Vatten över huvudet

I höstas fick jag ett vikariat, med väldigt kort varsel. Det är min första riktiga tjänst som klasslärare och en riktig utmaning.

De första dagarna kändes det som att jag inte slutade jobba. Jag la all tillgänglig tid på att förbereda och planera och strukturera. Det tar tid. Och det tar extra mycket tid om man befinner sig på en arbetsplats där man aldrig tidigare satt sin fot.

Man brukar prata om att hålla näsan över ytan, jag började med vatten över huvudet. Ingen erfarenhet, inget färdigt material, ingen klar bild över hur jag skulle uppnå de mål som jag skulle uppnå och framför allt – ingen tid. Hur jag än kämpar hinner jag inte med allt som jag bör göra – planera, förbereda, strukturera, dokumentera, bedöma, bekräfta osv. Känslan av otillräcklighet borrar sig in och hänger kvar.

Idag har jag stunder där jag anar vattenytan ovanför mig, och något enstaka tillfälle när jag känner att jag kan andas en kort stund – men oftast föregås det av flera timmars arbete utöver mina 45 timmar. Jag gör förövrigt i stort sett all min tid, inklusive förtroendetid, på jobbet. Men det är sällan det hjälper…

Min familj börjar undra vart jag har tagit vägen och jag undrar om det verkligen är värt det här. Mina barn ber mig ”Snälla, kom inte hem så sent idag”. Och jag tänker – är det verkligen såhär jag vill att mitt liv ska se ut? Jag älskar att jobba med elever, att hjälpa dem förstå det som är klurigt, att dela aha-upplevelser med dem, att kunna göra skillnad för någon… men inte till vilket pris som helst!

Jag skulle gärna berätta mer om hur min situation ser ut, men jag hinner inte. För imorgon är det åter igen en dag med eleverna och om jag ska kunna göra ett bra jobb så måste jag förbereda mig nu, trots att min arbetstid för länge sedan är slut…

Advertisements

4 thoughts on “Vatten över huvudet

  1. Kix skriver:

    Mitt äldsta barn sa för några år sen med hänvisning till sitt 13 år yngre syskon: ”Mamma byt jobb, låt honom få känna att du är med honom och inte med alla dina elever och papper jämt. Jag önskade så ofta att du skulle göra det när jag var liten, så att du inte alltid jobbade.”

    • Löjtnant Språktant skriver:

      Det är fasan. Jag är livrädd att få höra det. Det är bara ett jobb. Men ändå så mycket mer och det är så svårt att hålla en balans.

    • matrossisyfos skriver:

      Ja, tanken att byta jobb finns där redan, för min och familjens skull, men den stora frågan är ju vad man ska jobba med istället. En lärarutbildning erbjuder ju inte så mycket mer möjligheter än just läraryrket…

  2. Toffs skriver:

    Och jag som bara vill ut och jobba…:) Men får inte påhugg nånstans. Förstår dock hur lätt det är att gå in i jobbubblan och inte hinna leva. För det är tyvärr så många har det, lärare 24/7.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: