Gastbloggare nummer 6

Jag trodde att det var mig det var fel på

På mitt första lärarjobb, jobbade jag tills jag fick fem ryggskott efter varandra och det rundades av med tre utbuktade diskar, alltså diskbråck. Jag var 25 år och hade jobbat i ett och ett halvt år. Jag sjukskrev mig aldrig utan jobbade på, de dagar jag inte kunde gå satt jag på en kontorsstol och rullade fram. Jag jobbade dygnet runt. På mitt andra jobb, jobbade jag tills jag tappade minnet och blev deprimerad. Jag sjukskrev mig aldrig utan tvingade mig upp varje dag, vissa dagar kom jag ut från jobbet och visste inte riktigt hur jag skulle hitta hem. På mitt tredje jobb jobbade jag tills jag en dag inte kunde gå in till eleverna igen, jag satte mig på min rektors kontor och bara skakade. Jag la hela skulden på mig själv, det var mig det var fel på.

Jag gick ut lärarhögskolan höstterminen 1999, det är 12 år sedan nu. Jag har arbetat i fem olika skolor under dessa år. Jag har sett hela skolkedjan från förskoleklass till årskurs tre på gymnasiet. Jag älskar mitt jobb och jag älskar eleverna. Jag älskar att undervisa, det är det jag går igång på och är bra på. Jag älskar pedagogiska frågor, jag älskar att utveckla min undervisning och jag älskar att möta eleverna samt att få vara en del i deras utveckling. Jag älskar skolfrågor och skolutveckling.

Ja, ja tänker ni, en sån där högpresterande tjej som vill vara alla till lags. Det är klart att hon jobbar halvt ihjäl sig. Och ja, det kom jag också fram till, genom många, många timmars terapi. Och ja, jag har tagit ansvar för mig och mitt destruktiva beteende. Jag har förändrat förhållningssätt och tänkande när det kommet till jobbet. Jag har tagit ansvar för det jag kan påverka.

Nu är det dags för andra att ta ansvar för det jag inte kan påverka. Nu är det nog. Nu måste kommunerna ta ansvar för verksamheten. Det är bara att hosta upp pengar och resurser. Det här handlar om min hälsa och om elevernas hälsa och skolresultat.

Jag vill ha rast på förmiddagen för att få gå på toaletten i lugn och ro, utan att samtidigt behöva ringa hem till eleven som aldrig dök upp och som inte är frånvaroanmäld. Jag vill kunna äta lunch, utan att behöva reda ut fem konflikter, be tre ta av sig kepsarna och trösta en som gråter samt se till att hon som aldrig äter gör det, vilket resulterar i att jag tre av fem dagar inte får i mig någon lunch. Jag vill ha en eftermiddagsrast för att återigen få gå på toaletten i lugn och ro. Jag vill ha tid att ställa fram det material jag ska använda på lektionen så att allt är förberett innan eleverna kommer in i klassrummet. Detta utan att samtidigt behöva reda ut konflikterna på rasten och ringa en mamma för att berätta att hennes son sprungit hem, samtidigt som jag ska få in 25 elever i klassrummet. Jag vill ha tid att förbereda mina lektioner och att efterarbeta mina lektioner utan att eftermiddagen blir upphackad av diverse möten och jag vill helst inte sitta i det lilla arbetsrum jag och mina fem andra kollegor delar på. Jag vill kunna komma hem i tid till min familj och ha krafter kvar. Jag vill INTE jobba mer än 45h per vecka, vilket jag alltid gör.

Min lista fortsätter på hur jag inte vill ha det. Till saken hör att det är barn, det är elever jag har att göra med. Jag kan inte bara strunta i att ringa hem, jag kan inte bara strunta i att låta bli att reda ut konflikten, jag kan inte bara strunta i att se till att eleven som aldrig äter får i sig någonting i alla fall. Jag kan inte bara strunta i, för jag arbetar med människor Barn och ungdomar som har en skolgång som pågår, där jag är en del. Jag har en oerhört viktig roll och det vet jag. Jag tar mitt jobb på största allvar. Det är så oerhört frustrerande att inte få förutsättningar att utföra ett bra jobb och samtidigt ha hälsan i behåll. Jag vill dessutom lägga till att jag är underbetald och skälld på i media.

Jag trodde länge att det var mig det var fel på. Att jag inte hade ‘det’, för att klara jobbet. Att jag var stresskänslig och dålig helt enkelt. Nu förstår jag bättre, det är inte mig det är fel på, det är inte jag som är dålig och jag var inte stresskänslig, jag blev stresskänslig för jag jobbade sönder mig. Det som är fel är att de som ansvarar för skolan idag inte tar sitt ansvar.

/En trött lärarinna

Annonser

9 thoughts on “Gastbloggare nummer 6

  1. H skriver:

    Det kunde ha varit jag som skrev det! Tyvärr har jag en väldigt lång väg att vandra för att komma tillbaka till arbetslivet, och den vägen kommer inte att leda mig tillbaka till skolan – jag har viss överlevnadsinstinkt kvar.

    Jag är dock desillusionerad och lider med alla som fortfarande finns och verkar i skolan. Det är inte vi som är dåliga, tvärtom! Det är samhället i stort och skolan i synnerhet som inte är anpassat för människor.

  2. dakkster skriver:

    Grejen är att man måste säga nej och man måste låta elever komma i kläm ibland. Ja, det låter hårt, men annars kan man ge sig själv dåligt samvete pga ”men det är ju barn, jag måste…”-tankarna tills korna kommer hem. Det är enda sättet som andra inser att något är fel. Rektorer, huvudmän, föräldrar. Vi har varit för jävla duktiga för jävla länge och det är dags att sluta med det. På skolan där jag arbetar är vi många som har stängt av våra känslor bara för att klara av vardagen. Vi pratar om det ofta och vi orkar helt enkelt inte bry oss längre. Det är för mycket. Det är inte rimligt att vi kommer till skada när skeppet ändå håller på att sjunka och kommunerna drar ner ännu mer på pengarna.

  3. Grejen är att du bör gå med i syndikatet och garva lite mer åt en absurd miljö och cheferna som ”hanterar” dig. Men ensam är man inte stark förstås – även om många lärare kompetensutvecklats till att tro det.
    /Utbildningssyndikatet

  4. Znogge skriver:

    Vi är hur duktiga som helst! Slår knut på oss och trollar med knäna men för vad då?

    Usel lön och dessutom vara beredda på att tåla lite stryk…

  5. Catrin skriver:

    Jag känner igen mig så väl på beskrivningen, och allt det man kämpat för, dvs elevernas utveckling har också ett pris, vilket är lärarens hälsa. Upplever en fruktansvärd frustarion över läget och hur utvecklingen i media och med SKL är.. Jag vill kämpa men hur länge till ska man orka? Ska lärare ha sin hälsa som insats för sitt brinnande intresse att utveckla elever sociala och kunskapsmässiga nivå? Är det rimligt? Jag vet inte om jag ser en framtid inom detta yrke. När jag var nyutbildad hade jag en bild av att jag ville jobba med detta fantastiska yrke under hela mitt yrkesverksamma liv! Nu har den bilden förändrats. Drastiskt. Nu innebär yrket att ”överleva” vecka efter vecka. Ska det vara så här? När kommer lärararnas förändring?

  6. Daniel Hermansson skriver:

    Kan med sorg bara instämma i allas frustration, ilska och maktlöshet. Jag är själv sedan ett par dagar sjukskriven pga stress. Diverse olika symptom och en gnagande känsla av att detta är på väg åt fel håll har gjort att jag dragit i handbromsen. En sak som fått mig att verkligen gå i taket är att när vi i kollegiet på ett konstruktivt sätt försökt påtala för rektorerna att vi är slutkörda och att detta är fel så har vi fått svaret ”Det är som det är” och ”Man måste faktiskt ta sitt vuxenansvar.”.
    Jag måste lägga till i listan att våra kommuner och skolor leds i stor grad av människor som inte vågar/kan ta ledarskapet för skolan utan bara tycker en massa saker och sedan skapar någon slags skendemokrati i vilken alla lärare ska vara med och bestämma på en uppsjö av möten.

    • Löjtnant Språktant skriver:

      Det är skrämmande om det ska ingå i ett ”vuxenansvar” att bränna ut sig för sitt jobb. Må vara att många har liknande situation på sina arbeten, men det kan aldrig vara OK att så många inte orkar med.

  7. frokenrodskagg skriver:

    Jag blir rasande när jag läser vad du skriver Daniel. Det här händer i våra skolor, från söder till norr. Varje vecka hör vi din berättelse, eller liknande, från olika människor. När ska vansinnet få ett slut? Hoppas du snart känner dig bättre.
    /Fröken Rödskägg

  8. olovsky skriver:

    Mycket bra skrivet! Dakkster: du skriver ”man måste låta elever komma i kläm ibland” Vad snackar du för jävla skit? Eleverna är ju knappast skyldiga till att något blivit fel…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: