Misstroende

Ett fel i texten om arbetstiden smög sig in in i det ursprungliga inlägget, det är nu rättat och vi tackar Malin, som uppmärksammade oss på detta för hjälpen.

 

Varför finns det så mycket misstroende mot skolan och lärarna? ”Lärare är ju lediga jämt!” Lärare är lata!” ”Ungarna lär sig inget nu för tiden!” ”Skolan är så slapp nu, det var bättre förr!” ”Lärarna är dåliga!” ”Eleverna presterar sämre än nånsin!” Alla dessa påståenden kastas emot mig, med jämna mellanrum. Men varför? Har folk i allmänhet så dålig koll på skolan, och på lärarjobbet? Kanske det. I så fall är det dags att lägga fakta på bordet, till allmän beskådan:

Lärare jobbar 1768 timmar vilket motsvarar vanlig 40-timmarsvecka h/år, precis som ”alla andra”. 1360 timmar av dessa är arbetsplatsförlagd tid, de övriga timmarna är s k förtroendetid som lärarnas avtal ger dem rätt att själva förfoga över till för- och efterarbete, egen fortbildning, vissa föräldrakontakter osv. Detta ger en arbetsvecka på 45,5 h, där man jobbar in viss tid (så kallad ferietjänst). Vi har alltså jobbat samma timmar som herr eller fru Vem Som Helst när vi får sommarlov. Sedan är det kalla fakta att många lärare jobbar även på tid som egentligen arbetats in, under sin semester, för att ”hinna i kapp” med en ofta orimlig arbetsbörda. Då utgår ingen övertidsersättning, i normalfallet. Flera av de lov som eleverna har under året jobbar lärarna med diverse andra uppgifter än undervisning, t ex ämnesutveckling och annat. Studiedagar är arbetsdagar för lärare.Det är även reglerat i lag hur många dagar per år eleverna ska ha i skolan, nämligen 179 stycken. Vad som ska läras ut regleras i läroplanen och kursplanerna, och betygen regleras även de i dessa så kallade styrdokument.Något som kanske skiljer sig från när många av oss som redan klarat av skolgången gick i skolan är synen på vilken typ av kunskap som ska inhämtas och hur den ska inhämtas. Tidigare handlade det mycket om utantillinlärning och att kunna mycket fakta. Nu ligger tyngdpunkten på att kunna förstå, dra slutsatser och att tänka kritiskt. Detta paradigmskifte brottas skolan med och införandet av två nya läroplaner på relativt kort tid har gjort att en ganska trög organisation har fått svårt att hänga med. Dessutom har inte tillräckliga resurser avsatts till fortbildning av lärarkåren inför både införandet av Lpo-94 och Lgr-11 (de två senaste läroplanerna).

”Varför går det så dåligt för den Svenska skolan? Det måste ju bero på lärarna! De är dåliga!” funderar Gemene Man. Nej, Svenska lärare i allmänhet är inte dåliga. De har däremot en alltför tung arbetsbörda och många är på gränsen till utbrändhet efter att ha under lång tid ha dragit ett alltför tungt lass och lagt alltför många timmar av sin fritid på att försöka hjälpa elever, som inte kommer till sin rätt i alltför stora klasser. Vissa argumenterar då att forskning visar att klasstorlek inte spelar någon roll för resultaten – mindre grupper ger inte bättre resultat. Jo, hävdar jag, och jag kan backa upp det med forskning. Forskning kan stödja vilken tes som helst, nästan, och att kommuner med en krisande skolbudget köper att klasstorleken inte har nån betydelse är väl inte så konstigt. Men med klasser på 28-30 elever t ex blir dokumentationen kring eleverna och deras resultat orimligt tidskrävande och tar tid från planering av lektioner och från efterarbete. Utvärdering av lektioner/reflektion är nödvändigt om man ska lyckas bättre med sin undervisning, men det är inget man kan göra samtidigt som man rättar eller medan man äter lunch eller går på toaletten.

För att gå tillbaka till den inledande frågan: ”Varför finns det så mycket misstroende mot den svenska skolan och mot lärarna?” Ja, uppriktigt sagt så vet jag inte. När jag berättar för nya bekantskaper vad jag jobbar med så reagerar de flesta med medlidande, inte med misstroende. Så hur ska vi, alla tillsammans, kunna vända misstroendetrenden?

Advertisements

11 thoughts on “Misstroende

  1. Emma skriver:

    Argumentet att antal elever i klassen inte spelar någon roll kan man mycket väl använda när man till exempel pratar om undervisning i asiatiska länder. Så vitt jag vet tar asiatiska skolor inte någon större hänsyn till individualisering i skolan till skillnad mot för Sverige. Om man däremot har en läroplan som utgår från att individualisering är en av grunderna för inlärning så spelar det mycket stor roll om man har 15, 25 eller 40 elever i klassrummet samtidigt.

    • Löjtnant Språktant skriver:

      Ja, individualisering och stora klasser är inte kompatibelt, men det verkar få med budget och skolledaransvar förstå, eller kanske våga förstå.

