Månadsarkiv: juni 2012

Botten är nådd!

Vi hittade detta brev http://www.skoljobb.se/blogg/inspiratio … 145849.htm och önskar att alla skulle läsa och förstå hur vardagen ser ut på alltför många håll i skolsverige.

Det är beklämmande att läsa och tyvärr ack så välbekant. Vi känner igen det här, alltför väl. Vi ser kollegor på gränsen varje dag, snubblande nära, på väg över gränsen. Det är skrämmande att det får vara så här. Och nej, det handlar inte om gnäll, eller att behöva få bättre struktur på sitt arbete/sina papper/sina rutiner. Det handlar om att väldigt många lärare har en helt orimlig situation. En situation som är totalt kontraproduktiv till det som efterfrågas i skoldebatter och samhälle: högre måluppfyllelse och en bra skola. Dags att inse det och att göra något åt det!

I väntan på…

Vi noterar att under den gångna veckan har två avtal slutits. ( Här kan du läsa mer:  http://www.lr.se/opinionpaverkan/nyhetsarkiv/nyheteryrkesverksammedlem/nyaavtalinomarbetsgivaralliansen.5.7ab87730137ad71e89780005709.html och http://www.lararforbundet.se/web/ws.nsf/documents/00324701?OpenDocument&menuid=00326A1C )

Avtalet med SKL låter dock vänta på sig – där har medlare utsetts (Läs mer här: http://www.lr.se/opinionpaverkan/pressinformation/pressmeddelanden.4.58a756071261d5f86948000200.html?url=1860026897%2Fny%2Fshow.php%3Fid%3D678435&sv.url=12.213457b31297e8943038000985 ) Lärarmyteriet hyser en stor oro att de slutna avtalen kommer sätta nivån och att SKL kommer vägra gå högre. Vi menar att de nya avtalen inte är tillräckligt tydliga steg mot 10 000 mer och en ordentlig uppvärdering av läraryrket. Vi fortsätter hoppas på, och kämpa för, bättre arbetsvillkor för lärare och en lön som avspeglar hur viktigt vårt arbete faktiskt är.

Gastbloggare nr 9

Nationella proven  – smärtsamt är vad det är

Jag jobbar med årskurserna 7-9 i en av Stockholmsförortsskolorna där majoriteten av eleverna är födda i annat land eller har en eller båda föräldrarna födda i annat land; i snitt har vi väl ungefär 3-5 per klass om 25 elever som INTE hör till någon av dessa två grupperingar. Hos oss är det ”helsvenskarna” som är i ordentlig minoritet. Vi älskar våra elever och våra jobb men ibland gör vardagen bara för ont.

Så här sista veckorna av terminen har mina kollegor och jag genomfört ännu ett prov i raden som skjuter våra elever i vänsterfoten och sedan uppmanar dem att springa en mil med blödande fot. För det är ungefär så smärtsamt det här med nationella prov är för våra elever i landet som är flerspråkiga och som inte varit i landet så länge. När de missar poäng och uppgifter INTE för att de saknar ämneskunskaperna de behöver UTAN för att de inte kan klara av svenskan som används på dessa prov. När svenskan i vissa fall är så att mina flerspråkiga kollegor som ändå bott i landet i 25 år eller så inte är helt säker på hur de ska tolka uppgifterna! Men att ge det till våra elever som varit i landet i ett par år och förvänta sig att de ska fixa det – det är helt i sin ordning tycker “systemet”. Helt otroligt. Men det är så vi tvingas göra. Men vi gillar det inte. Vi vill inte ha det såhär. Vi förstår tanken bakom. Men i verkligheten är det inte så enkelt som på papperet.

Hur upplyftande och motiverande för framtiden är det egentligen för dessa ungdomar att skriva ännu ett prov som de inte “klarar av”? De kämpar stenhårt och så går det ändå inte vägen. Vem som helst skulle väl ge upp till slut. Är det kunskapsutvecklande? Leder det till högre måluppfyllelse? Visar det upp en rättvis bild av våra elevers kunskaper? Vi tvivlar starkt.

Vi som pedagoger ger feedback på de nationella proven år efter år, men vi ser inga förändringar. Till slut börjar vi undra över om det är någon mening att ta sig tiden att lämna feedback eller om vi istället borde använda den tiden till att försöka “rädda livet” på våra elever som bokstavligen mår dåligt på grund av dessa nationella prov. Våra elever som gråtande ber om hjälp att förklara för sina föräldrar varför de missat så många poäng på ett sådant VIKTIGT prov som ett nationellt…

…och återigen lyfter vi telefonen och ringer tolkförmedlingen och bokar in en ny tid för samtal. För åter igen så gör vi vad vi kan för våra elever. För att deras liv i skolan är vårt liv i skolan. Och det gör ont att se dem lida.

Varför svarar inte SKL?

För en tid sedan publicerade Lärarmyteriet en replik på SKLs åtta punkter för en bättre skola. Här kan du läsa vårt inlägg: https://lararmyteriet.wordpress.com/2012/06/10/till-skl/ Vi mailade även en länk till SKL och dessutom tweetade vi länken till dem, samt kommenterade på deras Avtalsblogg http://www.skl.se/vi_arbetar_med/avtalsbloggen ), med länk till vårt inlägg. Som svar på vårt mail fick vi efter någon dag, den 13/6, ett autosvar, som bland annat sa så här: ”Vi har tagit emot ditt ärende och du kommer att få svar inom kort.”

I skrivande stund har vi inte fått svar av SKL och vi undrar varför?

Ingela Gardner Sundström skriver på Avltalsbloggen, efter att lärarfacken tackat nej till SKLs avtalsbud, om ”De stora förväntningarnas missnöje”. Hon skriver också om att budet skulle ha givit arbetsro i skolan. Vi undrar hur? Budet innehöll ingen reglering av arbetsuppgifter eller -tid. Något som skolan och lärarna är i skriande behov av! Lärarmyteriet tror mer på att det skulle ha skapat lugn och ro för SKL… Vi hoppas också på en stark medlare som förstår lärarkårens missnöje med dagens lönenivåer och arbetsvillkor och som inte ger efter. Vi hoppas på strejk vid höstterminens början!

Återigen frågar vi oss – varför vill inte SKL svara på vår replik på deras åtta punkter? Är de inte intresserade av vad lärarkåren tycker? Är de inte intresserade av en uppvärdering av lärarprofessionen? Vad säger det Sveriges lärare? Och är det det budskap SKL vill ge oss?

Skolpolitiken och verkligheten. Ett brev till Jan Björklund.

Den 7 maj skickade jag ett mail till Jan Björklund via den här sidan http://www.regeringen.se/pub/road/Class … popup&l=sv angående några saker jag har funderat över. Det lyder så här:

”Hej!

Jag är en lärare som tycker om att ha koll på saker och ting. Jag vill veta att jag gör det jag ska och att skolan överlag sköter sitt uppdrag. Alltså läser jag ett av våra styrdokument, nämligen Skollag (2010:800). Där står bland annat följande:

3 kap. Barns och elevers utveckling mot målen 3 §
Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.

ALLA barn ska alltså ges möjligheter att utvecklas så långt som möjligt utifrån sina egna förutsättningar. Det är skolans skyldighet att se till att det blir så. Jag undrar dock över några saker:

1. Hur väl stämmer det överens med enorma elevgrupper och stressade lärare, som knappt hinner planera sina lektioner på grund av att de är ålagda att göra så mycket annat också?
2. Vilka möjligheter har skolorna att erbjuda varje elev just detta när resurserna till skolan krymper i stadig takt?
3. Hur ska föräldrarna kunna veta att just deras barn har fått precis den ledning och stimulans som hen behöver? Kanske hade hen kunnat lära sig dubbelt så mycket under andra omständigheter?
4. Hur ska den enskilda skolan kunna bevisa att den har gett precis det som varje elev behöver för att utvecklas optimalt?
5. Vilka möjligheter finns för eleverna att få upprättelse om de inte getts möjligheter att lära sig så mycket som möjligt utifrån de egna förutsättningarna och det som står i kursplanerna?
6. Vilka blir konsekvenserna för de enskilda skolor och kommuner som inte gör tillräckligt utifrån det de är ålagda? Hur ska någon ens kunna bevisa att myndigheterna inte har gjort tillräckligt?
7. Vem kan bedöma var varje elevs tak går?
8. Har varenda elev i Sverige med dagens skolpolitik verkligen möjlighet att utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål?

Jag funderar mycket kring dessa frågor och en del av dem har även ställts till mig av föräldrar till ett par av mina elever. Jag hoppas på att få svar här.
Med vänliga hälsningar
XX ”

Tyvärr har jag inte fått något svar. Inte ens ett standardsvar från någon sekreterare. Jag antar att herr Björklund och hans medarbetare har fullt upp i dessa tider. Men jag tänker att en utbildningsminister borde vara intresserad av vad ”folket” tänker och vad vi har för åsikter om det viktiga ämnet skolan. Därför vore det bra om vi ställer de frågor vi har och ger vår bild av skolan och vilka åtgärder vi tycker behövs till den som faktiskt är anvarig, det vill säga Jan Björklund.

Duktigare än andra

Det pratas mycket om högre lön till duktiga lärare.
Vem är en duktig lärare?

Är det en lärare som lär eleverna att hjälpa varandra, eller en som lär varje elev att finna sina egna styrkor och klara sig själv?

Är det en lärare med massor av kunskap i sitt ämne men saknar förmåga att lära ut, eller en som är pedagogisk, men lär ut saker som inte är sant?

Är det en lärare som är bra på att prata med barn, men har svårt att kommunicera med vuxna, eller är det en som är bra på att prata med föräldrar, men har svårt i sin kommunikation med eleverna?

Är det en lärare som delar med sig av sin kunskap till kollegor, eller en som är bra på att marknadsföra sig själv?

Är det en lärare som fokuserar på undervisning, eller en som dokumenterar alla detaljer?

Är det en lärare som hinner rätta allt över helgen, eller en som laddar batterierna för att kunna entusiasmera på måndag morgon?

Är det en lärare som alltid lägger ut alla resultat på webben, eller en som kommunicerar först och främst med eleven?

Är det en lärare som är duktig på att flytta bänkar och sy gardiner, eller är det en som skalar av sådant som inte anses höra hemma i tjänstebeskrivningen?

Är det en lärare som föreläser, eller en som låter eleverna ta reda på saker själva?

Är det en lärare som är en hejare på att googla, eller en som utnyttjar skolbiblioteket till fullo?

Är det en lärare som ser till att alla når upp till E (godkänt), eller en som får så gott som alla att nå så högt deras förmåga klarar, men ett fåtal inte når upp till E?

Är det en lärare som håller med om allt rektorn säger, eller en som står upp för sin egen åsikt?

Ett är säkert. Lärare är människor. Människor med starka och svaga sidor.

Vilken är den lärare som är den duktigare än andra och som ska ha högre lön?

Duktig enligt vem?

Vad tycker du?

Gastbloggare nr 8

Jag har ett erkännande

Jag har ett erkännande jag måste få göra, jag har bidragit till det lärarförakt som finns idag och jag har bidragit till att vår arbetsbörda blivit större. Som ambitiös, överpresterande, duktig flicka där allt mitt egenvärde satt i mitt presterande och där enda medicinen mot mitt självförakt var bekräftelse och smicker bidrog jag till större arbetsbörda för oss alla…

Jag var en dröm för en skolledare, jag sa ju JA hela tiden och jag protesterade högljutt när kollegorna sa NEJ. Jag knöts snabbt till skolledarna och jag fixade och fixade, jag ordnade, organiserade och slog knut på mig själv. Kollegorna som sa Nej blev min och skolledarnas fiende. Vi kunde tillsammans fnysa åt de som inte gjorde som vi – de som inte slog knut på sig själv och de som inte var självuppoffrande. Jag var hjälte, jag var så bra, tyckte jag och hela mitt ego var fullproppat med smicker och duktighetssyndrom. Jag var i extas.

En dag tog jag slut, min hjärna fungerade inte så bra som den gjort innan, min kropp började braka samman, mitt privatliv började ta stryk och jag var inte någon jag tyckte om längre. Jag hade jobbat för mycket. Jag började känna mig utnyttjad och jag började ifrågasätta. När detta hände fasades jag snabbt ut av skolledningen, jag blev en av fienden istället för hjälten. Jag kastades på soptippen för jag var färdiganvänd och jag ersattes snabbt av en nyutexad, entusiastisk och ambitiös, duktig flicka.

Jag bär ansvar i det här, men så gör även skolledarna. Att säga NEJ är en DYGD, att handla med integritet är inte fel. Man kan vara bra på sitt jobb och ändå säga NEJ. Nej-sägare har en viktig uppgift i demokratin och på arbetsplatserna, det är de som skapar balans och djup i diskussioner och beslut som tas. Idag säger jag ofta Nej och mina Ja tänker jag noga igenom. När jag säger Ja tänker jag även på hur det påverkar mina kollegor.

En trött lärarinna

Vem bryr sig om skolan?

Många har åsikter om skolan nu. Åsikter om lärarna också. Men vem borde egentligen engagera sig i skolan? För vem finns skolan? Vad ska skolan göra? Vilka åtaganden ska skolan egentligen ha? Alla har en åsikt. Du med! Eller…?

Är skolan en lärarfråga? En rektorsfråga? En fråga för skolpolitiker? Utbildningsministern? Borde DU som förälder, farfar, kusin, vuxen eller barn engagera dig? Varför i så fall?

Jo, så här tycker vi:
Skolan berör alla, på ett eller annat sätt. Vi har alla gått, eller går, eller ska gå i skola. De som har barn, eller vill ha barn, bör engagera sig för sina barns framtid. De som inte har barn borde ändå engagera sig för att skolan rör alla, för i skolan växer morgondagens medborgare, medmänniskor och befattningshavare upp.

En bra skola ger ett bra samhälle. En bra utbildning skapar ett bra Sverige, ett konkurrenskraftigt Sverige, som i sin tur ger oss alla en bättre tillvaro.

Vad kan vi göra, då?

Ja, det första vi måste göra är att inse att ingen annan kommer att ta ansvaret för frågan. Vi måste ta det tillsammans! ”Vi” är inte bara lärarna, inte bara politikerna, eller facket. Det är DU; mamma, farfar, kusin, vuxen eller barn. ALLA vi tillsammans!

Sen måste vi säga ifrån. Demonstrera. Protestera. Stötta lärare som säger att det inte går längre. Skrik! Samla namnlistor. Stå på barrikaderna. Mailbomba berörda beslutsfattare. Gör något! Vi kan inte låta det gå längre. Det måste ske nu.

Det är ditt ansvar. Likväl som vårt.

Nej tack, SKL!

Lärarmyteriet gläds åt att facken stod på sig och sa nej till buden. Här kan man läsa vad SKL hade att erbjuda.

Vi hoppas att de inte heller accepterar något annat än ett BRA bud som ger oss rimliga löner och en rimlig arbetsbörda.

Dessutom väntar vi fortfarande på svar från SKL, utifrån vårt svar på deras åtta punkter…

Hur ska eleverna få trygghet och studiero?

OK, så här är det. Enligt Skollag (2010:800) ska alla elever få trygghet och studiero när de är i skolan. Läs själva:

5 kap. Trygghet och studiero
3§ Utbildningen ska utformas på ett sådant sätt att alla elever tillförsäkras en skolmiljö som präglas av trygghet och studiero.”

Jag har nyligen läst ett antal beslut från skolinspektionens granskningar av olika skolor. Vill du se hur en viss skola ligger till kan du söka här: http://www.skolinspektionen.se/sv/Tillsyn–granskning/

Det jag slås av är, att skolinspektionen i många fall påpekar brister kring just denna paragraf i skollagen. De påpekar bland annat att det finns för få personal ute på skolgårdarna vid raster, vilket ökar risken för slagsmål, olyckor och mobbning. Kritik riktas också mot skolor för att de inte ger elever i behov av stöd, i form av till exempel en lugn klassrumsmiljö med möjligheter till avskildhet, just detta i tillräckligt hög grad. Många skolor får även kritik för brister i eller avsaknad av likabehandlingsplaner och planer mot kränkande behandling. Alltfler olyckor anmäls också till Arbetsmiljöverket http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ny-pl … 478972.svd

De slutsatser vi kan dra är, att alltför många elever i Sverige faktiskt inte får det de enligt lagen har rätt till.

Vilka förändringar behövs då för att eleverna ska få en skolgång präglad av just trygghet och studiero? Lärarmyteriet föreslår följande:

        – En klasstorlek baserad på vad lärarna i samråd med skolledningen bedömer vara lämplig utifrån gruppens sammansättning och de behov som finns.
        – Behoven och förutsättningarna ska väga tyngre än kommunens ekonomi, när det gäller antalet elever per klass.
        – Högre personaltäthet i skolorna. Fler fritidsledare/fritidspedagoger, lärare och specialpedagoger som tillsammans kan verka för att varje elev får det hen har rätt till.
        – Rektorer på varje skola som har tillräckligt med tid för att faktiskt vara just en pedagogisk ledare och kvalitetsansvarig för skolan.
        – Lokaler anpassade för den undervisning som ska bedrivas där.
        – Färre antal elever i aktiviteter och lokaler som innebär en förhöjd risk för olyckor.
            – Möjlighet till enskild undervisning och/eller avskildhet till de elever som behöver det.
    Dessa förändringar känns nödvändiga, för att den svenska skolan ska bli en trygg plats med studiero och möjlighet för eleverna att lyckas.