Luftåtgärder

Alla barn har rätt att få det stöd de behöver för att klara kunskapskraven. Skollagen är väldigt tydlig på den punkten. När vi bedömer att en elev inte når målen ska ett åtgärdsprogram skyndsamt upprättas. För att det ska vara meningsfullt krävs en kartläggning av elevens styrkor och svagheter, och förslag på lösningar på individ-, grupp- och organisationsnivå. Tillsammans med föräldrar upprättas åtgärdsprogrammet, som sedan ska följas så att eleven får det stöd hon har rätt till.

Men i praktiken har vi inte möjlighet att skriva in de åtgärder eleven faktiskt skulle behöva. För inte kan jag skriva i ett åtgärdsprogram att eleven behöver få extra pedagoghjälp när det inte finns någon sådan att tillgå? Istället får jag skriva en rad med luftåtgärder, det vill säga sådant som jag redan gör automatiskt när det gäller elever i behov av särskilt stöd, tex att barnet får ”en klassrumsplats långt fram”, eller ”anpassade uppgifter inom klassens ram vid behov”. I slutänden är åtgärdsprogrammet bara en pappersprodukt, som istället för att vara en garant för att eleven får det stöd hon har rätt till blir en låtsasåtgärd som kostar av just den tiden jag annars kunde ha använt till att undervisa henne.

Elever som är utagerande på ett sätt som stör andra barn och vuxna kan ibland få insatser som kostar pengar. Andra elever, som inte stör någon annan, får ett åtgärdsprogram men sällan några verkliga insatser. I de fall en extra resurs ändå sätts in försvinner den lätt för att lösa sjukfrånvaro istället för att ta in vikarier. Efter ett antal veckor då åtgärdsprogrammet ska utvärderas är det jag som får sitta och förklara och ursäkta varför den extra pedagogtiden inte har blivit av, trots att vi bestämt det. Det är inte jag som lärare som har styrt över hur det har blivit, men det är jag som förväntas släta över det inför föräldrarna. Det kliar ofta i mig att säga till föräldrarna att  ”ert barn får inte det stöd hon har rätt till, och om jag var som er skulle jag gå vidare med det.” Men det säger jag ju aldrig.

För vems skull skriver vi åtgärdsprogrammen? Om de var verkliga verktyg där vi kunde sätta in riktiga åtgärder, och inte bara sådant som inte får kosta, så skulle åtgärdsprogrammen finnas för elevens skull. Men för vems skull skriver vi i dagsläget? Är det för Skolinspektionens besök? Inför ett sådant besök kontrollerar man noga i arbetslagens åtgärdsprogramspärmar och ser till att allt är uppdaterat. Eller är det för att visa mottagande skola vid överlämning att här finns det behov av stöd? Eller skriver vi åtgärdsprogrammen för att kunna visa i efterhand att vi visst såg tidigt att eleven behövde stöd och att vi faktiskt har satt in (luft)åtgärder?

Åtgärdsprogrammen, som hade kunnat vara något bra om det fungerade som det skulle, är nu bara ett verktyg för att skolan ska ha ryggen fri.

Annonser

11 thoughts on “Luftåtgärder

  1. Emelie skriver:

    Varför säger du inte det?

    • Kommendör Klasslärare skriver:

      Ja, jag skäms ju egentligen för att jag inte säger det… Vi är alltså mer lojala med arbetsgivaren än med eleverna. 😦

      • Emelie skriver:

        Jag kan känna igen känslan, men det är ju helt fel! Bättre att eleverna och föräldrarna får veta hur det ligger till!

    • Eva skriver:

      Jag håller med! Stå upp för din profession att kunna se vad varje elev behöver och hänvisa till den hjälp som du tycker behövs. Sedan får rektorn försöka hitta resurser och personal för att kunna tillgodose behoven. Ingen lärare ska behöva gå på knäna för att mörka situationen. Sånt här är skrämmande!

  2. Granathen skriver:

    Tack, det här var välbehövligt för mig att läsa. Har misstänkt ett tag nu att den resurs som ska hjälpa min dotter inte är där lika mycket som vi skrivit i åtgärdsprogrammet…tråkigt mest för min dotter som ska behöva känna sig misslyckad de dagarna hon inte har hjälp. Kan ju inte påstå att det hjälper upp hennes självbild direkt..

    • Löjtnant Språktant skriver:

      Resursen har säkert, precis som det flesta pedagoger, alldeles för mycket på sitt ansvar. Naturligtvis är det inte bra för eleverna. Prata med rektor/skochef om det! Men kom ihåg att de allra flesta lärare gör sitt allra, allra bästa utifrån orimliga förutsättningar!

  3. Våga vägra att sopa undan saker skriver:

    Prata om det, även om det tar emot.

    Jag snubblade på en sådan elev i behov av extremt särskilt stöd i början av det här läsåret (när elevens stödperson precis PLOCKATS bort för att det inte ”fanns dokumenterat” runt det). Det slutade med att jag fick vårdnadshavaren att jaga rektorn och kräva ett möte. Och efter det rullade det på. En monsterutredning startades. Nu – MÅNADER senare – är den klar och ska förmedlas ut till oss. I slutet av läsåret. När jag nu kommer att lämna just den gruppen. Men jag hoppas i alla fall att det på något sätt hjälper eleven i framtiden. Att allt vårt slit får någon utdelning.

  4. Näsanöverytan skriver:

    Jag undrar om det finns någon som helst utvärdering som visar att just åtgärdsprogram är något som verkligen hjälper eleven? Alla de timmar som jag lägger ner på att formulera luftåtgärder och kalla på uppföljningar och möten med mina elever skulle jag hellre ha velat lägga på eleven så den kunnat få lite extra stöd. Det står ändå aldrig vad eleven verkligen behöver enbart vad skolan kan erbjuda och därmed ofta i stort sett ingenting. Jag kan inte ens skriva sitta längst fram i klassrummet eftersom så långa rader kan man inte sätta eleverna på. I min verklighet hade en sådan åtgärd mycket väl kunnat se ut enligt följande: En lång rad elever längst fram i klassrummet och sedan en lång rad lite längre bak. Att tro att klassrumsmöblering skulle vara lösningen på de behov som leder till ett åtgärdsprogram är ganska skrattretande. I så fall är det inte lärare vi behöver utan byggnadsingenjörer.

    Nej, vi är alldeles för lojala. Vi skulle skriva vad vi egentligen anser att eleven behöver, exempelvis liten grupp, assistent, kvalificerad extra hjälp utanför ordinarie skoltid, specialpedagogiskt stöd etc. Hade man konsekvent gjort detta så hade föräldrarna fått ta diskussionen med rektorer och beslutsfattare om varför inte deras barn får det stöd som lärarna anser att de behöver. Vi måste nog sluta vara så lojala mot arbetsgivaren och strunta i konkurrensen och andra yttre faktorer. Annars landar det i vårt knä.

  5. Klara Nordström skriver:

    Men varför denna lojalitet med arbetsgivaren? när det gäller lönedebatten finns inte en lärare i Sverige som inte vågar sticka fram hakan å säga vad de tycker, men när det gäller barnens resurser så är det märkvärdigt tyst.

    • skoltango skriver:

      Det är inte att sticka fram hakan när man säger samma sak som facket. Det är rumsrent att prata om högre lön. Men väldigt känsligt att prata om något annat på detaljnivå.

    • Näsanöverytan skriver:

      Att man varit tyst utåt beror inte främst på lojalitet gentemot arbetsgivarna utan vetskapen om att när vi lärare påtalat brister i verksamheten så finns det INGA resurser. Inga alls, inte ens till dem som alla är överens om behöver hjälp på något sätt. Lojaliteten ligger helt hos eleverna men man prioriterar och lägger energin på eleverna istället. Man stannar kvar på sin fritid och försöker kompensera att skolan inte kan ge dem vad de har rätt till helt enkelt. Jag vill förtydliga att det vi talar om är övertid som vi aldrig får ut och som bränner inne vart år när läsåret tagit slut eftersom man aldrig har möjlighet att ta ut den tiden i ledighet. Inåt är det betydligt bullrigare men vi kanske borde visa det utåt också?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: