Med gråten i halsen

Orden hon uttalade mal i mitt huvud om och om igen: ”Om vi bara hade haft en pedagog som hade kunnat ha enskild undervisning med ett par av mina elever någon timma eller så i veckan, då hade vi kanske kunnat rädda dem. Nu tvingas vi istället se på när de går under.”

Vad var det hon sade egentligen? ”Då hade vi kanske kunnat rädda dem.” Det är mycket starka ord. För vad gör vi om vi inte räddar dem? Vi låter dem drunkna. Vi låter en del av våra barn, Sveriges framtid, gå under. De barnen som av någon anledning behöver extra stöd men som inte får det, eftersom deras svårigheter inte är tillräckligt utmärkande.

Med 28 förstaklassare i en grupp och en ensam lärare som rorsman känns situationen hopplös. Vad kan hon göra annat än se på när de här barnen drunknar? Hur ska hon kunna rädda ens en endaste en? Hon berättade också, att hon efter mer än 30 år i yrket tvingats bli en lärare hon egentligen inte är. En som tvingas vara sträng och, som hon uttryckte det, ”en diktator” istället för en pedagog som kan stimulera de små barnens lust att lära.

Är det verkligen den här sortens skola vi vill ha? Är de kortsiktiga ekonomiska vinsterna med neddragningar och alltför stora elevgrupper så mycket värda, att vi är beredda att låta ens ett enda av våra skolbarn gå under?

Med gråten i halsen går jag från vårt möte.

Annonser

5 thoughts on “Med gråten i halsen

  1. Magistern skriver:

    Det är uppenbarligen den sorts skola huvudmännen och staten vill ha. Hur svårt kan det annars vara att göra något åt det?

  2. Harriett Lönnkvist skriver:

    Huga så hemskt….

  3. H skriver:

    Ja, hur kan vi se på när så många barn, föräldrar, rektorer och lärare går under? Hur länge har Sverige råd med detta slöseri av mänskliga resurser ? Vem vinner? Vem kan vara stolt?

  4. sergeantsarskild skriver:

    Ja, visst är det förfärligt. Den stora frågan är hur vi ska kunna åstadkomma förändring. Hur ska vi få de som har makt över pengarna att förstå vilka prioriteringar som behöver göras? Är det några som har bra idéer så dela gärna med er.

  5. Toffs skriver:

    Jag förstår känslan av vanmakt. Att vara så hårt styrd av ekonomi och nedskärningar gör att man tappar tron på ”den ljusnande framtid är vår”, som färre och färre av eleverna får chans att sjunga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: