Gastbloggare nummer 3

Utvecklingshysteri kring måluppfyllelse och kvalitetsutveckling

Runt om på våra skolor ser det förmodligen likartat ut. Vi lärare får små käcka uppdrag av våra chefer där vi i diverse små arbetsgrupper förväntas kläcka undergörande förslag om hur vi ska kunna öka måluppfyllelsen och kvalitetsutveckla verksamheten.

Vad som är grundbulten är att inget utvecklingsarbete eller något som helst förslag när det gäller hur man ska öka måluppfyllelsen får sägas i samma mening som orden resurser eller tid. Med andra ord så tror man att man på något magiskt sätt ska kunna omfördela, omorganisera och effektivisera verksamheten in absurdum. Detta trots att Skolverkets rapporter entydigt talat om att i socialt belastade områden är resurser i form av personal en faktor som inverkar på elevernas måluppfyllelse. Istället så dras resurser in och undervisningstiden och klasstorleken utökas.

Parallellt sker det en annan oförklarlig arbetstilldelning som innebär att lärare ständigt åläggs nya arbetsuppgifter, samtidigt som alla befintliga rutiner och arbetsuppgifter kvarstår och utökas med tätare och tidigare uppföljningar. Skolan är numera som en administrativ, byråkratisk korvstoppningsmaskin där man bara trycker in i ena änden utan att bry sig om vad som kommer ut i andra änden. Någon verkar inbilla sig att elevers utveckling främst sker genom att lärare dokumenterar och undervisning har blivit något perifert som lärarna får sätta sig ner och planera mellan dokumentationstopparna. Inte en enda rapport har jag funnit som visar vilken effekt denna tidsslukande administrationsapparat har haft på elevernas måluppfyllelser. Är det en tillfällighet tro?

Vi arbetar med trubbiga instrument såsom åtgärdsprogram som inte kan genomföras för att det inte finns resurser. Våra förslag om utökade stödåtgärder för eleverna kan inte heller genomföras för att det inte finns någon möjlighet att lägga lärartid utanför timplanen. Istället för att diskutera väsentligheter hamnar vi istället i diskussioner om hur många suddgummin och pennor eleverna kan anses behöva på ett läsår. Dessa pennor blir något vi kan påverka till skillnad från diskussioner om eleverna får en adekvat undervisning baserad på deras specifika behov . Att kunna påverka måluppfyllelse och kvalitet blir i realiteten en utopi som vi är lika långt ifrån som tio tusen kronor i lönepåslag i dagsläget.

Som grädde på moset får vi också höra att eftersom vi har så dåliga resultat i skolan så borde vi vara nöjda med de skitlöner vi har eftersom de dåliga resultaten måste betyda att vi lärare gör ett dåligt jobb. Alla sparkar neråt mot läraren och förordar ”ändrade pedagogiska metoder”. Tänk vad enkelt det är att komma undan för de som faktiskt kan påverka mer än antal pennor och suddgummi. Allt beror på läraren för den ska helt uppenbart kunna trolla med knäna och samtidigt kunna sy kejsarens nya kläder utan vare sig tyg, tråd eller tid till sitt förfogande.

Man känner frustration över att inte kunna påverka. Frustration över att det igen är köpstopp och läroböckerna är fjorton år gamla. Frustration över att vi igen ligger på minus och får vara glada för om vi har jobbet kvar efter sommaren. Frustration över att rektorn är ledsen men vet att vi inte kommer att få några ytterligare resurser hur mycket vi än behöver dem. Frustration över att kollegorna går i väggen för att arbetsbelastningen hela tiden ökar. Med andra ord lär oss allt utvecklingsarbete först och främst att det finns en stor diskrepans mellan utopi och verklighet.

Annonser

2 thoughts on “Gastbloggare nummer 3

  1. Näsanöverytan skriver:

    Egentligen borde alla lärare konsekvent skrivit i alla åtgärdsprogram exakt vad man tyckte eleven behövde istället för det minimala skolan har att erbjuda. Men säkert är det fler än vi som fått sagt till oss att det inte är någon mening med att skriva in åtgärder som skolan ändå inte har någon möjlighet att erbjuda. På något sätt dokumenteras då aldrig skillnaderna mellan vad läraren anser att eleven verkligen behöver och vad skolan har att erbjuda.

    • skoltango skriver:

      Helt sant. Det är absolut en viktig grej att skriva alla dokument utifrån vad som faktiskt behövs. Krävs en del sammanhållning i kollegiet innan man vågar göra detta dock. Sedan kan man skicka en kopia på de verkliga åtgärdsprogrammen som inte finns resurser för direkt upp till kommunalråden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: