Gastbloggare nummer fem

Svarte Petter i skolsystemet

av: Britt Nilsson-Faxman, högstadielärare

 

Vi hade arbetslagsmöte för en tid sedan och pratade om våra sjuor som ska börja i åttan till hösten. Plötsligt blir det oro i församlingen, någon nämner att eleven X kanske ska börja hos oss till hösten. ”Ryktet är redan ute och nu går surret bland föräldrarna!” Ganska många föräldrar är tydligen av den åsikten att ”om X hamnar i mitt barns klass, så flyttar jag ungen till en annan skola.” Vi börjar prata om hur många elever/föräldrar det kan röra sig om. ”Aha, dom har gått i X-elevens klass på mellanstadiet”.” Men, inte är det väl lika illa fortfarande?” Etc.

Men, vi skulle ju prata om undervisning, elevernas resultat och eventuella stödbehov! Hur kan det bli så här?

Låt mig kalla eleven X för ”Ann-Bertil”. Jag arbetar på en ganska vanlig kommunal högstadieskola. Ann-Bertils nuvarande skola är en s.k. resursskola i kommunal regi, en skola för elever med särskilda behov av stöd och hjälp. Till historien hör också en ”friskola” som ägs av en av de stora koncernerna i branschen.

Ann-Bertil blev placerad i resursskolan för några år sedan. Skolan där A-B gick klarade inte av att tillhandahålla de resurser som krävdes. Efter en tid hos resursskolan börjar det nu bli dags för Ann-Bertil att slussas tillbaka till en ”vanlig” skola – min skola, och börja i en ”vanlig” klass i årskurs 8. Förhoppningsvis har lärarna på resursskolan gjort ett bra jobb och Ann-Bertil är inte längre lika ”resurskrävande”. Inga extra resurser finns längre för Ann-Bertil i och med flytten från resursskolan. Min skola har en beredskap och en vilja att göra sitt bästa för alla elever, så även för Ann-Bertil.

Nu börjar det dock hända saker. Bland de elever som ska börja i årskurs 8 i min skola börjar ryktet spridas att Ann-Bertil också kommer att gå där. Snacket är igång även i föräldragruppen och fler och fler funderar allvarligt på att istället välja ”friskolan”. Allt på grund av Ann-Bertil.

Konsekvensen blir att min skola förlorar ett antal elevpengar som istället går till ”friskolan”. Samtidigt ska vi ta hand om Ann-Bertil som visserligen arbetat ikapp en del på resursskolan, men sannolikt fortfarande behöver extra stöd och hjälp m.a.o. kostar mer pengar. Istället för att få extra resurser till en ”resurskrävande elev” så står min skola inför nedskärningar just p.g.a. att denna elev ”skrämmer bort” skolpengar till ”friskolan”. Vi har ju ett system där varje elev genererar en ”skolpeng” vars storlek bestäms av de lokala politikerna. Skolpengen tillfaller den skola som eleven väljer, eller som i A-B:s fall blir placerad på.Visst finns det ett ”resursfördelningssystem” men där handlar det om småpengar, småpengar som bl.a. finansierar just resursskolan.

Detta är ovärdigt, ologiskt, urbota dumt och en av många anledningar till att detta system måste skrotas snarast! Ovärdigt för att unga människor blir ”Svarte Petter” i den kommunala ekonomin. Ologiskt och dumt för att ett ökat resursbehov leder till minskade resurser.

I ett system där skolor ska konkurrera med varandra om en summa pengar per elev har vi frångått det mesta av de tankar vi var överens om i och med grundskolans införande – alla barns lika värde och rättighet till en likvärdig utbildning. Ann-Bertil ”kostar” sannolikt mer än de flesta andra elever. Bara ett sådant konstaterande känns ovärdigt att skriva, men i en kommunal skola där mantrat lyder ”håll budget” eller för den delen en friskola där ägarna sätter upp vinstprognoser som ska infrias, blir detta en realitet man tvingas leva med. Att som lärare behöva förhålla sig till detta och ekonomiskt ställa elev mot elev har ingenting med varför vi blev lärare att göra. Man skulle kunna kalla det ”värdegrund”, ett populärt begrepp. Vilka värdegrund har vi lärare blivit påtvingade när vi sitter och är bekymrade över att Ann-Bertil kanske kommer till oss. En skolpeng in, men kanske fem skolpengar ”skräms” iväg till en annan skola. Resultatet blir minus fyra skolpengar och vi sitter och oroar oss för konsekvenserna inför höstterminen; hur stora blir klasserna då, med mindre pengar? Hur ska vi kunna stötta Ann-Bertil när vi inte har tillräckligt med resurser till de elever som behöver stöd idag – de resurser som p.g.a. Ann-Bertils flytt till oss riskerar att minskas. Ovärdigt är bara förnamnet och vi får en dålig smak i munnen, tappar kraft och engagemang.

Det talas mer och mer om ett förstatligande av skolan, eller ett ”ökat statligt ansvarstagande”. Bra så, men vem vågar påpeka de orimliga konsekvenser som skolpengssystemet och det ”fria skolvalet” medför? Har Ann-Bertil och hens föräldrar ett fritt skolval?

Jag vågar, finns det fler?

Advertisements

3 thoughts on “Gastbloggare nummer fem

  1. Förste gastbloggaren skriver:

    Jag jobbar på en friskola där huvudmannen är livrädd att elever ska flytta till annan skola. Hen gör allt för att eleverna ska stanna kvar. Föräldrarna vet om detta och hotar hela tiden med att flytta sina barn (många föräldrar har 2-4 barn på vår skola och skolan är relativt liten. Försvinner en familj kan det få stora konsekvenser). om de inte får som de vill.
    Det är helt galet hur systemet fungerar numera! Det finns de föräldrar som flyttar sina barn för minsta lilla, utan tanke på hur det också påverkar barnet som flyttas! Tänk att vartannat år flyttas runt för att föräldrarna inte gillar rektorn, inte gillar något barn, inte gillar en annan förälder…Dessutom är det många skolor som blir utsatta. ””För många invandrare” på skola X gör att alla ”svenskar” flyttar sina barn till skola Y. X får mindre resurser, men har mer behov eftersom de flesta behöver extra stöd i språk, modersmål, studiehandledning…Det blir en ”soptunneskola” dit ingen till slut vill flytta sina barn…Systemet är helt galet.

  2. Mariann Nordlöf skriver:

    Vad var det vi sa. Nu är vi tillbaka på denna valfrihet som är en stor bluff… Endast kapitalet tjänar på den. Dessutom är det endast i de stora städerna som föräldrar kan välja en annan skola. Sverige består av en mängd små kommuner där varje skola måste ta emot de elever som finns.

  3. Britt Nilsson-Faxman skriver:

    Jo, i skolans värld finns det så många ”vad var det jag/vi sa” att man lätt tröttnar och ger upp att påpeka det självklara. Men, hade inte vi lärare inte gjort passivt motstånd mot uppenbara tokigheter genom åren hade det sett ännu sämre ut. Att ha blivit kallad ”bakåtsträvare” och ”motståndare till skolutveckling” borde ge medalj nu när verkligheten börjar nå ifatt dom som bestämmer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: