Gastbloggare nr 8

Jag har ett erkännande

Jag har ett erkännande jag måste få göra, jag har bidragit till det lärarförakt som finns idag och jag har bidragit till att vår arbetsbörda blivit större. Som ambitiös, överpresterande, duktig flicka där allt mitt egenvärde satt i mitt presterande och där enda medicinen mot mitt självförakt var bekräftelse och smicker bidrog jag till större arbetsbörda för oss alla…

Jag var en dröm för en skolledare, jag sa ju JA hela tiden och jag protesterade högljutt när kollegorna sa NEJ. Jag knöts snabbt till skolledarna och jag fixade och fixade, jag ordnade, organiserade och slog knut på mig själv. Kollegorna som sa Nej blev min och skolledarnas fiende. Vi kunde tillsammans fnysa åt de som inte gjorde som vi – de som inte slog knut på sig själv och de som inte var självuppoffrande. Jag var hjälte, jag var så bra, tyckte jag och hela mitt ego var fullproppat med smicker och duktighetssyndrom. Jag var i extas.

En dag tog jag slut, min hjärna fungerade inte så bra som den gjort innan, min kropp började braka samman, mitt privatliv började ta stryk och jag var inte någon jag tyckte om längre. Jag hade jobbat för mycket. Jag började känna mig utnyttjad och jag började ifrågasätta. När detta hände fasades jag snabbt ut av skolledningen, jag blev en av fienden istället för hjälten. Jag kastades på soptippen för jag var färdiganvänd och jag ersattes snabbt av en nyutexad, entusiastisk och ambitiös, duktig flicka.

Jag bär ansvar i det här, men så gör även skolledarna. Att säga NEJ är en DYGD, att handla med integritet är inte fel. Man kan vara bra på sitt jobb och ändå säga NEJ. Nej-sägare har en viktig uppgift i demokratin och på arbetsplatserna, det är de som skapar balans och djup i diskussioner och beslut som tas. Idag säger jag ofta Nej och mina Ja tänker jag noga igenom. När jag säger Ja tänker jag även på hur det påverkar mina kollegor.

En trött lärarinna

Advertisements

2 thoughts on “Gastbloggare nr 8

  1. Näsanöverytan skriver:

    Det svåra med att säga nej är hur det påverkar eleverna… Det känns som om främst eleverna kommer i kläm om man kategoriskt säger nej. Men huvudet säger ju att det är det man egentligen borde göra för att visa på omöjligheten i det uppdrag vi har och för att få till en förändring. Jag tror det är detta som gör att våra arbetsgivare kan fortsätta göra som de gör. De räknar kallt med att vi sträcker oss utanför ramarna för elevernas skull.

  2. Kickan skriver:

    Att säga nej är proffsigt! Det visar att du har koll på vad som är ditt uppdrag och vad du ska prioritera.
    ”Nej, jag kan inte göra det, för då hinner jag inte utföra det som ingår i mitt uppdrag” är ett mantra alla lärare borde lära sig att rabbla, redan under utbildningen.
    På förskolan lär de små barnen sig att säga ifrån med hela kroppen: båda fötterna stadigt i marken, stabil ögonkontakt, handen framsträckt med handflatan utåt som ett stopptecken och ett tydligt ”Stopp!” med stark röst, utan att skrika. Framför allt får de lära sig NÄR de ska säga stopp, när de känner sig jagade, överkörda, illa behandlade, när någon går för långt.
    Kanske något att lära sig av?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: