Skolfabriken

Förutom att vara språktant är jag också förälder. Tyvärr måste jag säga att jag bävar vid tanken på att mitt barn ska gå i skola. Samma skola som jag ser hur illa den fungerar på min arbetsplats. Samma skola där drygt trettio individer trycks in i en mall, skapad av pengabrist och stress. Samma skola som dödat glöden i mina elevers ögon och i mina kollegors ögon. Jag vill inte se mitt barns ögon slockna.

Hur kan jag säga så om mitt jobb? Tja, mitt jobb verkar ibland ha blivit en fabrik. Vi löpandebandmatar eleverna med läroplansenliga kunskaper, utan chans att hinna stanna upp och SE. Jag ser redan hur mitt barn puttas upp på det löpande bandet och hur lärarens ögon viker undan när jag ifrågasätter. ”Du vet ju hur det är…” får jag till svar. ”Jo, jag vet”, suckar jag. Men är det okej, bara för att jag vet? Ska jag köpa att mitt barn måste upp på det löpande bandet i den fabrik som är skolan i dag?

Jaha, är du nåt bättre själv då? undrar vän av ordning. Nej, sanningen att säga så är jag inte det. Det är fabrik. Samma planering år från år, för vem hinner revidera? ”Nej, vännen, jag kan inte lyssna på dig nu – jag har nästa lektion om tre minuter!”

Om jag har 30 elever i en klass och lektionen pågår i 45 minuter så har jag 1, 5 minuter per elev. Dra bort minst tio minuter för att komma igång och avsluta, och kanske tio minuter för genomgång (eller mer) då är vi nere på drygt 83 sekunder per elev. Hinner jag då se alla och hjälpa alla på deras nivå, utifrån uppgiften för dagen? Nä, rätt gissat. Många gånger springer jag runt runt, som en skållad råtta men hinner ändå inte. Frustration hos alla parter. Jag vill inte att mitt barn ska känna den frustrationen. Naturligtvis är det viktigt att kunna vänta på sin tur, men sist jag kollade var det inte ett ämne som vi satte betyg på och jag tror inte man kommer inte på universitetet på att kunna vänta på sin tur heller, faktiskt.

Jag gillar inte den här fabriken till skola som vi har idag. Inte som lärare och absolut inte som förälder. Entrepenöriellt lärande? Vad då? Är det vad eleverna hittar på medan de väntar på sin tur som räknas dit, eller…? Nej, ge lärarna tid att hinna, tid att hinna se sina elever, hinna tänka, hinna reflektera och hinna planera. Kanske till och med tid för att hinna prata med varandra och skapa ett nätverk runt mitt barn, och ditt barn, på riktigt.

Dags för myteri…?

Advertisements

3 thoughts on “Skolfabriken

  1. Malgomaj skriver:

    Ja, vi har gjort myteri – vi har flyttat utomlands och hemskolar våra tre söner. De klarade inte av skolfabriken. Och inte vi heller. Så Sverige är sedan något år två lärare (med erfarenhet från grundskola och högskola inom våra respektive ämnen) fattigare och vi som familj är ett liv rikare.

  2. Hell yeah myteri! Känner samma som dig. Vill inte att mina barn skall gå i skolan som den ser ut idag. Hur gör vi då? Vi kan inte nöja oss att vädra missnöje på en blogg heller.

    • Löjtnant Språktant skriver:

      Nej, alla idéer om hur vi går vidare är välkomna! Strejk nu vore ju bra, men det verkar trögt i avtalsrörelsen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: