Månadsarkiv: augusti 2012

”Vi har det också dåligt!”

När vi talar om hur vi har det på vår arbetsplats kommer alltid en skara människor och säger ”Det är inte bara du som har usla arbetsförhållanden, tänk på alla andra som har det lika dåligt”, ”Glöm inte oss i avtalsrörelsen, vår yrkesgrupp är också eftersatt”, ”Ni ska inte ha mer, för ni är inte bra på ert jobb”, ”Visa att ni kan leverera först, så kan ni få mer lön sedan”.

Lärarmyteriet kämpar för lärares arbetsvillkor, arbetssituation och lön. Punkt. Alla dessa tre är skapare av lärares status. En försämring av lärares status skapar sämre möjlighet för en bra lärarutbildning, och att personer som är intresserade av läraryrket och som briljerat i skolan tidigare väljer att bli lärare. Det är barnen i skolan som är förlorarna.

Vi vill kämpa för våra arbetsvillkor och löner, för att det är märkligt att läraryrket är så undervärderat i Sverige. Det handlar inte om att vi tycker – det handlar om fakta: Det är stora löneskillnader mellan lärare i Sverige och i andra europeiska länder. Det är också stor löneskillnad mellan lärare och människor inom yrken med motsvarande mängd akademiska poäng.

Ni har kunnat läsa tidigare på Lärarmyteriet om den slimmade och resurssnåla organisation som är dagens skola. Ett system som både bryter mot skollagen och sunt förnuft. De som säger att vi ska vänta tills lärarna ”levererar” i denna organisation kommer få vänta länge. Vi har inte råd att vänta tills beslut tagits om en lärarutbildning som är så fantastisk, och utbildar sådana superpedagoger att de klarar av alla de krav som ställs på lärare i dagens skola.

I vårt nya avtal måste två saker regleras, både för att behålla de lärare som finns i organisationen nu, och för att kunna locka skickliga människor till läraryrket. Det ena är en rimlig arbetsbelastning i form av reglerad undervisningstid och väldefinierade arbetsuppgifter som alla ska rymmas inom arbetstiden. Det andra är en rimlig lön som är konkurrenskraftig nog att få ungdomar att välja lärarutbildningen framför civilingenjörsutbildning eller fabriksarbete.

Vi tänker inte nedslås av att många andra har det lika illa. Vi kan inte stå på barrikaderna för alla. Alla har rätt att kämpa för sina egna villkor. Vi kämpar för våra genom att sprida våra berättelser om situationen bakom kulisserna i skolan. Så till er alla som tycker att ni har usla arbetsvillkor och löner: Gör något åt det. Berätta om er arbetssituation. Stå på barrikaderna, där finns plats för många.

Men försök inte övertyga lärare att de inte förtjänar mer!

Terminsstart

Ny termin. Höst igen. Uppstartsdagarna är här. Funderingarna rusar runt i huvudet. Mal. Ni har kanske läst våra senaste inlägg om hur skolan hanterar elever med behov av särskilt stöd? (”Var tyst, vi har inte råd med sanningen”  och ”Jag är trött på att ständigt idiotförklaras i media”) Om inte gör det och ta en funderare du med!

Jag känner ingen större glädje över att börja jobba igen. Mest bara oro. Under sommaren har jag fått höra från många olika håll att den svenska skolan, och lärarna, är skit. Vi klarar inte av att lotsa tillräckligt många över till de måluppfyllandes skara, vi klarar inte av att hantera barn med ADHD andra funktionsnedsättningar, vi klarar inte av att spara tillräckligt mycket pengar eller hålla tillräckligt roliga lektioner.

OK. Så här är det: när jag utbildade mig läste vi inget om ADHD eller Aspergers syndrom eller ADD. Inte heller har jag fått en minut fortbildning om de olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som finns (ibland kallade ”bokstavsdiagnoser” i folkmun). Jag skulle gärna lära mig mer. Jag vill kunna möta dessa elever på att bra sätt. Bättre än vad jag kan nu. Men, då får jag läsa in mig på min friitd. Ta tid från min familj, från mig själv. Inte får jag nåt tack, eller en endaste liten krona extra i lönekuvertet om jag skulle göra det, trots att jag egentligen tycker att jag inte ska behöva lägga fritid på att läsa in något som jobbet kräver av mig och inte fanns i min utbildning.

Nu tänker kanske du som läser att det väl visst vore rimligt att jag läser in de saknade kunskaperna på min fritid. Ja, kanske. Men hur ska jag hinna med allt? Jag skulle också behöva läsa på om andra kulturer för att kunna hantera de kulturkrockar vi har där jag jobbar och konflikter som stammar ur dem. Sen skulle jag behöva fräscha upp mina ämneskunkaper också. Jag har jobbat i över tio är. På dessa tio är har jag varit på tre (ja, tre!) fortbildningsdagar inom mina ämnen. (Och nej, det handlar inte om att jag inte vill fortbilda mig, utan om att det inte finns pengar till det) Hur uppdaterad är man då? Nä, fritiden räcker inte till, konstaterar jag.

Bristen på forbildning hänger i hop med den andra stora frågan vi brukar få skäll för: måluppfyllelsen. Eller bristen på densamma, snarare. Naturligtvis löser inte ämnesfortbildning alla knutar vad gäller elevernas måluppfyllelse, men arbetgivaren måste inse värdet av att ha personal med uppdaterade kunskaper. Här kommer även forskning in. Det pratas mycket om att skolan måste bli mer forskningsbaserad. Lärare måste jobba mer utifrån vad forskningen säger. Ja, säger jag. Men ge oss då möjlighet att läsa in oss på vad aktuell forskning säger, ge oss möjlighet att gå på ämnesfortbildning och kräv inte att vi ska hinna allt detta på vår fritid. Det är inget kall att vara lärare! Det ska gå att kombinera med familj och till och med ett socialt liv utanför jobbet.

Måluppfyllelsen hänger också i hop med vad lärare spenderar sin arbetstid på. Självklart, säger du kanske. Men nej, den ekvationen verkar inte lika uppenbar för flertalet av våra kommunpolitiker, eller ens vår regering. Reglera undervisingstiden och styr upp så att det finns ordentligt med tid avsatt för planering av lektioner och annat för- och efterarbete! Det är ett måste, anser jag, om vi ska kunna sega oss uppåt vad gäller kunskapsnivåer hos eleverna igen. Lärare kan inte hålla tiptop lektioner utan att planera dem. Inte heller fem minuter här och där räcker.

Så, summan av kardemumman är att jag är trött på att få skäll och vara allas slagpåse. Jag är lärare, jag är en bra lärare och jag vill göra ett bra jobb att vara stolt över. Det kan jag inte riktigt idag. Idag har jag lite ont i magen över att eleverna snart kommer och terminen drar igång på allvar. För jag vet att jag inte heller i år, kanske ännu mindre i år, kommer hinna planera, eller läsa in mig på allt det där jag borde kunna. Det suger. Så är det. Men så borde det inte vara.

Jag är trött på att ständigt idiotförklaras i media!

Häromdagen såg jag ett inslag på TV4-nyheterna som handlade om att skolinspektionen ser att elever i behov av särskilt stöd inte får det. Detta stämmer dessvärre. Och vad har då Skolinspektionen och SKL för lösningar på detta? Jo, skolan måste ge dessa elever det stöd de behöver, och framför allt, lärarna måste bli bättre på att ta hand om dessa elever. Utbildning vore bra, tycker de.

Och jag blir så förbannad! Så pratas det återigen om att ”skolan gör inte det den ska” och ”lärarna måste bli bättre” Jag kan vara mycket bra på att bemöta elever i behov av särskilt stöd, men jag blir ganska dålig på att göra det när jag har en hel klass till, innehållandes fler elever som behöver mycket stöd samt elever som behöver utmaningar. En duktig lärare räcker långt, men kan inte trolla. Det är väldigt nedslående att ständigt känna att man inte räcker till för alla elever på jobbet, veta vad som behöver göras, men inte få något annat svar än att resurserna inte räcker, samtidigt som man gång på gång får kastat i ansiktet från allmänhet och media att man borde sköta sitt jobb bättre.

En sak som gör mig ännu argare är följande scenario;

Under uppstartsveckan, innan eleverna började skolan, satt jag på en av många överlämningar av nya elever med särskilda behov och torkade tårarna i smyg. Jag kände mig så uppgiven och frustrerad när jag tänkte på att denna elev, som har dokumenterade behov av en egen person som följer hen under skoldagen, inte kommer att få det nu. För nu börjar hen på högstadiet, och om man lyckats få en resurs på låg och mellanstadiet så är det mer regel än undantag att den plockas bort när man byter stadie. (Och när det kommer till gymnasiet finns det plötsligt inte en enda elevföljande resurs…) Dessutom har kommunen sparat in så att vi till detta läsår har mindre resurser än någonsin, trots att vi får ett utökat antal elever i behov av särskilt stöd.

Det får inte vara så här kortsiktigt i skolans värld, vi måste se mer till människorna som drabbas än till pengar. I det långa loppet kostar ju dessa ständiga misslyckanden massor av pengar i andra kommunala verksamheter senare, när det redan skapat utanförskap, förakt och rädsla för samhället. Det får inte vara så att det när vi har överlämningskonferenser och får reda på behov som eleverna har, så ska vi vänta och se, om det plötsligt fungerar nu, ”det händer mycket på ett sommarlov”. Troligtvis inte. En elev som har behövt resurs genom hela sin skoltid tidigare, behöver med största sannolikhet det när hen börjar i högstadiet också. Rätta tankesättet borde vara; Vi låter hen behålla sin resurs nu, så kanske behovet minskar med tiden. Istället är det nu tvärtom, nu tas fungerande resurs bort, det går ett tag, situationen blir ohållbar och fungerar inte för varken lärare, eleven eller hens klasskamrater. När allt är nere i botten kanske det sätts in resurs, men då är förtroendet för skolan förbrukat, för eleven, för föräldrarna och för klasskamraterna. Det tar lång tid att bygga upp förtroendet och ta igen förlorad kunskap. Det kommer att kosta – på alla plan.

Så media – och alla som tar till den lätta förklaringen – titta igen, ta på er andra glasögon, se hela bilden. De flesta lärare har förmågan att skapa en bra arbetsmiljö för de allra flesta elever, men kom inte och begär att en ensam stackare ska klara av att vara både lärare för den stora gruppen och samtidigt klara av att vara det där stödet som behövs nästan varje minut för de elever som behöver det. Och kommuner – börja följa skollagen! Alla elever har rätt till det stöd de behöver, det krävs ingen särskild diagnos eller inskrivning i särskolan för det!

Var tyst, vi har inte råd med sanningen.

– Och så har jag fått order från Skolchefen om att ingen får nämna ordet ”assistent”, säger min rektor till mig en minut innan Elevvårdskonferensen ska börja. Jag försöker tänka fort, varför skulle jag inte få nämna det ordet? Elevvårdskonferensen som vi står och väntar på ska vara för en elev i andra klass som inte klarar att vara med i den ordinarie undervisningen utan en extra vuxen. En elev som inte klarar en hel rast utan att vara våldsam mot andra barn och som behöver någon som kan vara med och försöka förebygga och hejda när hen blir arg och vill riva klassrummet eller slå någon. Jag, hens lärare, kan vara med och göra en hel del för eleven men jag räcker inte till. Jag har strax under 30 elever i klassen, varav tre med diagnoser. Samt den grupp som oftast finns i en klass, de elever som är svaga i läsning och matematik och behöver stöd i sitt lärande.Rektorn ser att jag inte förstår och säger:
– Ja det finns inte pengar helt enkelt. Och kommer föräldrarna på tanken att hen behöver en assistent så blir det väldigt jobbigt att ta sig ur det.Jag känner mig helt tom när elevens oroliga föräldrar kommer in i rummet. Jag vet nu att det här mötet kommer att gå ut på att jag ska krysta fram formuleringar och lösningar som inte betyder något på det stora hela, jag ska berätta om små saker vi redan gör. Saker som är bra och genomtänkta men i verkligheten inte räcker till för att eleven ska få hjälp och de andra eleverna ska kunna känna sig trygga.Det finns ingen på mötet som kommer att kunna hjälpa eleven, mig eller de andra barnen i klassen. Vi är totalt ensamma. Rektorn är rädd, skolchefen bryr sig bara om budgetar, kommunens politiker skyller på varandra och utbildningsministern tror väl att lösningen är att dokumentera problemen eller att ha betyg i ordning och uppförande.

Den enda hjälp jag får på mötet är ett förslag på att jag inte ska ta rast, utan då istället vara ute med eleven och hjälpa hen att leka. Jag vägrar och förklarar att jag behöver mina 10 minuter på förmiddagen och 20 minuter vid lunch. I tysthet tänker jag, att med en extra pedagog/assistent i klassen så hade vi kunnat hjälpa hen och få de andra barnen att känna sig trygga. Jag hade kunnat koncentrera mig på undervisningen samt lägga ner mer tid på min lilla grupp med svaga elever, de som alltid får stå tillbaka när hen kastar stolar eller inte mår bra. Men pengarna finns inte. År efter år skärs det ner på skolan och i år har vi nått dit där jag inte ens får berätta vad jag anser hade varit bäst för eleven och de andra barnen i klassen.

Jan Björklund, kommuner, ja – alla ni som skyller på varandra men egentligen sitter med makten – hur svårt är det att förstå? Det är inte dokumentation, omdömen eller betyg som lyfter skolan. Det enkla svaret är att det behövs mer pedagogisk personal i skolan, pedagogisk personal som får tid till att undervisa och att vara med eleverna. Det är det enda som verkligen gör skillnad för elevernas inlärning, resultat och sociala välbefinnande. Hur ni än vrider och vänder på det så måste ni erkänna att ni vägrar att budgetera de pengar som behövs för att skolan ska fungera.