hur många jobbar så många timmar som de ska enligt sina deltidsprocent? Jag har kollegor och vänner som gått ned i tid (för att orka med jobbet – sjukt i sig!) och inte sjutton gör de bara sina (t ex) 80%, nej de ligger på 100-110% ändå. Men får betalt för 80%.

Varför gör vi det? Varför jobbar vi mer än den tid vi får betalt för? Lojalitet? Troligen. Men mot vem? Är det egentligen lojalt att jobba gratis så mycket att man mår dåligt och börjar fundera på att söka sig från yrket, som många faktiskt gör? Mår eleverna bra av det? Är det lojalt att göra så mycket att man egentligen arbetar mer än sina deltidsprocent? Jag tycker inte det, faktiskt. Det är istället direkt illojalt. Mot sina kollegor framför allt, därför att alla då får samma förväntningar på sig om att de med ska jobba gratis och nåde den som inte gör det… Också därför att man täcker upp för en oraganisation som inte fungerar, i stället för att visa på bristerna.  Mot eleverna, därför att de får en tröttare och i förlängningen mindre kreativ och engagerad lärare. Det är illojalt även mot arbetsgivaren, därför att någon som konstant jobbar för mycket får inte den återhämtning varje människa behöver och blir på så sätt mindre produktiv (läs: håller sämre lektioner). Det enda som vinner på att vi jobbar en massa gratis är den kommunala ekonomin. Är det vad vi vill? Är vi slavar under den kommunala ekonomin?

Det läraryrket behöver i första hand, som jag ser det, är en reglering av undervisningtiden och den tid som arbetsgivaren får förfoga över till konferenser och dylikt, så att vi kan få tid nog att förbereda och planera kvalitativ undervisning. Tid nog att kunna föra pedagogiska diskussioner med kollegor och tid nog för ämnesutveckling. Det är ju egentligen helt horribelt att vi inte har den tiden idag. Naturligtvis behövs också en lön som står i paritet med den utbildningsnivå vi faktiskt har, men utan rimliga arbetsvillkor kommer lärarflykten fortsätta, tror jag. Detta vill jag att våra lärarfack inser inför nästa förhandlingssväng. Det är ett måste, om vi vill ha en utbildad och proffessionell lärarkår i det här landet.

Likvaka

I kväll sörjer vi i Lärarmyteriet.

Vi sörjer våra fackförbunds oförmåga att leverera, trots många stora, vackra ord. Vi sörjer ett nytt avtal, som är lika dåligt som den gångna sommaren. Vi sörjer en utebliven reglering av arbetstiden, arbetsuppgifterna och arbetsvillkoren. Vi sörjer att än fler nu kommer fly läraryrket och att färre kommer att välja att läsa till lärare. Vi sörjer att den svenska skolan just kommit ett steg närmare ruinens brant.

Vi sörjer att facken nu har accepterat ett avtal som trots en ynka ökning med 0,1 procentenhet mot budet som avvisades inte innebär någon reglering av våra orimliga arbetsvillkor, vår arbetstid och den massiva dokumentationsbördan. Hur många fler ska behöva gå i väggen för att någon ska bry sig? Vi sörjer. Vi beklagar de elever, skapare av vår gemensamma framtid, som kommer tappas bort för att lärarna inte orkar, eller för att inga behöriga lärare finns att tillgå. Vi beklagar att det talas om ännu en tandlös utredning av vår arbetssituation.Vi sörjer att lärarförbundens utspel om 10000:- inte gav oss mer än någon tusing mer i månaden för att sedan behöva lita på kommunernas ”goda vilja” som tidigare lyst med sin frånvaro att uppgradera läraryrket.

Vad hände? Det är ofattbart och sorgligt bortom ord att lärare inte värderas högre. Vi sörjer att vi som yrkeskår än en gång inte blir tagna på allvar när vi förmedlar till hela vårt samhälle att vi inte orkar eller klarar av den orimliga arbetsbelastningen som är i skolan idag.

Vi sörjer.

Slutbud?

Idag läser jag om att medlarna förväntas lägga ett slutbud på tisdag. Med en jobbig arbetsvecka i ryggen känner jag mig trött och uppgiven. 10 000 mer? Knappast. Bättre villkor? Jag tror det när jag ser det. Reglering av arbetstiden? Nä, inte troligt. Jag hoppas jag har fel. Jag hoppas att SKL inser vad som är på väg att hända och förstår att lärarna är på väg att ta sin mats ur skolan, är på väg att ge upp, eller, för den delen, på väg att bli utbrända.

För mig är ekvationen enkel; ska vi få en bättre skola så måste lärarna få mer tid att planera sin undervisning, mer tid att reflektera, mer tid för gemenesamma diskussioner kring pedagogik och metodik (och nej, jag menar INTE styrda konferenser med krystade teman!). Hur kan politiker, både på riksnivå och på kommunal nivå tro att skolan ska kunna lyckas nå högre måluppfylelse när vi lärare måste lägga den lilla planeringstid vi har, efter att ha haft alldeles för många lektioner för att kunna hålla den kvalitet vi skulle vilja på undervisningen, på att administrera en oändlig mängd pappersjobb, flytta möbler och städa? Vore det inte bättre att i stället få fokusera på sin undervisning och samarbetet med kollegorna? Det skulle ge högre måluppfyllelse. Hur tänker poliktikerna när de inte inser detta?

Hur tänker SKL när de inte är med på att uppvärdera lärarkåren? Vill de inte att Sverige ska vara en kunskapsnation? Vi tappar mark redan, och det blir inte bättre, tvärt om. Så, i väntan på slutbudet kollar jag Platsbanken och förtvivlar. Snälla, bevisa att jag har fel SKL – se mig,  se oss lärare, för vad vi gör och ge oss rätt förutsättningar och rätt lön för det vi gör!

Dubbel kompetens, dubbelt utnyttjad

Det finns en lärargrupp som verkar vara extra förmånlig för en kommun att anställda. Det är en grupp lärare som genom sin utbildning till lärare för yngre åldrar är behöriga både i förskolan, förskoleklassen och i grundskolan.

En del av dessa lärare som anställs i skolan utnyttjas hårt av arbetsgivaren. De förväntas dels arbeta i grundskolan som klass- eller ämneslärare med allt vad det innebär av planering, dokumentation, lektionsplaneringar och annat, och dels ska de arbeta på fritids på morgonen och på eftermiddagen. De har lika lite planeringstid som fritidspedagogen, men samtidigt samma dokumentationsansvar som grundskolläraren.

Det förekommer också att dessa lärare inte får delta på konferenser med grundskollärarna, eftersom de behövs på fritids då. Under loven arbetar de på fritids, och eftersom de har 40-timmarsvecka utan förtroendetid behöver de arbeta oavlönat på fritiden för att kunna sköta sin undervisning.

Till saken hör att dessa lärare har en relativt ny utbildning, och alltså per definition är ganska färska i yrket. Flertalet av dem är också unga. Är det en rimlig gissning att arbetsgivarna passar på att låta dessa färska lärare med dubbel behörighet utföra en dubbel arbetsbörda just eftersom de i stor utsträckning är unga, angelägna om att få ett jobb och billigare att anställa eftersom de inte har så många år i yrket? Att man sliter ut de nya ännu pigga och friska lärarna under deras första år i skolan är kanske ett rimligt pris för att skolorna ska kunna hålla budget?

Up to date?

Det händer att jag drar mig för att visa Europakartan för mina elever. Kanske har någon elev något att berätta om Italien eller Belgien, och det hade då varit pedagogiskt att rulla ner kartan och peka ut landet, men jag undviker det.

Anledningen till att jag inte tar fram kartan är att det tar så mycket tid. Varje gång vi drar ner kartan måste jag ju, än en gång, påpeka att ”Numera är Tyskland enat, Sovjetunionen finns inte kvar längre, Jugoslavien…” och så vidare. Det är inte gjort i en handvänding med en mellanstadieklass.

Föräldrar som är på besök spärrar upp ögonen vid åsynen av den gamla Europakartan, som ju visserligen är ett bra diskussionsunderlag om man vill gå igenom 1900-talets historia, men som ju ändå borde anses som uttjänt som huvudkarta i ett klassrum år 2012? Men vi i skolan är vana, och tycker inte att en karta från 1980-talet är så mycket att orda om. Den är ju inte trasig ännu?

GASTBLOGGARE 13

Tänk om lärare var hantverkare…

-Hej hantverkaren, jo det är så här, vi står inför nya ”utmaningar” och det innebär att du måste börja bygga fler hus och med bättre kvalité, fast på en kortare tid än du har idag.

-Aha spännande, jag gillar utmaningar, men jag antar att vi kommer behöva anställa minst en person till, om vi ska lyckas med den utmaningen?

-Ehh Nej det är tyvärr inte möjligt

-Inte, jaha, men jag får väl gå någon form av utbildning för att få tips på hur jag ska lyckas?

-Utbildning? Nej nej, det står så mycket på nätet nu för tiden som du kan läsa, annars såg jag att det är en bra kurs i stan på lördag om du själv vill bekosta det?

-Ja kanske det då, men min såg är rostig och min hammare är inte ergonomisk anpassad, för att inte tala om min skruvdragare då batteriet dör på fem minuter, så jag behöver i alla fall lite nytt material för att ha en chans?

-Nja, såna pengar finns tyvärr inte, men ni köpte väl in lite material för två år sen?

-Nja, det var fyra år sen och det är slitet idag, eftersom det används dagligen. Men ni tar över kundkontakten då, så jag kan fokusera på just hantverket, jag menar så jag får lite mer tid att planera och utföra arbetet på om jag nu ska prestera mer på en kortare tid?

-Nej nej, det går absolut inte, men du har väl 30 minuters lunch som du kan kontakta kunder på?

-Men men, det säger ju sig själv att det blir omöjligt att lyckas, varför ska jag ens försöka, vad är moroten, blir det en befordran eller ett rejält lönelyft?

-Ja det hade jag verkligen hoppats, men du vet hur det ser ut med budgeten i år, Och du…

-Ja?

-När vi ändå pratar, du tar även över rörmokarens sysslor, då vi var tvungna att skära ner lite på personalen. Du når mig på telefonen om det är några problem. Hej på dig!

Hur vore det att våga kasta sig ut i debatten SKL?

Lärarmyteriet har, vid ett flertal tillfällen, sökt debatt med SKL (se vår replik på deras ”Åtta punker för en bättre skola” ). Vi har skrivit i deras egna forum, Avtalsbloggen och Dagens samhälle (DS). SKL har inte svarat med ett ord. De verkar inte vilja ha någon offentlig debatt, vilket vi tycker känns omodernt och fegt. SKL borde vara intresserade av vad lärare tycker och tänker. De säger att de vill värna om Sveriges lärare och uppvärdera vårt arbete. Hur rimmar detta med SKLs ovilja till debatt med lärarkåren undrar vi?

I sin nättidning DS verkar man på ytan vilja uppmuntra till debatt. Även dem kontaktade vi. Efter en lång tids väntan mailväxlade vi lite med en redaktör på DS. Det visade sig att DS har som policy att inte publicera anonymt material och de ruckar inte på den policyn, trots vår förklaring att vi har anonymiteten av rädsla för att t ex mista våra jobb eller utsättas för andra repressalier, samt att vi inte vill lämna ut de skolor/kollegor/elever vi arbetar med genom att skriva våra namn.

Vår arbetsgivarorganisation hävdar att de vill uppvärdera läraryrket och förbättra arbetsmiljön i skolan. Vi tycker att det vore en god början att uppvärdera de anställdas åsikter så pass att man åtminstone bemödar sig att svara. Vad tycker ni?