Vad jag vill

Jag vill inte vara med på det här längre. Jag kollar av Platsbanken flera gånger varje vecka. Jag vill göra nåt annat. Något som inte äter upp mig. Jag vill inte längre se hur kollegor ser mer och mer slitna ut, hur de gråter och är arga över det orimliga i vår arbetssituation. Jag vill inte lägga tid, som jag arbetat in och borde vara ledig på, på att rätta eller skriva omdömen. Jag vill inte sitta till sena kvällar med uppföljningsmöten och ännu mer pappersjobb. Jag vill inte känna att jag än en gång genomlevt en vecka med tröskelpedagogik. Jag vill inte känna, mest hela tiden, att jag inte riktigt kan stå för min undervisning. Jag vill inte känna, precis hela tiden, att jag inte räcker till. Jag vill inte vara ständigt misstrodd och hånad. Jag vill inte ha en ständig klump i magen av dåligt samvete, både gentemot eleverna och mitt jobb och gentemot min familj.

Vad vill jag då?

Jo, tänk att få ägna tid åt planering, kanske till och med ha tid att sitta med kollegor och samplanera – utan att behöva göra det samtidigt som man äter lunch.Tänk att få hålla lektioner som man hunnit tänka igenom. Att få göra mer eget material. Tänk vad mycket roligt jag skulle kunna hitta på – för idéerna finns! Och utvecklingssamtalen – vilken dröm det vore att ha möjlighet att förbereda sig ordentligt, inte bara skumma omdömen och bläddra i resultatpärmen. Jag gillar att vara mentor, jag gillar att lyssna på mina elever. Jag är bra på att lyssna. Men med tre minuter till nästa lektion är jag ingen vidare lyssnare. Jag vill ha tid att lyssna. Jag vill rätta med fokus och närvaro, inte så snabbt det går, för att hinna mer. Jag vill ge bra feedback som utvecklar mina elever. Och det kan jag, om jag får tiden!

Jag vill vara lärare. Jag älskar att undervisa. Att stå inför en klass och ha dem med sig, i samförstånd, och att ha väckt deras intresse och skapat förståelse – det är så jag får ståpäls! Att få dela mina elevers liv på det sätt vi gör, det är ett privilegium och det får inte sjabblas bort på grund av spariver och ekonomi. Jag vill få känna att det jag gör räcker till, i alla fall för det mesta och att mitt bästa duger. Jag vill känna mig nöjd över vad jag presterar, för att jag vet att det är professionellt gjort. Jag vill ha allmänhetens förtroende för att jag faktiskt vet vad jag gör. För tro mig, det gör jag.

Är det så orimligt, det jag vill?

Advertisements

40 thoughts on “Vad jag vill

  1. Tappat hoppet skriver:

    Det här vill jag instämma i men jag har tyvärr tappat hoppet och tron på att det finns en möjlighet att vi får en bra arbetsituation.

  2. Fanny skriver:

    Både självförtroendet och självkänslan minskar då man jobbar som lärare då man ständigt får fler arbetsuppgifter och högre krav på sig. Ett problem vi har min skola är att vi lärare ska vikariera för varandra då någon är sjuk, men vi får INTE lön för det, utan vi ska lockas att vikariera pga att ”vi ska ställa upp för skolan och eleverna” som det heter.

    Vad hände med mina Nationella prov och uppgifter samt andra prov som ska rättas? Vem gör dem? Jag känner en enorm frustration över att det är så här. Alla ser fram emot Krist Himmelfärdshelgen med ledighet, att få umgås med vänner och familjer, till och med jag, men jag kommer inte ha särskild mycket ledighet. Jag har ju mina prov som väntar på att bli rättade och då kan jag förhoppningsvis jobba undan en del av uppgifterna… Vem lyssnar på oss lärare? Vem tar våra ord på allvar? Rektorn? Facket? Vem? Hur länge ska det här fortgå? Många frågor men inga svar..

    • Minna skriver:

      Ja, vem ska göra jobbet då man måste vikariera för nån annan. För lägre åldrarna finns ju fritids-personalen som ALLTID kan hoppa in, som har lägre lön än den stackars läraren och mindre planeringstid och alltid är glada och aldrig utmattade. Vem lyssnar på dom? Vem stöttar dom? Rektorn? Kollegorna som är lärare?