  2. Lisa skriver:

    Kan det vara så här? Vi kan inte leverera det politiker och skolverk utlovar. Lojaliteten till arbetsgivaren har varit för stor. Vi borde lagt mer krut på vår yrkesstolthet. Dessutom har vi tagit oss på alla möjliga arbetsuppgifter som borde ligga på andra yrkeskategorier, kanske i hopp om lite extra i lönekuvertet kanske.

    • Löjtnant Språktant skriver:

      Där kan du vara något på spåren. Tyvärr är vi lärare dåliga på att säga nej och backa upp varandra om någon säger nej.

      • L skriver:

        Det är ju just därför så många av oss lärare nu nått ett läge där vi måste säga STOPP! Det här håller inte länge till!
        Extra tydligt känner jag det nu, hur hur min livskvalitet just nu är förhöjd, när jag inte jobbar med planering, efterarbete, dokumentation….sent inpå varje kväll! Nu finns tid för att läsa, förkovra mig i mina ämnen, utvecklas, känna mig som en hel människa… Men jag oroas över hösten! Trots att jag i stort trivs med mitt jobb, arbetet med elever och skoluteckling. Då ska jag tillbaka till klassen på 27 elever, en otrygg och ”stökig” elevgrupp med mycket stora behov (i dagsläget 9 åtgärdsprogram), en hel del elever som brottas med egna svårigheter…dessutom tillkommer en icke svensktalande elev från Europa. Spännande, men hur eller hur behöver denne få precis vad hen behöver för att utvecklas i såväl svenskan som övriga ämnen = individualisering på hög nivå!
        Och sedan är det ju all annan skoluteckling i verksamheten i stort som man bör vara framme och drivande i…. Blir matt bara jag tänker på det…
        Så vad sker kring våra avtal, vad sker i höst, har vi lärare hamnat tillräckligt på agendan, vågar vi gemensamt sätta stopp och vända den trend som håller på att förgöra en hel yrkesgrupp?! Jag hoppas…

  3. Malin Bjärnlid skriver:

    Vill bara förtydliga, eftersom texterna på Lärarmyteriet läses av andra än lärare, att 1360 timmar per år är tid som arbetsgivaren styr (i normalfallet med fler lektioner och konferenser än vad som rimligen kan för- och efterarbetas). Dessa 1360 timmar kan arbetsgivaren sedan fördela på totalt 194 dagar. Arbetar man fler dagar på ett år ska ÖVERTID utgå – se kollektivavtal. Sen tillkommer förtroendetiden på 408 timmar – vilken läraren i teorin ska kunna göra nära som helst. Så funkar det ju inte, vilket alla lärare vet. Det innebär en totalarbetstid på 1768 timmar vilket motsvarar vanlig 40-timmarsvecka med hänsyn taget till helger som infaller under året (semestern ingår inte). Det innebär i sin tur en normalarbetstid för lärare på drygt 45 timmar i veckan (men då har förtroendetiden räknats in). På så sätt arbetas alltså loven in. Så säg för guds skull inte att 1360 timmar är vår årsarbetstid för då kommer än fler tycka att vi inget gör…..

  4. Löjtnant Språktant skriver:

    Tack; Malin! Naturligtvis är det så. Det gick lite fort där.

  5. Näsanöverytan skriver:

    Jag tror att vi måste börja tala om hur det är egentligen.

    Eftersom jag har många år inom andra yrken med mig i bagaget kan jag i ärlighetens namn säga att jag aldrig haft så lite ”semester/ledighet” någonsin tidigare. Jag känner mig i stort sett aldrig ”ledig”.

    Men vem klagar? Yrket är fortfarande det mest fantastiska som finns – det är enbart villkoren som minst sagt är urkassa, såsom lön, arbetsbelastning, obetalt arbete, obetalda ”fritidsstudier” etc.

    Jag känner också igen det där med medlidande. De flesta brukar säga: ”det hade jag aldrig klarat” och se uppriktigt förtvivlade ut. Vår lojalitet ligger hos eleverna och det kan man från arbetsgivarhåll utnyttja maximalt. För om vi inte ställer upp på alla omänskliga villkor så drabbas i första hand eleverna. Frågan är om man ska ”offra” ett par årskullar för att ”visa hur det egentligen är” men tanken på att offra de indiivder man har framför sig den skrämmer fortfarande mig mer än att gå in i den berömda väggen.

    Misstroendet – jag känner mig som en strykpojke. Jag får stå till svars för det samhälleliga misslyckandet – att garantera våra elever den bästa utbildningen. Det är ju ganska smidigt ordnat eftersom andra inte behöver ta ansvar för sina misslyckanden.

    • Lisa skriver:

      Den som har ansvaret ska också ha makten var det någon som skrev. Nu har vi bara ansvar, gigantiskt ansvar, men ingen makt. Tro f-n vi mår dåligt. Jag brukar trösta mig med att arbetsgivaren får det resultat de betalar för…

  6. […] från en av kommentarerna som inte alls är så ovanlig som man kan tro. Idag läser jag på Lärarmyteriet om det misstroende som finns mot lärarna. Detta misstroende finns till viss del mot […]

  7. Sliten skriver:

    ”Teachers make a goddamn difference! Now what about you?” Se och hör hela dikten: http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=RxsOVK4syxU

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: