Var tyst, vi har inte råd med sanningen.

– Och så har jag fått order från Skolchefen om att ingen får nämna ordet ”assistent”, säger min rektor till mig en minut innan Elevvårdskonferensen ska börja. Jag försöker tänka fort, varför skulle jag inte få nämna det ordet? Elevvårdskonferensen som vi står och väntar på ska vara för en elev i andra klass som inte klarar att vara med i den ordinarie undervisningen utan en extra vuxen. En elev som inte klarar en hel rast utan att vara våldsam mot andra barn och som behöver någon som kan vara med och försöka förebygga och hejda när hen blir arg och vill riva klassrummet eller slå någon. Jag, hens lärare, kan vara med och göra en hel del för eleven men jag räcker inte till. Jag har strax under 30 elever i klassen, varav tre med diagnoser. Samt den grupp som oftast finns i en klass, de elever som är svaga i läsning och matematik och behöver stöd i sitt lärande.Rektorn ser att jag inte förstår och säger:
– Ja det finns inte pengar helt enkelt. Och kommer föräldrarna på tanken att hen behöver en assistent så blir det väldigt jobbigt att ta sig ur det.Jag känner mig helt tom när elevens oroliga föräldrar kommer in i rummet. Jag vet nu att det här mötet kommer att gå ut på att jag ska krysta fram formuleringar och lösningar som inte betyder något på det stora hela, jag ska berätta om små saker vi redan gör. Saker som är bra och genomtänkta men i verkligheten inte räcker till för att eleven ska få hjälp och de andra eleverna ska kunna känna sig trygga.Det finns ingen på mötet som kommer att kunna hjälpa eleven, mig eller de andra barnen i klassen. Vi är totalt ensamma. Rektorn är rädd, skolchefen bryr sig bara om budgetar, kommunens politiker skyller på varandra och utbildningsministern tror väl att lösningen är att dokumentera problemen eller att ha betyg i ordning och uppförande.

Den enda hjälp jag får på mötet är ett förslag på att jag inte ska ta rast, utan då istället vara ute med eleven och hjälpa hen att leka. Jag vägrar och förklarar att jag behöver mina 10 minuter på förmiddagen och 20 minuter vid lunch. I tysthet tänker jag, att med en extra pedagog/assistent i klassen så hade vi kunnat hjälpa hen och få de andra barnen att känna sig trygga. Jag hade kunnat koncentrera mig på undervisningen samt lägga ner mer tid på min lilla grupp med svaga elever, de som alltid får stå tillbaka när hen kastar stolar eller inte mår bra. Men pengarna finns inte. År efter år skärs det ner på skolan och i år har vi nått dit där jag inte ens får berätta vad jag anser hade varit bäst för eleven och de andra barnen i klassen.

Jan Björklund, kommuner, ja – alla ni som skyller på varandra men egentligen sitter med makten – hur svårt är det att förstå? Det är inte dokumentation, omdömen eller betyg som lyfter skolan. Det enkla svaret är att det behövs mer pedagogisk personal i skolan, pedagogisk personal som får tid till att undervisa och att vara med eleverna. Det är det enda som verkligen gör skillnad för elevernas inlärning, resultat och sociala välbefinnande. Hur ni än vrider och vänder på det så måste ni erkänna att ni vägrar att budgetera de pengar som behövs för att skolan ska fungera.

Annonser

57 thoughts on “Var tyst, vi har inte råd med sanningen.

  1. Jessica skriver:

    Tänk om alla som skäller på skolan kunde förstå att det är så har jävla skitilla det är ställt och agera (starta upprop, skriva till politiker eller vad som helst som ger effekt) i stället för att klaga på att lärare är lata och lediga jämt. Ge oss lärare möjlighet att göra det vi kan, det vi är utbildade för och det vi är – faktiskt – jäkligt bra på i stället för att lasta på oss för mycket undervisning, för mycket dokumentation och för många grupper/möten/konferenser för att möjliggöra kvalitet i planering och genomförande av undervisning.

    • Bo Ranman skriver:

      Gör uppror, jag sa hellre upp mig efter 30 års tjänst än att acceptera noll specialundervisning. Bo Ranman

  2. Robert skriver:

    Kanske rektorn skulle ha gott av att komma ut och røra sig lite han kunde ju vart rastvakt,eller åtminstone haft ryggraden att sæga som det ær.

    Provocerande hela saken,starkt gjort att ni orkar !

  3. Kickan skriver:

    Jag har en bekant vars barn i lågstadieålder fick en dianos inom autismspektrat för drygt ett år sedan. Nu vill man från psykologhåll, som brukligt är, göra en ny undersökning, eftersom verktygen för dessa diagnoser är så trubbiga att t ex mognadsgrad ofta påverkar.

    Föräldern gör allt för att förhala processen, för hen vet att om barnet blir av med diagnosen blir hen också av med assistenten, som det tog lång tid och hård kamp att få, som man fick tillgång till enbart för att det finns en dokumenterad diagnos, och som har gjort att det för första gången har fungerat i skolan och därmed gett självförtroende och möjlighet att lära.

    Om man har ett barn med denna diagnos får man ett vårdbidrag på c:a 4500 kr/månad som ska täcka de extra kostnader det ofta medför, men för att få det måste diagnosen ställas på nytt varje år.
    Den här ensamstående föräldern avstår de pengarna hellre än att riskera att barnet skulle anses inte ha diagnosen. För med eller utan diagnos skulle barnets skolgång inte fungera utan assistent och så länge man inte gjort om testerna kvarstår ju diagnosen…

  4. Magistern skriver:

    Snälla du som skrivit det, sluta var så lojal och PROTESTERA! Ring föräldrarna och säg som det är. Det är sällan skolan törs säga emot riktigt arga föräldrar.

    • frokenrodskagg skriver:

      Det gjorde jag, direkt efter mötet. Jag kan vara ”illojal” mot arbetsgivaren, men aldrig mot eleverna.

      • Magistern skriver:

        Bra. Jag har också måst kuppa igenom stöd (SFI-undervisning som rektorn inte ville tillåta då skolan skulle förlora elevpengen när eleven flyttades). Tråkigt men barnen är viktigare än pengar och prestige.

      • Helena Roth skriver:

        Oh va skönt att du gjorde det!! För jag tror, precis som Magistern, att det är det som måste till, i ännu högre utsträckning än det sker idag! Men det kräver mod och starkt psyke, det inser jag, och det har ju inte alla tyvärr.
        Men det är en horribel verklighet du förmedlar!
        /Helena, http://www.barnverket.nu

  5. May Launy skriver:

    Ett allt för högt pris för barnen att betala.

    Skolledning och ansvariga politiker tar inte något ansvar för sin del av skolverksamheten. Dagens lärare är övergivna och utelämnade gentemot en undanglidande och feg skolledning, tillsammans med de tjänstemän som skall ge lärarna de verktyg som de behöver för att ta hand om våra barn i skolan. Den skolröta som du beskriver är idag så vanlig att det har blivit normalt. Det har blivit normalt att systematiskt och medvetet överge ett åtta år gammalt barn i vårt demokratiska och solidariska samhälle. Det har i själva verket blivit så ”normalt” att lärare helt öppet kan beordras av rektor att bryta mot både skollag och den yrkesetik som själva skolverksamheten grundar sig på. Budgeten går före barnens välbefinnande, och ännu ett litet barn (bland hundratals i dagens skola) blir de som får betala priset för det i sin framtid. Trots att budgeten för skolorna har underfinansierats ute i kommunerna redan från början.

    Skolplikten tvingar sedan föräldrarna till att skicka barnet till en dåligt fungerande skolmiljö, där ledningen skiter i barnet till förmån för att rektor själv hoppas få en klapp på axeln och klättra vidare i hierarkin ”p.g.a. sin besparingsflit och lojalitet till arbetsgivaren”. Om denna lärare hade sagt ifrån och inte hade lytt order hade troligen ”härskartekniker och repressalier kommit som ett brev på posten från rektor”. Allt fler lärare utsätts för detta. Det är vansinne. Vi vet vad som egentligen är skolans problem, men ingen vågar tala högt om det…

    Denna form av organiserad barnmisshandel, för det är barnmisshandel att medvetet blunda för åttaåriga barn som far illa i skolmiljön på grund av neddragna resurser, är alla de inblandade vuxnas ansvar. Ett gemensamt ansvar som delas av skolledning, politiker, tjänstemän och lärare. Ansvaret ligger inte enbart på alla de lärare som beordras av sin rektor att bryta mot lagen för att få behålla jobbet, bara för att rektorn själv saknar etiska och moraliska skrupler och ser mer till sin egen plånbok än barnens framtid. Alla skolbarn befinner sig i en miljö som de är tvingade att gå till utifrån skolplikten, annars får föräldrarna böta. Dessa barn är maktlösa i att själva kunna påverka och förändra sin situation till det bättre.

    Det är dags att föräldrar och övriga medborgarna säger ifrån, och avkräver av kommunerna att sluta skylla ifrån sig det ansvar som de själva erhåller lön för att sköta korrekt enligt skollagen på lärarna. Begär att kommunerna från början både redovisar och budgeterar tillräckligt med pengar för att kunna driva en trygg och säker skola som har tillräckligt med personal för att ta hand om våra barn. Det är hyckleri att enbart skylla skolans problem på lärarnas kompetens. Lärarna har inte någon beslutsmakt. Kräv att kommunerna tar sitt ansvar och ger skattebetalarna en välfungerande skola som följer skollagen, så att barnen kan få det stöd och den hjälp som de enligt lag har rätt att få. Jo, det finns en lojalitet mot sin arbetsgivare, men en sådan lojalitet kan inte utkrävas genom att lärare beordras av rektorer att bryta mot skollagen och blunda för elever som hamnat i svårigheter. Lojalitet skall visas från båda parter. Man kan fråga sig, är arbetsgivarlojaliteten större än den lojalitet och det ansvar som lärarna har utifrån skollagen att ta hand om hjälplösa och försvarslösa barn som far illa i ett dåligt fungerande skolsystem?

    • furirflexibel skriver:

      Problemet är väl att både stat, kommun och allmänhet förväntar sig att det är lärarna själva som ska upprätthålla skollagen. De ber oss alltså inte att bryta mot lagen, men förväntar sig att vi ska uppfylla den utan att ha verktygen för det.

  6. Malin Bjärnlid skriver:

    Det du beskriver är brott mot skollagen. Och i det deltar vi alla. Det som gäller är att någon är modig nog att säga det rakt ut. Och ta konsekvenserna (förutom de konsekvenser som givetvis redan drabbar eleverna).

  7. Mamma Z skriver:

    Superbra skrivet!! Och allt för sant!
    Vår grabb blev fråntagen assistent i klass fem. ”det fanns inga pengar” En annan personal blev insatt på honom. En som han inte alls passade med. Man tog bort denne helt. Allt slutade med att Sam havererade. Utbränd av svensks skola i klass sex. Han gick aldrig tillbaka till åk sju utan blev hemmasittare..

    Kommer att länka dig massor!
    Gå gärna med i en grupp på Facebook som vi några mammor dragit igång.
    http://www.facebook.com/KungOverLivet

    Vi vill förmå ALLA barn att vara de Kungar de föds till att vara. Att få lyckas fullt ut.På sina premisser. Få vara kung Över sitt egna liv..

    Heja dig!!

  8. Kristina Isberg skriver:

    Snälla skicka ditt ”brev ” till Beagler chefen för skolinspektionen. Ett fel som vi föräldrar gör är att vi beklagar oss för varandra , stångar oss blodiga mot rektorer med okunskap osv men glömmer/vågar inte skrika till de som sitter ”högre” upp. Jag och min man var på skolmöte i måndags där rektorn förklarar att en del av stödet för vår son dras in på grund av pengar. Vi kommer att kontakta skolinspektionen men tyvärr tar det tid innan det blir resultat och kunskap går förlorad : – ( Både lärare och elever blir förlorare när alla beslutsfattare tänker på sin ”plånbok” och alla glömmer den samhällsekonomiska vinsten som blir om alla dessa elever får RÄTT stöd i tid.

    • frokenrodskagg skriver:

      Hej Kristina
      Vi försöker sprida våra poster och inlägg så gott det går, på många olika platser. Dela oss gärna.
      Mvh Frk Rödskägg

  9. Har kommenterat detta på Facebook med följande lydelse:

    Ja, å på det svara jag att troligen har de inte läst kraven i nya skollagen. 1. Kapitel 3 ger just eleven det den behöver. Om inte är det ett lagbrott som kan beivras. 2. Makten över den pedagogiska verksamheten eller som lagtexten skriver ”inre organisationen” är rektors. 3. Det systematiska kvalitetsarbetet i kapitel 4 innebär att beskrivens brist ska förbättras eller åtgärdas. Så det är bara för samtliga inblandade att tillämpa styrdokumenten from i morgon. Om inte riskerar skolan i värsta fall att tvångsförvaltas av Skolinspektionen.