    • Andreas Meijer skriver:

      Det är ju helt vansinnigt. En mentalitet som får mig att tänka på helt andra saker, som fanns i europa/asien för 60-70 år sedan…

    • Svaevaren skriver:

      Menar du på fullt allvar att när en kollega är frånvarande, så jobbar du dennes tid också, utan ersättning?

      • Löjtnant Språktant skriver:

        Det är nog praxis på massor av skolor att gå in för varandra om vikarie behövs. I alla fall första dagarna. Tyvärr.

      • Svaevaren skriver:

        Jag tror, ta mig tusan, jag ska ta o starta en friskola! Anställer några världsförbättrare, gärna konfirmerade med Luther stadigt på axlarna och med en färsk lärarexamen i handen. Sen anställer jag mig själv som majje, men tar omedelbart lite tjänstledigt för studieresor till ett musik- och örtpedagogiskt inriktat örike i Västindien. Nån annan sköter mitt jobb alldeles gratis, jag sitter och sippar apelsinjuice, varefter jag besöker det lokala bankkontoret och kontrollerar det oskattade saldot på frukterna av mitt verk. Bingo!

    • Karl skriver:

      Varför vikarierar ni då? Det är väl bara att säga nej…

      • Löjtnant Språktant skriver:

        Bara att säga nej. Jo. Men då drabbas x antal elever, som får svårt att nå målen. Men ja, vi borde säga nej i större utsträckning. Eller i alla fall kräva övertidsersättning.

  3. adjunktohlsson skriver:

    Jag känner igen mig i önskan ovan. Det vi måste göra är att pressa på fackligt för att vi ska ha en bestämd undervisningstid tex. När förrädaren Thomas Johansson förhandlade bort USK:en grävde han en stor grop åt oss lärare. Vi måste också ha noga angett vad som ingår i vårt uppdrag, vi är anställda av utbildningsförvaltningen inte socialförvaltningen. Vi är utbildade pedagoger som kan och ska undervisa, inte socialarbetare som ska lösa kommunens obefintliga satsningar på ungdomar och deras psykiska hälsa. Jag kan inget om det och ska inte göra annat än vara en medmänniska mot mina elever.
    Och lönen, glöm inte den när vi förhandlar om arbetsuppgifter.

  4. Medlem i tröskelpedagogiksgruppen skriver:

    Precis så känns det, min vän. Varför är det ingen som längre tror att vi är kompetenta att göra det vi kan bäst? Varför är det ingen som ser att skolans problem till största delen faktiskt bottnar i obefintliga resurser? Varför är det viktigare att ha ryggen ”fri”, att dokumentera in absurdum, än att fokusera på elevers lärande i klassrummet tillsammans med oss? Det är surt!

    • Löjtnant Språktant skriver:

      Ja, det är konstigt. Och så tror man att måluppfyllelsen ska kunna bli bättre. Jag får det inte att gå i hop.

      • Medlem i tröskelpedagogiksgruppen skriver:

        Ojdå, kommentaren hamnade lite längre ner, under ett annat svar 🙂

  5. FrökenFräken skriver:

    På min skola införde AG ensidigt stämpelklocka på oss lärare för några år sedan. Vi var galna och stred och stred och stred emot detta idiotiska påfund men nu har jag i alla fall upptäckt en fördel och det är att all tid och då menar jag ALL TID syns – de sena uppföljningsmötena på kvällar, evk:er efter arb.tid, utb på kvällstid bokförs och för sin och AG har börjat få ett växande problem nämligen en stor tidsskuld/löneskuld till samtliga lärare som de inte vet hur de ska handska med MEN det har resulterat i att om man står på sig kan man faktiskt få pengar för all denna tid men jag vill ha tillbaka min fritid så jag orkar ladda om batterierna men det är i alla fall ett litet litet kliv åt ett håll där det syns vilket jobb vi lägger ner.
    Tack för en bra och tänkvärd text och den stämmer precis på prick – det kunde lika gärna ha varit jag som skrivit den…. Vi får dock aldrig förlora hoppet utan vi måste stå på oss och kämpa vidare!

    • Löjtnant Språktant skriver:

      Tack för dina ord! Hoppet är det sista som dör, sägs det. Intressant med stämpelklocka. Får ni ta kompledigt när ni vill för den inarbetade tiden?

      • Medlem i tröskelpedagogiksgruppen skriver:

        Det kan omöjligt gå ihop! Man måste inte vara kärnfysiker för att se det, men det räcker tydligen inte med att vara politiker.

      • FrökenFräken skriver:

        I princip får vi tar kompledigt när vi vill…det ska bara lösa sig med rektorer. Just nu har vi dock en rektor som beviljar ledighet när som helst för den har ingen koll….frågan är bara hur länge det håller i sig….

  6. trasselmamma skriver:

    Tid att förbereda genomtänkta och ordentliga lektioner var det ja. Ibland lyckas jag, ibland lyckas jag inte utan får gå på ”känn”. Dessa lektioner blir aldrig bra och jag blir besviken på mig själv för att jag inte hann.

    När jag påvisar för min rektor att jag inte hinner med vill de att jag ska sänka mina krav samtidigt som de vill att jag ska utveckla dom. När jag har föräldramöten och utvecklingssamtal kan jag inte kompensera dessa tidsmässigt då det inte får drabba eleverna. Utvecklingssamtal ska ske på dagtid får jag höra. Men hur ska det gå? Jag har tre luckor i mitt schema och med 16 handledarelever får jag väl börja ha dessa möten innan omdömena ens har skrivits *suck*.

    Och så var det ju det här med omdömen. För mig tar det i snitt 10 minuter per elev att lägga in pedagogiska planeringar och genomtänkta omdömen på vår plattform Det innebär att med mina 4 ämnen och med mina 3 klasser så tar det i runda slängar….2400 minuter att klicka sig fram, lägga in, skriva och spara. Är det rimligt att det tar 40 timmar? Detta ska ju även ske på dagtid då det är en arbetsuppgift ledningen kräver att jag ska göra. Då får jag väl börja skriva innan jag ens har eleverna i de aktuella ämnena.

    Jag vill, precis som du, vara med mina elever, planera med mina elever och verkligen UNDERVISA, inte vara en slav under dokumentationen (som mkt få föräldrar ens läser).

    • Löjtnant Språktant skriver:

      Jag undrar om politiker och ledning verkligen inser vilken tid det tar? Och att det omöjliggör en vettig pedagogisk lärandesituation i klassrummet?

    • Kommendör Klasslärare skriver:

      Och betänk då att snittet tio minuter/elev är tiden för att klippa och klistra. Det tillkommer ju också den betydligt svårare bedömningen samt formulerandet av själva texten….

      • Karl skriver:

        Har ni inte hört talas om civil olydnad. Skriv ett och samma omdöme till alla elever eller alternera mellan tre. ACE…Då tar dokumentationen den tid den förtjänar….hepp

  7. carin svedebring skriver:

    Det var underbart att få dél i verkligeheten som ingen vågar prat om , förstår hur ni har det men ändå inte, eftersom jag inte är i det gebitet är det inte så lätt att förstå, det finns ju många område i vårt samhälle som borde få uppmärksamhet, men det viktigaste är ju dock barnen, vår framtid! Vi ska uppfostra dem till human amänniskor med förstårelse o insikt för den nya tidens anda!, Vad det nu är???? Har vi inte tid å råd att ta deras fulla uppmärksamhet, vem ska då göra det? Kämpa på men bränn inte ut er, tyvärr finns det ingen som tackar er för det, men känn att ni har skapat ett nytt samhälle med fina barn som kan allt det ni lärt dem, svett o möda, mardrömmar o dylikt, det hör till i vår uppgift idag, åtminstone, när man är lärare av alla slag, jag tror på er alla o många med mej, annars har vi ingen framtid, så kämpa på

  8. Linda skriver:

    Jag är en till av alla dem som försakar min egen familj och mig själv för att klara jobbet!!! Så totalt ohållbart men vet inte hur jag ska ta mig ur det! Vill så gärna göra allt så fulländat, VILL allt det andra som uttrycks här – för alla elevers bästa. Men är rädd för att jag springer in i betongen på kuppen. Det tionde året i yrket ska väl inte behöva bli det sista, men vad ska jag/vi göra?! Hur kan vi på riktigt hjälpa oss ur rävsaxen?

  9. Svaevaren skriver:

    Alla ni utbildade lärare är ju bara fega. Som akut inhoppande vårdlärare på Komvux, där jag utan löneförhandling bara skulle acceptera en undersköterskelön, trots universitetsexamen inom rehab, vägrade jag helt sonika fortsätta ge de lektioner som krävs för elevernas examen. Om skolledning vill ha några elever med examen får de börja uppskatta de som framförallt gör det möjligt. Det är inte administrativ personal, politiker eller diverse tyckare i skoldebatten. Det är LÄRARE. PUNKT!

    • Löjtnant Språktant skriver:

      Må hända att vi är fega. Det kan också handla om en alltför stor känsla av ansvar gentemot eleverna och vår arbetsgivare. Lojalitet in absurdum. Det är hur som helst inte lätt att säga ifrån ensam. Det har flera av oss Myterister personlig erfarenhet av. Det kan få långtgående konsekvenser.

      • Svaevaren skriver:

        Om ni känner ansvar för i första hand eleverna (vilket jag förutsätter), i andra hand samhället ,arbetsgivare m.fl, måste ni få den arbetsro ALLA, inklusive eventuella motståndare behöver för att åstadkomma ett gott lärande. Gör så mycket för eleverna som ni har rimlig ork till, skit i resten inklusive resultatet för eleverna om kraven är orimliga.. Eftersom vanliga facket oftast är lika effektivt som din lokala filatelistklubb, iaf om du personligen råkar illa ut, är det bättre att gå med i syndikalisternas fack, SAC. Det finns bra lagar och regler i Sverige, men det gäller att få hjälp att använda dem. Vanliga facket? Tja, säg mig ETT exempel där de ställt upp för en ensam anställd som exempelvis fått sparken på erkänt oklara grunder. Jo, det finns säkert. Men jag fick inget exempel när de försökte värva mig, därför sa jag förstås nej. Sen kan man förstås (som jag) vara så bra på det man gör, att man kan be kassa arbetsgivare fara o flyga, i vetskapen om att andra uppskattar det man gör, så att man helt enkelt kan byta jobb. 🙂

  10. Svaevaren skriver:

    Man kan ju faktiskt dra fördel av att vi lever i ett land med mycket små löneskillnader (trots allt, relativt sett). Byter du jobb från lärare eller t.ex sjuksköterska, till exv personlig assistent, vårdare (kriminalvård, omsorg, social omsorg exv.) får du några tusen mindre i lön. Men mer är det inte. Det kanske det kan vara värt för att få en anständig arbetsmiljö. Kanske kan då en och annan, bland makthavare och vanligt folk (väljare) komma till insikten att det rent av kan vara värdefullt med folk som producerar blivande ingenjörer, företagsledare, folk som kan räkna mm. Enda kruxet är möjligen att de i framtiden kanske inte är tillräckligt utbildade för att ens tänka den tanken…;)

  11. Amiralen Ankarlund skriver:

    Så bra beskrivet.Jag har arbetat som lärare i drygt 20 år och jag är så ledsen och bitter över hur jag blivit behandlad under de här åren.Jag har sett hur bilden av läraren i allmänhetens ögon mer och mer färgats av misstro,nonchalans och faktiskt också förakt. Det kanske är så att i den snabba utvecklingen av det moderna samhället hänger inte de mellanmänskliga relationerna med,människor mår dåligt och får ett behov att utse syndabockar.Dessa blir då lärarna, som paradoxalt nog har det viktigaste att ta hand om, de ungas uppväxt och bildning. Vi har varit tacksamma slagpåsar med all den ledighet vi har, för det har varit som ett rött skynke för de flesta jag pratat om läraryrket med. Om jag någon gång klagat på min lön eller arbetssituation har jag alltid fått höra ”jamen, du har ju 3 månader ledigt!” En del fritidspedagoger och förskollärare har också ibland valt att trycka till lärarna när deras egen arbetssituation diskuteras.
    När det gäller lönen så är det så att om man hellre väljer att arbeta som intendent på skolan så kan man räkna med att tjäna 3-4 tusen mer i månaden. Vi har också en situation där nyanställda (ofta unga,utan erfarenhet) kan komma att tjäna en tusenlapp mer per månad än någon som varit skolan trogen en längre tid (vad hände med den viktiga kontinuiteten?)
    Jag hade ALDRIG valt att bli lärare om jag fått välja om i mitt liv.

  12. palebird skriver:

    Underbart skrivet! Jag känner igen mig i så mycket trots att jag jobbar som sjuksköterska. Vi är så utsatta i våra yrken. Jag förstår dig precis.

  13. Näsanöverytan skriver:

    En bra sammanfattning om vad man egentligen vill.

    Jag fick mig en ordentlig tankeställare när jag i veckan sade till mina egna barn att jag skulle bli sen idag igen på grund av ett extrainsatt möte. Då fick jag svaret att jag inte längre behövde tala om att jag skulle bli sen utan det var bättre om jag talade om när jag skulle komma hem i vanlig tid. Det känns ganska hårt. Snacka om försakelse. Ska jag verkligen behöva offra mina egna barn för att försöka räcka till för mitt arbete?

    • Amiralen Ankarlund skriver:

      När mina barn var små slet jag som värst i skolan. Jag tappade livslusten och den verkliga krisen kom när min son, som då var 7-8 år, sa; mamma, du är aldrig glad. Han hade absolut rätt.Jag var aldrig glad och det var fruktansvärt att inse att det hade gått så långt.Det var inte så jag tänkt mig att mitt föräldraskap skulle se ut. Skolledningen avfärdade det hela med att ”ja,det är ju tungt att vara småbarnsförälder”, dom fick det till att det var mina egna barn som fick mig att må dåligt!! Mina grabbar har varit och är världens goaste ungar och har inte berett mig annat än glädje men dom fick betala priset i form av en ledsen, utarbetad mamma.

      • Godfrey skriver:

        Hoppade av lärarutbildningen men jobbar just nu som vikarie på lite olika skolor och det du beskriver ser man så mycket av, kvinnor i olika åldrar som aldrig ser glada ut, sitter i lärarrummet med tomma blickar, ofta helt utsuddade i utseendet (både när det gäller klädsel och utstrålning) och nästan alltid sitter man och diskuterar de ”tråkiga” eleverna, väldigt sällan de ”roliga” eleverna eller något kring sina ämnen eller samhällsproblem eller något positivt.
        Direkt märker man när man kommer till en skola vem som är fast anställd och vem som är vikarie/lärarstudent. Tur man är man.

  14. Sliten skriver:

    Vem bryr sig?

    • Löjtnant Språktant skriver:

      De som på ett annat sätt kommer i kontakt med skolan borde bry sig.

      • Sliten skriver:

        Men gör de det? Jag ser mig själv förlamad i ett icke empatiskt spindelnät infekterat av hierarki, regelverk, byråkrati och krav. Platsbanken besöks flitigt, tro mig. Jag får ibland en sådan lust att anmäla högskolan som har lurat på mig en, i mångas ögon, värdelös utbildning som har lett till ett jobb som är sämre betalt än många yrken som inte kräver akademisk utbildning. Och här står jag, läraren, frustrerad över att inte kunna utöva mitt yrke och med ett bamselån som jag är skyldig att betala tillbaka varje månad (2000 kr/mån). Jag böjer rygg under alla måsten och blir utpekad av samhällets alla pekfingrar. Elevantalet minskar, lärarna blir färre och färre men rektorer och alla-som-vet-bäst blir fler och fler. Var är du Strindberg?

  15. Sofia skriver:

    Känner igen mig i så många av beskrivningarna ovan, och jag håller med om att det ligger i allas intresse att lyfta dessa frågor. Efter att ha varit på flera skolor så har man sett hur hård arbetsbelastningen är idag och hur lärare kämpar för att man vill sina elevers bästa. Sen är det ju också en anledning till att man valde just läraryrket och detta känner man när man står och undervisar och elevernas ögon lyser av intresse eller att man får igång en diskussion där alla är med. Det finns guldstunder och det är dom man får ta tillvara på. Jag håller med om att det krävs en förändring, status på läraryrket måste upp, högre löner och en rimlig arbetsbörda samt planeringstid så att man får genomföra lektioner att känna sig nöjd med. Överlag tror jag att de flesta människor skulle vara beredd att betala lite mer i skatt för att få både en bättre barn- och äldreomsorg. Barnen är vår framtid och de äldre har rätt till en värdig sista tid.

  16. Haha, ja det finns mycket att våndas över i skolvärlden. Kanske beror det på viljan från facken att prioritera ett ”gott samarbetsklimat” med AG hellre än medlemmarnas välbefinnande som gör att vi kommer i kläm. Facken har ju sedan kommunaliseringen gått med på det mesta av AG:s krav: bort med ”usken”, inför legitimationer, bjud in bemanningsbranscher, sänk (sprid) löner etc. Där utöver fostras personal via en managementkultur på enheterna som skrämmer kritiska lärare till tystnad vilket är ett stort problem för den demokratiska andan på arbetsplatserna. Jag tror tyvärr även samverkansfacken inte riktigt vågar stötta dem som tar ton. Och med den approachen undrar man hur skolornas ”arbetarkollektiv” någonsin ska kunna mobilisera ett synligt alternativ till den raska proletariseringen av kåren just nu.

  17. Carro skriver:

    Läser med min klump i magen. För jag har den också.
    Känner igen mig. Förstår precis.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: