Månadsarkiv: juli 2012

Gastbloggare nummer 12

Har klasstorlek inte någon effekt på resultaten?

Alla som arbetar som lärare känner i ben och märg att när man har en klass på, låt säga 33 elever, så blir effekterna kännbara om man jämför det med en klass där man kanske enbart har 20 kunskapstörstande individer. Samtidigt får vi av våra arbetsgivare och samhällsföreträdare ständigt höra att klasstorleken inte har någon betydelse för resultaten; Att lärartätheten inte är en faktor som ens förtjänar att diskuteras. Hur hänger det här egentligen ihop? Min slutsats är att man från arbetsgivarhåll fokuserar på de avvikande studier som påvisar ett icke-behov av att minska klasstorlekarna och bortser från vad nationell och internationell forskning egentligen ganska klart påvisar.

I Skolverkets kunskapsöversikt från 2009: ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? Kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer” (s.165ff) konstaterar man att slutsatsen om att mindre undervisningsgrupper inte ökar måluppfyllelsen ofta är baserad på tvärsnittsdata. Detta innebär i praktiken att man tittar på de små undervisningsgrupper som idag finns för elever som är allra svagast och noterar att de inte har högre måluppfyllelse än de elever som går i storklasser. Skolverket påpekar att det behövs experimentell forskning för att kunna uttala sig om de verkliga effekterna. Dessutom finns det en rad forskningsexempel i rapporten som just visar att det verkligen finns ett samband mellan klasstorlek och resultat.

”Resultaten pekar snarare på att effekterna är heterogena, på så sätt att klasstorlek har större betydelse för yngre elever än för äldre elever, och det finns även resultat som pekar på att de positiva effekterna av mindre klasser är större för elever från hem med låg socioekonomisk status.” Exempelstudierna visar att både minoriteter och elever med låg socioekonomisk status påverkas positivt av en högre lärartäthet.

I slutsatsen skriver man att: ”Vi kan på grundval av denna genomgång av internationell och svensk forskning konstatera att klasstorlek och lärartäthet har betydelse för elevernas resultat… Det faktum att klasstorlek/lärartäthet har betydligt större effekt för vissa grupper av elever än för andra grupper av elever är ett skäl för varför det är viktigt att mer exakt klargöra under vilka omständigheter de starka effekterna uppstår, och varför de gör det.”

Man kan konstatera lite försiktigt att arbetsgivarna och samhällsföreträdare inte fokuserar på vad Skolverkets rapport säger utan på icke överförbara internationella modehästar istället . Dessutom kan man kanske också konstatera att de grupper som missgynnas inte är barnen till de högst utbildade, ekonomiskt starka krafterna i samhället vilket säkerligen möjliggör att denna icke-sanning kan frodas. För mig som arbetar med minoritetselever i ett utsatt socioekonomiskt område betyder det att jag som lärare måste ta röst för mina elever. Det är dags att slakta arbetsgivarnas käpphäst – klasstorleken har effekt på resultaten. Min övertygelse är att när man väl påbörjar en adekvat experimentell forskning kring detta kommer det att visa sig att det faktiskt är så att alla elever främjas om klasstorleken är minde och först då kommer lärarens upplevelse att sammanfalla med den officiella verkligheten.

Annonser

Gastbloggare nummer 11

Lite våld ska man väl tåla?

 

Har, precis som många andra, hakat upp mig på att läraren i Kiruna  inte tilldömdes skadestånd efter olaga hot och misshandel med motiveringen att: ” skadestånd till lärare och poliser bedöms enligt samma princip”. Vi likställs med väktare och poliser. Vilken märklig syn på läraruppdraget! Jag trodde i min enfald att vår uppgift var att ge eleverna en adekvat utbildning.

Lite stryk får man tåla. Redan nu är man i den unika sitsen att man dagligen behöver konfronteras med de elever som har gett sig på en fysiskt och/eller hotat dig eller din familj. Man går på sin arbetsplats och ser förövaren var dag. För det är väl ingen som tror att en elev som slagit en lärare flyttas? Den går kvar och läraren kan i bästa fall, men inte alla, kanske undgå att möta eleven i en klassrumssituation.

Dagligen känner man suget i magtrakten när man passerar eleven i korridoren. Suget som gör en påmind över vad som hänt. Att man då i en rättegång likställs med polis och väktare är absurt. Det är ingen polis/väktare som flera gånger dagligen behöver möta sin förövare på sin arbetsplats.

Vad ger ett sådant här synsätt i domstolen för signaler? Jo, att det mer eller mindre är i sin ordning att ge sig på en lärare för det måste lärarna räkna med. Det (också) ingår i yrkesrollen.

Semester

Nu har Lärarmyteriet tagit lite semester. Det betydet att vi kan behöva lite längre tid på oss innan vi svarar på mail eller publicerar kommentarer. Vi kommer ändå att bjuda på några gastbloggare, så håll koll på bloggen! 

Vi önskar alla läsare en skön sommar! 

Gastbloggare nummer 10

Utbildningsföraktet
Varför ska lärare vara utbildade? Det räcker väl att ”de är bra vuxna”, de personer som tar hand om eleverna, vuxna som helt enkelt ”är bra med barn/ungdomar”? Nej! Det räcker inte! Naturligtvis ska de vuxna som undervisar våra elever ha bra hand med dem och vara pålitliga och goda förebilder, men det är helt nödvändigt att lärare dessutom har goda ämneskunskaper! Med dessa står de säkra i sin yrkesutövning och eleverna vet att lärarna kan stödja dem på bästa sätt i deras kunskapsutveckling. Beslutet om lärarelegitimation stöder denna tanke.
Mot denna bakgrund har det för mig varit viktigt att se till att hela tiden förkovra mig i mina ämnen och hålla mig uppdaterad på nya rön inom dem. Jag har jobbat 30 år som lärare, och har undervisat alla åldrar från 7 år och upp till vuxenutbildning. Främst har jag arbetat med elever i åldrarna 13 – 19 år. I min grundutbildning hade jag 90 hp i ämne 1, 60 hp i ämne 2 och 30 hp i ämne 3. Därutöver har jag på egen hand, utan något som helst stöd från arbetsgivaren, läst in ytterligare 60 hp i det tredje ämnet i min grundutbildning, samt 90 hp i ett fjärde ämne.
Vart vill jag komma med detta? Jo, jag är mycket välutbildad, och därför ”mycket användbar” för arbetsgivaren, och jag har dessutom utbildning i vissa ämnen som det är svårt att få tag på lärare i. MEN: min lön speglar inte detta
på något vis! Jag tjänar mindre än ett stort antal lärare i min kommun som har betydligt kortare arbetslivserfarenhet och klart mindre omfattande ämnesmeriter. Notera att mitt inlägg inte är avsett som en avundsjukelitania, utan jag vill lyfta fram det absurda i att välutbildade lärare sällan får en lön som speglar kompetensen.
Jag känner till många andra branscher där kompetensutveckling är omedelbart kopplad till högre lön. Som exempel kan jag ta en vän som gick en tioveckorskurs som arbetsgivaren tyckte var önskvärd. När min vän var klar med sin utbildning var det garanterade lönepåslaget 2000 kr. Så går det till i anständiga verksamheter.
Det är inte anständigt att lärare år efter år förmenas den löneutveckling de är värda. Vi måste hjälpas åt att uppvärdera lärares utbildning! Jag upprepar det som sagts så många gånger i debatten om lärares löner och arbetsvillkor:
”Det börjar med läraren”! Börja värdesätta lärare som utbildar sig, så att vi känner att det i ett livslöneperspektiv inte är en nitlott att utbilda sig till lärare! Så är tyvärr fallet idag. Vill Sverige en dag med fog kunna kalla sig en kunskapsnation, måste vi se till att vår lärarkår är välutbildad och välavlönad. Allt annat är vansinne. 
/ Mallakalla

Misstroende

Ett fel i texten om arbetstiden smög sig in in i det ursprungliga inlägget, det är nu rättat och vi tackar Malin, som uppmärksammade oss på detta för hjälpen.

 

Varför finns det så mycket misstroende mot skolan och lärarna? ”Lärare är ju lediga jämt!” Lärare är lata!” ”Ungarna lär sig inget nu för tiden!” ”Skolan är så slapp nu, det var bättre förr!” ”Lärarna är dåliga!” ”Eleverna presterar sämre än nånsin!” Alla dessa påståenden kastas emot mig, med jämna mellanrum. Men varför? Har folk i allmänhet så dålig koll på skolan, och på lärarjobbet? Kanske det. I så fall är det dags att lägga fakta på bordet, till allmän beskådan:

Lärare jobbar 1768 timmar vilket motsvarar vanlig 40-timmarsvecka h/år, precis som ”alla andra”. 1360 timmar av dessa är arbetsplatsförlagd tid, de övriga timmarna är s k förtroendetid som lärarnas avtal ger dem rätt att själva förfoga över till för- och efterarbete, egen fortbildning, vissa föräldrakontakter osv. Detta ger en arbetsvecka på 45,5 h, där man jobbar in viss tid (så kallad ferietjänst). Vi har alltså jobbat samma timmar som herr eller fru Vem Som Helst när vi får sommarlov. Sedan är det kalla fakta att många lärare jobbar även på tid som egentligen arbetats in, under sin semester, för att ”hinna i kapp” med en ofta orimlig arbetsbörda. Då utgår ingen övertidsersättning, i normalfallet. Flera av de lov som eleverna har under året jobbar lärarna med diverse andra uppgifter än undervisning, t ex ämnesutveckling och annat. Studiedagar är arbetsdagar för lärare.Det är även reglerat i lag hur många dagar per år eleverna ska ha i skolan, nämligen 179 stycken. Vad som ska läras ut regleras i läroplanen och kursplanerna, och betygen regleras även de i dessa så kallade styrdokument.Något som kanske skiljer sig från när många av oss som redan klarat av skolgången gick i skolan är synen på vilken typ av kunskap som ska inhämtas och hur den ska inhämtas. Tidigare handlade det mycket om utantillinlärning och att kunna mycket fakta. Nu ligger tyngdpunkten på att kunna förstå, dra slutsatser och att tänka kritiskt. Detta paradigmskifte brottas skolan med och införandet av två nya läroplaner på relativt kort tid har gjort att en ganska trög organisation har fått svårt att hänga med. Dessutom har inte tillräckliga resurser avsatts till fortbildning av lärarkåren inför både införandet av Lpo-94 och Lgr-11 (de två senaste läroplanerna).

”Varför går det så dåligt för den Svenska skolan? Det måste ju bero på lärarna! De är dåliga!” funderar Gemene Man. Nej, Svenska lärare i allmänhet är inte dåliga. De har däremot en alltför tung arbetsbörda och många är på gränsen till utbrändhet efter att ha under lång tid ha dragit ett alltför tungt lass och lagt alltför många timmar av sin fritid på att försöka hjälpa elever, som inte kommer till sin rätt i alltför stora klasser. Vissa argumenterar då att forskning visar att klasstorlek inte spelar någon roll för resultaten – mindre grupper ger inte bättre resultat. Jo, hävdar jag, och jag kan backa upp det med forskning. Forskning kan stödja vilken tes som helst, nästan, och att kommuner med en krisande skolbudget köper att klasstorleken inte har nån betydelse är väl inte så konstigt. Men med klasser på 28-30 elever t ex blir dokumentationen kring eleverna och deras resultat orimligt tidskrävande och tar tid från planering av lektioner och från efterarbete. Utvärdering av lektioner/reflektion är nödvändigt om man ska lyckas bättre med sin undervisning, men det är inget man kan göra samtidigt som man rättar eller medan man äter lunch eller går på toaletten.

För att gå tillbaka till den inledande frågan: ”Varför finns det så mycket misstroende mot den svenska skolan och mot lärarna?” Ja, uppriktigt sagt så vet jag inte. När jag berättar för nya bekantskaper vad jag jobbar med så reagerar de flesta med medlidande, inte med misstroende. Så hur ska vi, alla tillsammans, kunna vända misstroendetrenden?

Rekryt Rookies satir

Under en lång tid har jag funderat på varför människor, och till viss del staten, har lagt pengar, energi och tid på att utbilda experter (läkare, lärare, sköterskor m.fl.)? Varför? Alla vet ju bättre än dessa s.k. experter och det känns som ett enormt slöseri med pengar, energi och tid om det bara är för att få kalla någon inkompetent. 

Vi tar lärarna, till exempel. Det är ju så att alla som utbildat sig för att jobba med barn och ungdomar enbart gjort det för att det är den enda utbildning de kom in på med sina usla betyg, det vet ju alla, eller hur? Och på utbildningen ställs inga krav på prestationer eller insikter utan de glider igenom en enfaldig och okomplicerad utbildning, bara för att få ett jobb där de medvetet gör saker som är dåliga för barn/elever. Alternativt bara är där som en dålig barnvakt som möjligen höjer ett ögonbryn och skriker något åt ett barn/en elev som befinner sig inom hörhåll. Inget engagemang eller intresse alls, bara likgiltighet och ett mått inkompetens. 

Och alla, precis alla, vet exakt vad som är fel och vad som ska göras åt det, och detta helt utan denna värdelösa utbildning. Och i slutänden är allt lärarens fel :/

Äntligen konkreta krav!

Vi har läst Metta Fjelkners artikel på SvD Opinion och är glada att det börjar talas om faktiska lösningar på problemen i skolan. Så här skriver hon bland annat:

” Konkreta beslut och insatser som snabbt bör genomföras, i väntan på större strukturella förändringar, är att:
• Klasserna inte får vara större än, säg, 25 elever.
• Klasser med många elever som inte når målen delas så att det blir fler lärare per elev.
• Elever som riskerar sakna betyg i ett eller flera ämnen under vårterminen, ska tidigt ges extraundervisning i de ämnen de inte klarar.
• Åtgärderna är inte frivilliga utan att kommuner och friskolor måste erbjuda detta.
• Kommuner där det är i sin ordning att var femte elev inte klarar grundskolan ska få sina skolor tvångsförvaltade av staten.
Vi ifrågasätter starkt att det kommunala självstyret är överordnat allt annat. Det ska inte vara överordnat elevers rätt att få resurser, som till stor del tilldelas av staten, för att nå målen.”

Vi håller med och har tidigare skrivit en del om detta i dessa inlägg:

Hur ska eleverna få trygghet och studiero?
Till SKL!

Plötsligt händer det – ett svar har anlänt!

Tänka sig, jag fick häromdagen ett svar på mitt mail ( https://lararmyteriet.wordpress.com/2012 … orklund-2/ ) till Jan Björklund. Bättre sent än aldrig, som man brukar säga. Så här lyder svaret:

Hej XX,

Jag är ledsen att svaret dröjt. Jan Björklund tackar för ditt brev. Han har bett mig, som medarbetare i den politiska staben, att svara på det.

Alla elever i den svenska skolan omfattas av de rättigheter som fastslås i skollagen, bland annat de om elevers utveckling mot målen i 3 kap. Eftersom skolan står under kommunalt huvudmannaskap är det kommunen som har ansvaret för att se till att de skyldigheter som åläggs dem genom olika lagar och bestämmelser på detta område uppfylls. Det är kommunen som måste se till att skolorna i kommunen tilldelas så pass mycket resurser så att tillräckligt många lärare kan anställas och så att alla elever får den hjälp och det stöd som de enligt skollagen har rätt till.

De befogenheter som från statligt håll finns för att kunna ingripa i enskilda fall, då en skola inte lever upp till kraven enligt skollagen eller läroplanerna, ligger hos Skolinspektionen. Elever och föräldrar, som till exempel erfar att eleven inte får det stöd han eller hon behöver i skolan, kan göra en anmälan till Skolinspektionen. Om Skolinspektionen finner att huvudmannen, det vill säga kommunen eller den enskilde huvudmannen om det är fråga om en fristående skola, brustit i sitt ansvar för skolan kan de meddela förelägganden riktade mot huvudmannen, där det står vilka brister som måste åtgärdas och vilka krav Skolinspektionen ställer på huvudmannen. Skolinspektionen följer alltid upp att bristerna åtgärdas.

Ett föreläggande kan också ligga till grund för andra tvångsåtgärder som tillfälligt verksamhetsförbud, återkallande av tillståndet för en fristående skola eller statliga åtgärder för rättelse mot kommunal verksamhet. Ett föreläggande kan även förenas med vite, och om huvudmannen inte följer föreläggandet kan Skolinspektionen ansöka hos förvaltningsrätten om utdömande av vitet. Om en skola eller verksamhet har mindre allvarliga brister kan Skolinspektionen fatta beslut om en anmärkning. Då är huvudmannen skyldig att åtgärda bristerna, och Skolinspektionen följer upp att bristerna åtgärdas. Om huvudmannen inte åtgärdar bristerna kan Skolinspektionen besluta att förelägga huvudmannen att åtgärda bristerna.

Med vänliga hälsningar

NN
Departementsledningen
Utbildningsdepartementet

Hoppsan! Ett väldrillat politikersvar med många ord som egentligen inte säger någonting alls. Så oväntat! Det som står i första stycket är kvalificerat struntprat. Kommunerna har, i de allra flesta fall, inte råd att hålla den nivå som krävs för att lagstadgade kravnivåer ska kunna uppnås, utan att lärarna jobbar i hjäl sig. Ändå lyckas de inte. Hur tänker Jan Björklund och hans medarbetare kring det? Det är lättsamt att säga att det är kommunernas ansvar, när det de facto är en nationell angelägenhet.

Skolinspektionen ja. De har en viktig uppgift men hur mycket ser de egentligen av hur villkoren ser ut för varje elev? Och hur vet de att skolorna verkligen förbättrar sig, när de har fått ett föreläggande? Ni som har följt oss länge minns kanske detta: https://lararmyteriet.wordpress.com/2012/05/10/173/

Angående vite så riskerade 2011 för första gången en kommun vite på grund av stora brister i skolorna. http://www.dalademokraten.se/Dalarna/20 … print=true
http://sverigesradio.se/sida/artikel.as … el=4847974 I april 2012 sa sig kommunen ha åtgärdat bristerna och hoppades på att slippa vite http://sverigesradio.se/sida/artikel.as … el=5060331 Huruvida de slapp vite eller ej har vi i Lärarmyteriet inga uppgifter om.

Men vad händer då om en kommun eller skola ändå inte gör vad de är skyldiga till? I en chatt http://sverigesradio.se/sida/artikel.as … el=4351358 med Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler får vi läsa lite om detta:

”Per: Kan man kräva skadestånd av skolan/komunen om det visar sig att man inte kunnat tillgodose en aceptabel nivå på undervisningen och barnet inte får betyg osv. Med ex vis stöd från anmälan till skolverket?
Ann-Marie Begler: Enligt lagstiftningen finns det inget skadestånd för elever i den situationen. Skadestånd gäller för elever som utsatts för kränkningar i skolan och där skolan brustit i sitt ansvar.
Per: Skolorna får ju bara ett påpekande, sen händer ju inget mer? Jag anser det behövs ett omfattande projektarbete i varje kommun för att komma till rätta med detta, satsas inget på detta problem kommer inget att hända!
Ann-Marie Begler: Hej, jag tycker du har rätt. Kommuner har i många fall ett stort arbete framför sig.”

Och vad händer egentligen om en kommun vägrar betala ett vite? Det har vi inte funnit några svar på.

Eftersom ansvarskulturen ser ut så här i skolväsendet, ”inte mitt ansvar, jag bollar det nedåt”, är det ju inte så konstigt att all skuld hamnar på lärarna. Staten passar kommunerna, som passar enskilda skolor, som i sin tur skyller på rektorerna och sist i ledet står lärarna som får bära hundhuvudet. De har ju inte trollat tillräckligt med knäna så att varenda elev har fått exakt det hen har rätt till. Att förutsättningarna inte ges är lätt att bortse ifrån. Om man inte är lärare förstås.