    Det duger inte med att gör detta till en budgetfråga. Skolchefen och politikerna har inte makten över hur skolan ska utvecklas. Det ska komma från skolenhterna själv enligt 4 kap 7 §. Det statliga uppdraget är vassare idag med nya skollagen. Vilket innebär att det inte duger att resonera som under den gamla skollagen, där Skolinspektionen inte hade muskler att klämma åt kommunerna. De första som hamnade i klorna på Skolinspektionen var Alvdalens kommun som fick ett vitesföreläggande på 300.000 kr. Läs det föreläggande på Skolinspektionens hemsida, en intressant läsning på hur juridiken slår hårt mor skolhuvudmän idag.

  10. Jeanette och Jörgen skriver:

    Så var det för vår son specialpedagogen som var den enda på skolan som vågade gå emot ledningen och med kunskap inom npf blev förflyttad from nu höstterminen hon var för besvärlig och vågade stå på sig om K behov och kunde elevers rättigheter..rektorn tystade henne på möten mm..nu ska K visserligen ha enskild ,anpassad undervisning av 2 assistenter………..får se hur detta fungerar….vanligt att lärare blir förflyttade eller uppsagda pga av ”arbetsbrist” när de börjar ställa krav för sina elever..lärarna sitter oxå såklart i en tråkig sits har de barn hus mm försörjning får de snällt foga sig efter ledningen för att inte förlora sin inkomst.
    Våga ställ krav till era barn de har rättigheter…lyssnar inte skolledningen va inte rädda att anmäl till skolinspektionen anmälningarna hade ökat med 20% för barn som inte får rätt stöd..detta är eg mycket mer många vågar inte, orkar inte eller vet inte att man faktiskt kan anmäla…
    ställa krav ❤

    • sergeantsarskild skriver:

      Ja, den verkligheten lever vi tyvärr i. Vi vill verkligen kunna och våga stå upp för att varenda elev ska få det hen har rätt till men vi har alltför många erfarenheter av precis sådana och liknande repressalier som ni beskriver, Jeanette och Jörgen. Dessutom pratar skolledarna med varandra så han man varit besvärlig och sagt sanningen på en arbetsplats så är man snart inte välkommen någonstans.

      När man sett detta flera gånger om och själv varit med om det i praktiken är det inte lätt att själv stå på barrikaden och hänvisa till lagar och paragrafer.

      Så snälla, sluta lägga skuld på oss lärare. Vi gör så gott vi kan. Vi har också barn som vi ska ha råd att ge ett boende och mat i magen. Vi har inte makten att förändra skolan till det bättre.

      Vi i Lärarmyteriet har valt att inte tiga still utan berättar nu om den verklighet vi ser och upplever. Detta gör vi för att vi vill ha en skola som är bra för alla som vistas där, ur både ett psykosocialt och ett kunskapsmässigt perspektiv.

      MEN vi kan och vågar inte ställa oss ensamma i skottelden. Vi behöver hjälp. Av alla er. För att kunna åstadkomma förbättring och tillsammans bygga världens bästa skola.

  11. Linda Hellberg skriver:

    Åh,jag får ont i magen när jag läser detta…För allas skull,och mest för elevens ! Som jag har påpekat detta.O nu FÖRSTÅR jag.Det FÅR inte pratas assistent. Och så här är det även för min tös,som nu förlorat alla mål ur sikte . Hon behöver ett hjälp-jag och skolan bara mörkar…..Och nu sitter vi här,utan en vettig plan eller en vettig placering som hon klarar. Alltså har hon ur sin synvinkel ingen tillhörighet NÅGONSTANS idag.För ingen har pengar till en extra vuxen. Fast behovet så ser ut.Hon har ”fått” en plats i specialgrupp på annan skola.Men de hade inte all info i tid.Och nu pekar de tillbaka till ”gamla” skolans rektor för att ta på sej ansvaret…..Denne rektors kommentar:” Jaha,tillbaka på ruta ett ”….Och nu får det vara nog.Varför i hela fridens namn leker man med människor på detta vis,det är inte värt det ! För varken liten eller stor. Finns ingen vinst i detta, ALLA förlorar .Jag skrev till politikerna i min kommun ang skolmiljö o konsekvenser för just alla däri. Skamligt att detta inte tagits på allvar i landet sverige !

    • frokenrodskagg skriver:

      Vad tråkigt Linda. Jag hoppas så att det blir bättre för din tjej. Alla dessa elever är värda så mycket bättre.

  12. Näsanöverytan skriver:

    Detta låter som ett standardförfarande. Det jag har börjat göra är att skriva snygga omskrivningar i våra ansökningar om åtgärdsprogram för då står det i alla fall någonstans att läraren har velat sätta in assistent eller placera eleven i liten grupp.

    Tyvärr börjar jag tro att detta inte längre är okunskap hos våra makthavare. De vet mycket väl om hur det går till men de är nöjda så länge föräldrarna inte ställer sig upp och kräver förändringar. Vi lärare får svälja och får tillbaka allt i knät.

  13. Ulf Persson skriver:

    Med 35 års erfarenhet måste jag säga två saker: 1) jag är inte förvånad (tyvärr!) och 2) gör uppror! Som fd svensklärare och som journalist och författare har jag ett önskemål till – använd inte ordet ”hen”. Det ordet finns inte.

    • Fredrik skriver:

      Klart hen finns, du till och med förstod ordet.

      • Mallakalla skriver:

        Bäste Ulf, för din diskussion om bruket av hen där den diskussionen hör hemma och inte här. I denna tråd diskuteras elevers rätt till den undervisning de behöver. Tack.

  14. Bästa föräldrar som skriver på denna blogg. Läs era rättigheter enlig Skollagen (2010:800). De är betydande.

    Om inte huvudmannen följer gällande lagstiftning ta hjälp av Skolinspektionen eller, som jag skrev i mitt inlägg ovan, med hjälp av advokater om det är nödvändigt.

    Det är inte politruker som bestämmer rättstillämpningen i dagens skolsväsende utan jurister. Tur det.

  15. May Launy skriver:

    Huvudmännen följer inte skollagen.

    Länkar vidare till skolinspektionens senaste rapport. Nio av tio av de skolor som undersökts ger överhuvudtaget inte eleverna den hjälp och stöd som de har rätt till att få enligt lag. Siffrorna är så graverande att man inte längre kan skylla ifrån sig ansvaret för denna systematiska försummelse och låtsas att problemet inte finns. Lärarna och eleverna har i skolinspektionernas undersökningar talat om hur verkligheten ser ut.

    http://skolinspektionen.se/sv/Tillsyn–granskning/Nyheter1/Ny-statistik-Regelbunden-tillsyn/

    Brister i särskilt stöd till elever som är i behov av det är den vanligaste kritiken mot grundskolor och gymnasieskolor. Det visar preliminär statistik om Skolinspektionens regelbundna tillsyn första halvåret 2012.

    Skolinspektionen beslut för 470 grundskolor (436 kommunala och 34 fristående) och 114 gymnasieskolor (66 kommunala och 48 fristående). Dessa skolor utgör cirka en tiondel av Sveriges skolor.
    De flesta granskade skolor fick påpekanden om brister. 15 av 470 grundskolor och 4 av 114 gymnasieskolor fick inga påpekanden alls.

    Brister i grundskolan
    • I grundskolan gällde kritiken oftast brister i särskilt stöd (72 procent), bedömning och betygssättning (68 procent) samt trygghet och studiero (67 procent).

    • När det gäller särskilt stöd gällde kritiken ofta att skolorna inte skyndsamt utreder elevers behov av särskilt stöd. Kritiken handlade också om att åtgärdsprogrammen inte anger vilka elevens behov är och hur de ska tillgodoses, följas upp och utvärderas.

    • När det gäller bedömning och betygssättning gällde kritiken i många fall att eleven och föräldrarna inte informeras om hur det går i skolan. Många skolor fick kritik för brister i de skriftliga omdömena och för att de individuella utvecklingsplanerna inte anger vilka insatser som behövs för att eleven ska uppnå kunskapskraven och i övrigt utvecklas så långt som möjligt.

    • När det gäller trygghet och studiero fick skolorna kritik för att inte bedriva ett målinriktat arbete för att motverka kränkande behandling av elever. I de flesta fallen innebär det att skolor saknar en plan mot kränkande behandling som uppfyller de krav som ställs.

    Allt fler lärare och föräldrar vågar tala om det obehagliga, att många av de lärare som vågar stå på sig, riskerar att bli utsatta för repressalier från arbetsgivaren i form av disciplinära varningar, muntliga hot om avsked,övertalighet, tvångsförflyttningar, försämrad tjänstegrad och löneutvecklingar på grund av att de via sin protest då uppvisade ”illojalitet mot arbetsgivaren”.

    Lärarkåren är till stora delar tystad på grund av just denna rädsla för att själva råka illa ut. Även om eleverna skulle få rätt efter en fyra -fem års turbulens i skolan, så resulterar det oftast i att rektorerna enbart behöver utreda eleven ytterligare, det betyder inte att de i praktiken ska se till att eleven får den adekvata stöd och hjälp som de behöver. Det bestämmer kommunen själva. Skolinspektionen lägger sig inte i detta. Skollagen och elevernas verklighet stämmer inte överrens. Om allt fler kan enas om att så vill vi inte att skolan skall fungera, så kan vi tillsammans göra våra röster hörda, och se till att barnen får den trygga skola som de enligt lagen har rätt till att få. Tack för era synpunkter och beskrivna erfarenheter. Jeanette och Jörgen er specialpedagog var i sanning en vardagshjälte med civilkurage, tala om det för personen, och till er andra, det gör mig ont hur era barn blir behandlade. Ulf och Roger kloka ord.

  16. Reflextioner skriver:

    Bra att detta uppmärksammas av alla, föräldrar, lärare mfl. det är många föräldrar som ”inte vågar” anmäla, ta kontakt med skolinspektionen osv. på grund av att man skall bo kvar och ha kvar sitt barn i skolan man anmäler och ofta, tyvärr – så både pratas det och man får en stämpel, bor man sedan på en mindre ort så vet alla och det blir både obehaglig stämning, utfrysning, mobbning m.m. i många fall så är man just rädd för repressalier av något slag mot en själv, som förälder eller ens barn! Många föräldrar är det som blir kränkta i sin kamp för deras barns rätt till utbildning och att nå kunskapsmålen – hot om vite, skolplikt anmälan och så vidare…(man orkar inte hur mycket som helst)

    Att bli bemött som om man är en liten myra under någons sko…att man är en ”jobbig” förälder, kräver för mycket, fokuserar för mycket på det som är svårt för ens barn m.m. listan kan säkert göras lång, utifrån vad man hör att andra berättar!

    Varför kan man inte se oss föräldrar som resurs, se möjligheterna, förstå att det är skolmiljön som är boven i det hela, höra vad vi säger och inte tro att alla barn med NPF är likadana, visa vanlig medmänsklighet och EMPATI – acceptera att vi alla har olika personligheter, lär oss olika, uppfattar, upplever olika och ser världen olika, tänker olika – då kan man ju inte ha en mall i skolan att följa – NORMAL, det är kränkande…utan det behövs att det som står i skollagen följs – individuellt anpassat!!!

    Varför fortsätter vi låta denna barnmisshandel pågå?
    http://webapps2.malmo.se/pedagogmalmo/2012/08/18/varfor-kommer-de-inte-till-skolan/

    http://munderbar.wordpress.com/2012/05/29/stanna-hemma-om-barnen-som-inte-klarar-att-ga-till-skolan/

    http://prestationsprinsen.wordpress.com/

  17. timp skriver:

    ” Och så har jag fått order från Skolchefen om att ingen får nämna ordet ”assistent”, säger min rektor till mig en minut innan Elevvårdskonferensen ska börja.”
    Och naturligtvis sade du vid första möjliga tillfälle ”jag tror att lösningen kan vara en elevassistent.” Eller tycker du om att bära munkavle? Svenska Psalmboken 284 vers 4.

  18. Hilda skriver:

    Tyst ska man aldrig vara,jag är en elev som har delar av det här problemet, och jag undrar varför ska jag ens vara här när jag ändå inte lär mig nånting i skolan?!
    Och varför ska okunniga lärare ens jobba på en särskola när dom tror sig vet om allt och alla?!!
    Det fungerar inte så, pengar kan dra ifrån och om skolan, medans att stödet får komma in i bilden i skolan!!!
    våga se SANNINGEN nån gång istället för att säga: det här kommer att ordna sig om det kommer en ny, det är just det det inte gör!!!

  19. Niki Loong skriver:

    Kommunerna ska se till att skolan har pengar så det räcker. Inte regeringen. Men så fort det ska tas pengar till något ”viktigt” inom kommunerna så tar man från skolor och äldreomsorg. Jag tycker skolorna ska tillbaka till statlig kontroll – som det var innan Palme och Persson (i etapper) sabbade skolsystemet (båda var ju ecklesiastikministrar/skolministrar och rörde till det rejält). Alternativet är att se till att alla barn går i friskola – den skolpengen kan inte kommunerna nalla av, där går i stället vinsten till skatteparadis eller högriskbolag… Hur man än vänder sig har man rumpan bak, tycks det, och pengarna stannar inte där dom borde vara – i skolan.

  20. ronaldlindblom skriver:

    Tänk om alla människor, föräldrar, lärare och övriga, skulle vakna upp och börja fundera på hur man själv tar eget ansvar för att skapa en bättre värld?
    Så länge vi sitter fast i vi- mot dem-tänkande och tycker synd om sig själv kommer det aldrig att bli en förändring.
    Alla människor har möjlighet att säga nej, byta yrke och göra något helt annat. Varför inte börja som politiker? Då kan man påverka på ett annat sätt.

    • May Launy skriver:

      På vilket sätt hjälper vi barnen då?

      Om vi blundar för och tillåter att de lärare som har kurage nog att säga nej, riskerar att bli utsatta för represalier, och även blir svartlistade och uppsagda av arbetsgivaren? Även många föräldrar vittnar om att de är rädda för att deras barn skall bli utsatta i skolan om de protesterar. Det är barnen som står som förlorare var gång detta sker. Det är olagligt, men vi vet att det pågår och debatten kring detta och arbetsgivarens egen roll i att skolan har utvecklats åt det här hållet är tyst. Kvar i skolan blir de lärare som inte har tillräckligt med mod att göra annat än att följa rektors direktiv. Vi kunde önska oss att fler skulle reagera, men alltför många är rädda och vill kunna försörja sig i framtiden. Vilket kan ses som märkligt när vi lever i ett demokratiskt land med yttrandefrihet och åsiktsfrihet.

      Vilket arbetsklimat och arbetsmiljö speglas i skolan idag? Vi har en arena full av rädsla för repressalier om du vågar yttra dig, istället för ett tillåtande klimat, där de problem som lyfts fram åtgärdas istället för att mörkas. Det handlar i botten om människosyn och det är rektor och kommunala tjänstemänn som sitter på den makten och fördelar den. Om du står upp för det som är fel, så ska du behöva byta jobb eller bli politiker?

      Lärare och andra vuxna som arbetar i skolan, har som gemensamt mål att skapa en bättre skolvärld för våra elever. Det var rektor som satte läraren i en knivig situation, inte läraren själv. Vilket det etiska resonemanget visade. Det är väl ändå rektors ansvar att inte sätta läraren i den här situationen från början?

      Arbetsgivare och rektorer skapar en situation av ”vi emot dem” så länge som de inte tar sitt eget ansvar i den skyldighet som de faktiskt har, att lyfta skolverksamheten positivt framåt. Det hjälper inte till att lärare förhindras ifrån att göra sin yrkesytövning utifrån rektors direktiv. De lärare som visar civilkurage och står upp för demokratin och följer skollagens riktlinjer att ge stöd och hjälp till barnen offras i systemet, istället för att lyftas fram och värdesättas. Det är nog upp till omgivningen att försöka hjälpa till med att försöka sätta stopp för att det sker. Det handlar om de lärare som visat att de stått på de maktlösa och hjälplösa barnens sida. Åtgärda problemen där problemet finns, istället för att byta bort duktiga lärare som visar stark empati och rättskänsla.

      Att följa skolagens direktiv från början från alla parter vore en bättre idé. Vi har idag en skolledning som via sina hårda besparingskrav och direktiv, rent konkret motarbetar sina egna anställdas möjligheter att positivt utveckla verksamheten…

  21. Micke skriver:

    Vi fritidspedagoger gör vad vi kan på vår front då många kommuner inte har råd att följa skollagen vad gäller fritidshem heller http://gd.se/ledare/debatt/1.5011793-stoppa-neddragningarna

  22. Trött skriver:

    Lärarmyteriet – jo det lät något som namn det. Och så läser jag ett inlägg av en lydig vovve som blev tillsagd att lyda – och löd. Dessutom har den fege fan mage att skrävla om det på en blogg.

    Nästa gång – tänk på att din yrkeshedder (och på sikt även dina barn och barnbarns rätt till utbildning) står och faller med om du har ryggrad nog att nämna assistent även chefen säger att du inte får det.

    Översatt till ditt språk. Voff, voff, voff!

    • frokenrodskagg skriver:

      Hej Trött. Meningen med mitt blogginlägg var att beskriva den verklighet vi som arbetar i skolan möter och vad som kan ske i kulisserna. Jag trodde inte att jag skulle behöva skriva en epilog till blogginlägget för att undvika att någon fyllde i slutet själv och blev rasande. Om du hade frågat, gärna sansat och trevligt, så hade jag kunnat berätta att jag blev väldigt paff den gången. Precis som jag skrev ovan i kommentarstråden så pratade jag med föräldrarna direkt efteråt. Nästa möte, två veckor senare, tog jag upp assistentönskemålet, hotade med att anmäla till Skolverket och drev tillsammans med föräldrarna saken vidare. Men just vid det där mötet, blev jag som sagt paff och överrumplad.

      • Trött skriver:

        Poängen med mitt inlägg (utöver att provocera alla glada tillropare) är att markera: Det är INTE okej att lärarkåren (som kutym varit i trettio år) tiger om försämringar, täcker upp för usla organisationer och sedan, lite lamt, beklagar sig i tysthet.
        Det centrala problemet är, så klart, att det inte finns någon fackförening för lärare (att kalla Lr och lärarförbundet för fack vore att håna den riktiga fackföreningsrörelsen). Lärare kan på många håll inte räkna med att stöd från facket om de gör det rätta. Det innebär tyvärr inte att tigande om brister som förstör livet för barn och ungdomar är acceptabelt.
        Nästa gång din rektor försöker komma undan skollagen – ha telefonens inspelningsfunktion på och se till att skolinspektionen, lokalpressen och bloggläsarna får ta del av brottsligheten. Nämn ordet assistent så ofta du kan – yttrandefriheten gäller även lärare.

    • Jessica skriver:

      Men du, problemet är att lärare är också människor. Med familjer, lån och ansvar. Alla vet vad som behövs och vad som egentligen vore rätt, men att våga sätta sig i en sits där man riskerar att bli av med jobbet och inte få några andra heller…det kräver väldigt mycket. Och allra oftast står man helt ensam. Ingen ska behöva ställas inför det, men likväl är det det lärare gör när de går emot arbetsgivare och inte tiger. Det är många som kan vittna om att det händer. Jag har ett flertal i min omedelbara närhet. Tyvärr.

      • May Launy skriver:

        Jessica
        Du sätter precis fingret på hur det kommer sig att rektorer kan rensa ut lärare på det här sättet. Om lärarna solidariskt hade gått samman när detta sker och backar upp varandra och sin kollega, så hade arbetsgivaren inte kunnat fortsätta. Rektor kan ju inte gärna avskeda alla på en gång, och hade inte heller gjort det om han hade mött hårt motstånd från en enad lärarkår. Det är en härskarteknik. Den kallas ”fear by management” och är väldigt effektiv, den funkar så länge alla är rädda för att utsättas för repressalier. Den slutar funka när folk går samman och visar att de har fått nog.

        Lärare är också människor de har familjer, lån och ansvar. Jag kan verkligen relatera till och förstå det fullt ut och det är hemskt att rektorer utnyttjar detta. I denna del är facket medskyldiga, de har inte försvarat sina medlemmar som de skulle ha gjort när detta sker. Det ingår inte alls i rektors rätt att leda och fördela arbetet att utsätta anställda för repressalier bara för att de vågar yttra sig, inte vill blunda för elever som far illa och de får inte heller begära att en lärare inte ska föreslå en assistent till en elev om det behövs. Det bryter mot skollagens riktlinjer.

        En mer realistisk väg att gå är att allt fler börjar tala om öppet att det pågår. Lyft det vidare såsom du gör nu. Be dina kollegor skriva vittnesmål om vad som sker, dela dem vidare, sprid det via bloggar och låt det växa tills det inte kan ignoreras längre. Det är också en väg till förändring och en form av kollegialt stöd ❤

  23. Undrande skriver:

    Måste bara ställa frågan!
    På vår sons skola är där tex en pojke som ganska tydligt har dyslexi han går i årskurs 8. när vi stötte ihop med hans mamma berättade hon hur jobbigt han hade det i skolan..och haft det i många år..vi frågade om han inte blivit remitterad till bup för någon utredning..vilket han inte hade utan där kommer någon från råd och stöd och hjälpte honom 1-2 lektioner i veckan….vi rekommendera att de skulle begära att få en remiss till bup och få en utredning..
    Nu till saken är det så i skolor i vårt land att de inte remitterar barn för får de en diagnos kan det bli kostsamt för kommunen?? Vill egentligen inte tro detta..men man slutar inte förvåna sig..
    Kan tillägga här att det var vi som själv fick begära en utredning på vår son, som också fick en sen diagnos.

    • frokenrodskagg skriver:

      Utifrån det du beskriver så låter det väldigt märkligt att de inte har gjort någon utredning på skolan och/eller remitterat till BUP. Bra att ni gav föräldrarna det rådet! Förhoppningsvis kan det leda till något som hjälper barnet.

    • May Launy skriver:

      Tyvärr är det så att det ofta inte spelar någon roll om eleverna får en diagnos eller inte.

      Rektor ger inte stöd och hjälp i alla fall. Ett ex på en verklighetsbeskrivning. En elev hade en medfödd språkstörning som gjorde att det tog längre tid att lära sig nya ord. Språkstörningen ledde till att det var svårt att hinna med. Eleven fick extra stöd av specialpedagog 60% av sin skoltid. Resten av tiden fick eleven klara sig själv och då hann eleven inte med att följa undervisningen.

      Istället för att rektorn satte in stöd och hjälp hela skoldagen (eleven bar ju med sig sitt medfödda handikapp alltid) så körde rektorn över föräldrarna och bestämde att två skolämnen vips skulle plockas bort So och eng. Eleven skulle nu koncentrera sig på att enbart träna svenska och matematik. Den specialpedagog som arbetade med eleven stöttade föräldrarnas anmälan till skolverket med frågan: Hur skall en elev kunna nå några mål i samhällskunskap och engelska, om dessa ämnen plockas bort före eleven har fått stöd och hjälp under hela skoldagen? Hur skall eleven kunna nå några mål då?

      Vad gjorde skolinspektionen? Ingenting, det är rektor som fattar beslut om hur mycket stöd en elev kan få, även om eleven har ett medfött handikapp och var underkänd i samtliga kärnämnen. En språkstörning är inte särskola, så eleven föll mellan stolarna i och med sin klasstillhörighet. En redan torftig och tråkig skolgång blev ännu tråkigare om eleven enbart skulle läsa svenska och matte. Specialpedagogen ansåg att rektors beslut stred mot lärares undervisningskyldighet och fortsatte att undevisa eleven även i So och eng. Eleven gjorde stora framsteg och kunde också tillgodogöra sig undervisningen i en lugnare takt.

      Rektor hämnades på specialpedagogen genom att förtala personen, säga till övrig personal att inte samarbeta med vederbörande, och såg till att specialpedagogen fick en disciplinär varning för att ha kränkt elever. Vid terminslutet förflyttades specialpedagogen mot sin, elevens och föräldrarnas vilja. Eleven kollapsade och familjen sökte psykologhjälp till sitt barn. Eleven fungerade inte med den nya läraren och föräldrarna tvingades till slut efter fem års kamp med att få hjälp till sitt barn, att flytta eleven till en annan skola. Där det fungerade bättre. Föräldrarna anmälde till skolinspektionen vad som hade hänt med specialpedagogen p.g.a att läraren hade stöttat sin elev och dem i deras anmälan.

      Skolinspektionens svar: ”Vi driver inga enskilda lärares ärenden och det är rektor som leder och fördelar arbetet.” Rektors prestige var viktigare än att eleven fick stöd och hjälp i sin inlärning. Specialpedagogen fortsatte att utsättas för repressalier efter förflyttningen och riskerar uppsägning, den dag som specialpedagogen återvänder från den sjukskrivning- som blev konskvensen av fortlöpande repressalier. Så tyvärr, skolinspektionen som skall hjälpa elever att få hjälp, är det enbart rektor som har något förtroende för idag. Det jag vill säga med den här berättelsen är:

      Att lärare som försvarar sina elevers rättigheter riskerar att råka mycket illa ut, och elever skall inte behöva få en diagnos för att få stöd och hjälp i skolan. Det skall eleverna ha rätt till att få ändå.

      • Jeanette och Jörgen skriver:

        Vi anmälde till skolinspektionen hur illa behandlad och uteblivet stöd vår son med asperger fått på sin skola.mellan årskurs 6-8 . Han sin diagnos först 2011 men han skulle fått stöd ändå..han tvingades sitta i helklass och fick han något stöd startades han upp och fick sitta ensam och jobba..detta slutade med att sonen blev hemmasittare mådde mycket dåligt ångest magkatarr mm..på möten fick vi höra att det inte fanns resurser, vilket de senare förnekade att de sagt men där hade vi eg hab som kunde vittna till dem orden..skolinspektionen kontaktade inte oss och undrade något under det halvåret det tog utan det var vi som kontaktade dem och skickade in alla intyg från doktorn hab..mm för att göra en lång historia kort fick skolan/kommunen kritik nu i juni för att inte gett honom tillräckligt stöd inte gjort tillräckligt för att han skulle komma tillbaka till skolan. under vårterminen 2012. nu ska sonen visserligen få anpassad undervisning enskilt men ska undervisas av 2 assistenter och här är det ju något fel när specialpedagogen som hade kunskap blev förflyttad pga av arbetsbrist…är det lönt att folk går dyra krävande utbildningar när sedan assistenter får deras jobb? I vår anmälan gällde ju merän det uteblivna stödet sen utredde de bara hur det sett ut 2011 och vårterminen 2012 alla andra förlorade år?? Sonen blev kränkt och det lyfte inte skolinspektionen ens..vi bor 2 mil från skolan och hela årskurs 6 och 7 har vi dagligen hämtat en förtvivlad pojke som mått dåligt.. och skolan märkte inte ens att han försvann..ingen frågade efter honom..

      • Näsanöverytan skriver:

        Det som gör ont i mig är att det där med stöd nästan helt hänger på vad man har för föräldrar på skolan – inte vilka behov eleverna har. Man måste ha de föräldrarna som vågar och har förmåga att ta striden. Jag arbetar på ett ökänt område där föräldrarna är lågutbildade, ofta arbetslösa, inte kan det svenska skosystemet, har problem med språket, känner inte till myndigheter etc. I min klass har jag två elever med diagonoser på språkstörningar, 4 konstaterade dyslektiker (två till på utredning och det är två års väntetid till logopeden), 4-5 elever med mindre än två år i Sverige. Eleverna har exakt 0 minuter stöd utöver oss lärare (potten av studiehanledning på modersmålet går till de som är ännu mer nyanlända).

        I fina grannkommunen där en av mina kollegor har en man som jobbar har de en assistent på heltid i en klass för att de har EN elev med dyslexi. Sen talar man om en likvärdig skola?

        Ska verkligen stödet till elever bero på föräldrarnas förmåga att protestera? Borde det inte vara en självklarhet för alla elever som har behov av det?

        Sen är det lätt att säga att det också är vårt ansvar. Men ärligt talat så har vi lärare ganska fullt upp med att ta hand om eleverna när det ser ut som det gör. Sen är det ingen myt att man blir omplacerad, kickad, utfryst tills man går sjukskriven etc. om man tar steget och ställer sig upp mot arbetsgivarna och kräver det stöd eleverna behöver. Det må väl vara hänt men då ställer man sig frågan om det är värt det eftersom ingen verkar reagera eller vilja ta huvudansvaret för att det ser ut som det gör och om då ens försvinnande verkligen är något som egentligen kommer att gynna eleverna som man kämpar för?

  24. Josef Boberg skriver:

    ”Det enkla svaret är att det behövs mer pedagogisk personal i skolan, pedagogisk personal som får tid till att undervisa och att vara med eleverna.”

    VÄL TALAT ❗

    • May Launy skriver:

      Jeanette och Jörgen

      Först vill jag säga att ni är fantastiska föräldrar som genomgått detta lidande med ert barn under en så lång tid. Om ni orkar, så fortsätt att lyfta fram till myndighetspersoner i skolans värld, att så här får och kan inte skolan fortsätta att fungera i verkligheten. Fortsätt med att berätta hans historia och även om det som specialpedagogen utsattes för. Det som skolledningen gör är olagligt och de gör det för att de kan komma undan med det, och i dagsläget inte får några konsekvenser. Detta är deras ansvar och då skall också ansvar kunna utkrävas. Men om tillräckligt många talar om och protesterar mot det som sker, så måste med tiden en förändring komma till stånd. Det här är ett växande samhällsproblem som kommer att få enorma konsekvenser de närmaste åren.

      I det tidigare inlägget ovan om skolinspektionens skrämmande siffror så befinner sig över hälften av skolornas barn inom detta problemområde. Brister i särskilt stöd 67%.Bedömning och betygssättning 68 procent, samt trygghet och studiero 67 procent. Enbart 15 av 470 granskade grundskolor och 4 av 114 gymnasieskolor fick inga påpekanden alls. Vi kan inte fortsätta att ha en skola där lärares skyldighet är att fostra eleverna till att bli laglydiga och duktiga samhällsmedborgare, samtidigt som skolledning och arbetsgivaren själva systematiskt och medvetet utsätter både elever och lärare för grova kränkningar och repressalier, när de lyfter att de behöver få den hjälp som de enligt lag har rätt att få..

      Skadestånd kan fås om eleven blivit kränkt och det har han blivit. Fortsätt att avkräva upprättelse om ni orkar. Det är inte rätt att barn utsätts systematisk för den här typen av barnmisshandel. Skolan är obligatorisk och då är kommunerna skyldiga att skapa en fungerande och trygg skolmiljö. Det är även ett stort problem att lärare förföljs på detta sätt, när de har gjort det som de anställdes att göra skydda,hjälpa och undervisa utsatta barn.

      En specialpedagog sitter med runt ca 350 000 kr i studielån efter sju års universitetsutbildning. Där de först måste utbildas till lärare, därefter måste de undervisa i tre år, innan de ens får utbilda sig till specialpedagoger. Den kunskapsbank de erhållit och arbetar med är ovärderlig och kan inte prissättas. Att ersätta dem med outbildade assistenter på grund av rektorers nycker eller ogillanden, skickar även signalen vidare till våra universitet- att välutbildade lärare och professorers arbete och kunskap är betydelselöst för samhället i stort. Rektorerna klarar inte av att möta specialpedagogernas kompetens och då förflyttas de och förföljs?

      Vi vet historiskt att det var just utbildning av folket som skapade det välstånd vi lever i idag. Skolan är en av samhällets stöttepelare, och det är skamligt att kommunerna inte tar sin del av samhällsansvaret. Jag lider med ert barn- och jag hoppas ni orkar med att tillsammans med så många andra avkräva att en förändring måste ske till det bättre.

  25. ann-sofie akudili skriver:

    jag håller med om vad may har skrivit…kommunerna MÅSTE börja ta sitt ansvar…samt ta bort de dåliga rektorerna som finns anställda på skolorna runt om i landet…som hellre tittar på PLÅNBOKEN än vad som är bäst för barnen…barnen är VÅR FRAMTID…INTE VI som är VUXNA NU…VI är HISTORIA…men VI måste ta vårt ansvar att leda VÅR framtid i rätt riktning…blir så arg ledsen & besviken över hur illa våra barn behandlas i skolan…de barnens arbetsplats…hade detta varit på en vanlig sådan så hade detta beteende inte accepterats….barnen har inget rättskydd ngnstans…barnombusmannen skyller enbart ifrån sig med att det är kommunernas ansvar…ja ja…vi har hört det förrut…vrf finns den myndigheten överhuvudtaget??? de vågar ju inte heller ta ngt ansvar…göra polisanmälan…hmmm…till vilken nytta…barnen är rättslösa även där….May gör ngt HELT underbart som lyfter dessa frågor…hon är en ängel som orkar ta tag i det ingen vill ta i…

    • May Launy skriver:

      Mycket tack.
      Vi hoppas på att fler vågar välja att gå ut och berätta om hur skolan egentligen fungerar. För att en förändring till det bättre ska komma till stånd för de barn, lärare och fritidspedagoger som idag kämpar i motvind, utan att ha några resurser, i allt för stora barngrupper.

      • Näsanöverytan skriver:

        Det är precis det som behövs. Hoppas ni orkar kämpa vidare för det är i motvind.

  26. May Launy skriver:

    Även denna tråd borde vidarbefodras vidare till Jan björklund.

    Det är inte okej att det i praktiken inte händer något positivt när missförhållanden i skolan har anmälts. Det är inte okej att de myndighetsinstanser som skall stå på barnens sida enbart flyttar problemet någon annanstans. Ibland funderar jag på om det skulle kunna vara verkningsfullt om Alla ni föräldrar som kämpar för era barns rättigheter kunde gå ihop. Kanske göra en gemensam aktion och höll sina barn hemma från skolan några dagar ett visst datum och att det gick ut i media varför. Kanske en lite väl upprorisk tanke och svår att göra i praktiken men:

    Tänk om det skulle gå att tömma skolor från sina elever samma dag över hela landet. Det skulle ske samtidigt i en gemensam aktion.Visa att ni menar allvar. Tvinga huvudmannen att uppmärksamma barnens rätt till en trygg skola. En skola anpassad för dem, inte för kommunernas budgetar, så att resten av samhället verkligen uppmärksammade hur mycket skolorna verkligen brister, och inser att en förändring måste ske till det bättre. Förbättringen måste ske nu och inte imorgon. ”Barnens egen strejk” där medborgarna kräver att stat och kommun tillsammans tar tag i skolornas dåliga arbetsmiljö, bristande ledning och bristen på positiv framtidsutveckling av skolan.

    Tänk om alla drabbade barn och alla föräldrar tillsammans kunde stå på barrikaderna för att få sina rättigheter tillgodosedda. Kräva att alla de barn som har hamnat i det här onda ekorrhjulet p.g.a kommunernas besparingar, även skulle ha rätt till att få ekonomisk kompensation som upprättelse för det lidande de hamnat i på grund av en dåligt fungerande skolmiljö.

    Tänk om kommunerna skulle få börja böta var gång som de konskvent har låtit bli att sätta in resurser till elever i behov av stöd, eftersom de själva inte riskerar att drabbas av några konskvenser av det beslutet. Om de skulle ske, så tror jag att huvudmännen snarast skulle se till att arbetsmiljön i skolan skulle börja att fungera som det var tänkt. Barn har skolplikt, det är en rättighet de har, inte en skyldighet och det är huvudmannens ansvar att se till att barnen får en trygg och välfungerande skolgång. Tänk om…

  27. Cecilia skriver:

    ….och här ovan har vi anledningen till att jag förmodligen inte kommer att avsluta min lärarutbildning efter ett års studieuppehåll utan istället under tiden valt annat yrkesområde. Det är inte en hållbar situation för varken elever eller lärare. Tyvärr.

  28. Jag kan bara konstatera en sak i detta: Snålheten bedrar visheten därför att beslutsfattare tror att dom kan spara pengar genom att dra in på det som barn och ungdomar har rätt till. Jag fick själv stödundervisning i svenska (årskurs 5 o 6) för att jag hörde dåligt. Idag jobbar jag heltid i en fabrik och klarar mig aldeles utmärkt. Tro mig: Om det här fortsätter så kommer det att gå rakt åt H………..

  29. yvonne skriver:

    Tycker att det är bra skrivit och håller med de Carl peter Suneson skriver när han ge svar

  30. Jeanette och Jörgen skriver:

    Följer Linda Grann på hennes blogg: Temabloggen Specialpedagogik.
    Mycket intressant.

    http://webapps2.malmo.se/pedagogmalmo/2012/09/13/ska-vi-trolla-med-knana-nar-det-inte-finns-resurser/

  31. Lena Lundblad skriver:

    Jag är i chock!!! Ett bra tag har jag nu varit med i aspbergerförbundets fb sida. Och var dag läser jag om förtvivlade föräldar som är på väg att göra den resan som jag gjort. Möte och Möten och bup och Möten och bup och……. oändligt…… Det finns hur många bloggar som helst med sorg och vedermödor och förtvivlade föräldrar.

    Jag vet inte hur men ni fantastiska lärare ska inte behöva göra myteri ensam jag ska göra mitt bästa för att elda på från mitt håll! Fast jag inte riktigt vet hur! Men jag ska försöka!

    Jag gråter!
    Och jag är förbannad.!

    Ingen lärare och inget barn och ingen förälder och inget syskon ska behöva vara med om den sorg som det här skapar.

    Ps såg att vår regering satte till extra pengar till vuxen psyk. och det kommer att behövas mycket pengar dit pga de sår och sorg som det här skapar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: