Månadsarkiv: maj 2012

Som lärare är man inte sjuk

Idag var en sådan dag som jag kände att ”nu orkar jag bara inte mer”. Jag var så stressad så jag inte kunde andas ordentligt. Hörde inte vad eleverna sa och visste inte var deras grejer var. Givetvis hade jag glömt att plocka fram en uppgift åt dem som jag lovat göra veckan innan.
Är det sunt att vara så här stressad? Min första tanke var att jag får sjukskriva mig för att lugna ner mig. Min andra tanke blev, fan då måste jag ju planera upp alla lektioner för vikarien (som de förhoppningsvis hittar). Skriva i ordning instruktioner för en vikarie som inte riktigt vet hur det är tänkt, som inte har någon koll på vad eleverna behöver lära sig, som stökar ner i salen så jag får plocka i ordning när jag orkar tillbaka.
Nej det är inget alternativ! Jag fortsätter gå till jobbet oavsett hur jag mår för det är jobbigare att vara hemma eftersom jag ändå måste planera min undervisning från sängen.
Men som den goda lärare jag är så blir jag alltid rejält sjuk när vi har en längre ledighet.

Hur väcker vi allmänheten?

Vi vill ha alla kloka läsares tips på hur vi når ut till de som verkligen berörs av hur dagens skola ser ut, föräldrarna till eleverna vi undervisar, samt även till den breda allmänheten.

Många som läser och kommenterar här i bloggen är säkert lärare själva, hur tycker ni att vi ska göra rent konkret för att få upp allmänhetens intresse för dessa skolfrågor som är så viktiga? Hur gör vi för att föräldrarna ska förstå vidden av hur skolpolitiken påverkar deras barns utbildning och framtida liv? Lämnar vi ut flygblad eller hur gör vi? Vad är ditt bästa förslag på hur vi bildar opinion bland andra än lärare?

Vi försöker ju här i bloggen förklara hur vår vardag ser ut, inte för att ”klaga av oss” utan för att få till en förändring till det bättre i en av Sveriges viktigaste arbetsplatser. Hjälp oss nå ut till de som kan påverka vår och sina barns skolsituation! Ge oss alla era tips och idéer – tillsammans kan vi göra skillnad!

Med gråten i halsen

Orden hon uttalade mal i mitt huvud om och om igen: ”Om vi bara hade haft en pedagog som hade kunnat ha enskild undervisning med ett par av mina elever någon timma eller så i veckan, då hade vi kanske kunnat rädda dem. Nu tvingas vi istället se på när de går under.”

Vad var det hon sade egentligen? ”Då hade vi kanske kunnat rädda dem.” Det är mycket starka ord. För vad gör vi om vi inte räddar dem? Vi låter dem drunkna. Vi låter en del av våra barn, Sveriges framtid, gå under. De barnen som av någon anledning behöver extra stöd men som inte får det, eftersom deras svårigheter inte är tillräckligt utmärkande.

Med 28 förstaklassare i en grupp och en ensam lärare som rorsman känns situationen hopplös. Vad kan hon göra annat än se på när de här barnen drunknar? Hur ska hon kunna rädda ens en endaste en? Hon berättade också, att hon efter mer än 30 år i yrket tvingats bli en lärare hon egentligen inte är. En som tvingas vara sträng och, som hon uttryckte det, ”en diktator” istället för en pedagog som kan stimulera de små barnens lust att lära.

Är det verkligen den här sortens skola vi vill ha? Är de kortsiktiga ekonomiska vinsterna med neddragningar och alltför stora elevgrupper så mycket värda, att vi är beredda att låta ens ett enda av våra skolbarn gå under?

Med gråten i halsen går jag från vårt möte.

Gastbloggare nummer fem

Svarte Petter i skolsystemet

av: Britt Nilsson-Faxman, högstadielärare

 

Vi hade arbetslagsmöte för en tid sedan och pratade om våra sjuor som ska börja i åttan till hösten. Plötsligt blir det oro i församlingen, någon nämner att eleven X kanske ska börja hos oss till hösten. ”Ryktet är redan ute och nu går surret bland föräldrarna!” Ganska många föräldrar är tydligen av den åsikten att ”om X hamnar i mitt barns klass, så flyttar jag ungen till en annan skola.” Vi börjar prata om hur många elever/föräldrar det kan röra sig om. ”Aha, dom har gått i X-elevens klass på mellanstadiet”.” Men, inte är det väl lika illa fortfarande?” Etc.

Men, vi skulle ju prata om undervisning, elevernas resultat och eventuella stödbehov! Hur kan det bli så här?

Låt mig kalla eleven X för ”Ann-Bertil”. Jag arbetar på en ganska vanlig kommunal högstadieskola. Ann-Bertils nuvarande skola är en s.k. resursskola i kommunal regi, en skola för elever med särskilda behov av stöd och hjälp. Till historien hör också en ”friskola” som ägs av en av de stora koncernerna i branschen.

Ann-Bertil blev placerad i resursskolan för några år sedan. Skolan där A-B gick klarade inte av att tillhandahålla de resurser som krävdes. Efter en tid hos resursskolan börjar det nu bli dags för Ann-Bertil att slussas tillbaka till en ”vanlig” skola – min skola, och börja i en ”vanlig” klass i årskurs 8. Förhoppningsvis har lärarna på resursskolan gjort ett bra jobb och Ann-Bertil är inte längre lika ”resurskrävande”. Inga extra resurser finns längre för Ann-Bertil i och med flytten från resursskolan. Min skola har en beredskap och en vilja att göra sitt bästa för alla elever, så även för Ann-Bertil.

Nu börjar det dock hända saker. Bland de elever som ska börja i årskurs 8 i min skola börjar ryktet spridas att Ann-Bertil också kommer att gå där. Snacket är igång även i föräldragruppen och fler och fler funderar allvarligt på att istället välja ”friskolan”. Allt på grund av Ann-Bertil.

Konsekvensen blir att min skola förlorar ett antal elevpengar som istället går till ”friskolan”. Samtidigt ska vi ta hand om Ann-Bertil som visserligen arbetat ikapp en del på resursskolan, men sannolikt fortfarande behöver extra stöd och hjälp m.a.o. kostar mer pengar. Istället för att få extra resurser till en ”resurskrävande elev” så står min skola inför nedskärningar just p.g.a. att denna elev ”skrämmer bort” skolpengar till ”friskolan”. Vi har ju ett system där varje elev genererar en ”skolpeng” vars storlek bestäms av de lokala politikerna. Skolpengen tillfaller den skola som eleven väljer, eller som i A-B:s fall blir placerad på.Visst finns det ett ”resursfördelningssystem” men där handlar det om småpengar, småpengar som bl.a. finansierar just resursskolan.

Detta är ovärdigt, ologiskt, urbota dumt och en av många anledningar till att detta system måste skrotas snarast! Ovärdigt för att unga människor blir ”Svarte Petter” i den kommunala ekonomin. Ologiskt och dumt för att ett ökat resursbehov leder till minskade resurser.

I ett system där skolor ska konkurrera med varandra om en summa pengar per elev har vi frångått det mesta av de tankar vi var överens om i och med grundskolans införande – alla barns lika värde och rättighet till en likvärdig utbildning. Ann-Bertil ”kostar” sannolikt mer än de flesta andra elever. Bara ett sådant konstaterande känns ovärdigt att skriva, men i en kommunal skola där mantrat lyder ”håll budget” eller för den delen en friskola där ägarna sätter upp vinstprognoser som ska infrias, blir detta en realitet man tvingas leva med. Att som lärare behöva förhålla sig till detta och ekonomiskt ställa elev mot elev har ingenting med varför vi blev lärare att göra. Man skulle kunna kalla det ”värdegrund”, ett populärt begrepp. Vilka värdegrund har vi lärare blivit påtvingade när vi sitter och är bekymrade över att Ann-Bertil kanske kommer till oss. En skolpeng in, men kanske fem skolpengar ”skräms” iväg till en annan skola. Resultatet blir minus fyra skolpengar och vi sitter och oroar oss för konsekvenserna inför höstterminen; hur stora blir klasserna då, med mindre pengar? Hur ska vi kunna stötta Ann-Bertil när vi inte har tillräckligt med resurser till de elever som behöver stöd idag – de resurser som p.g.a. Ann-Bertils flytt till oss riskerar att minskas. Ovärdigt är bara förnamnet och vi får en dålig smak i munnen, tappar kraft och engagemang.

Det talas mer och mer om ett förstatligande av skolan, eller ett ”ökat statligt ansvarstagande”. Bra så, men vem vågar påpeka de orimliga konsekvenser som skolpengssystemet och det ”fria skolvalet” medför? Har Ann-Bertil och hens föräldrar ett fritt skolval?

Jag vågar, finns det fler?

Skolfabriken

Förutom att vara språktant är jag också förälder. Tyvärr måste jag säga att jag bävar vid tanken på att mitt barn ska gå i skola. Samma skola som jag ser hur illa den fungerar på min arbetsplats. Samma skola där drygt trettio individer trycks in i en mall, skapad av pengabrist och stress. Samma skola som dödat glöden i mina elevers ögon och i mina kollegors ögon. Jag vill inte se mitt barns ögon slockna.

Hur kan jag säga så om mitt jobb? Tja, mitt jobb verkar ibland ha blivit en fabrik. Vi löpandebandmatar eleverna med läroplansenliga kunskaper, utan chans att hinna stanna upp och SE. Jag ser redan hur mitt barn puttas upp på det löpande bandet och hur lärarens ögon viker undan när jag ifrågasätter. ”Du vet ju hur det är…” får jag till svar. ”Jo, jag vet”, suckar jag. Men är det okej, bara för att jag vet? Ska jag köpa att mitt barn måste upp på det löpande bandet i den fabrik som är skolan i dag?

Jaha, är du nåt bättre själv då? undrar vän av ordning. Nej, sanningen att säga så är jag inte det. Det är fabrik. Samma planering år från år, för vem hinner revidera? ”Nej, vännen, jag kan inte lyssna på dig nu – jag har nästa lektion om tre minuter!”

Om jag har 30 elever i en klass och lektionen pågår i 45 minuter så har jag 1, 5 minuter per elev. Dra bort minst tio minuter för att komma igång och avsluta, och kanske tio minuter för genomgång (eller mer) då är vi nere på drygt 83 sekunder per elev. Hinner jag då se alla och hjälpa alla på deras nivå, utifrån uppgiften för dagen? Nä, rätt gissat. Många gånger springer jag runt runt, som en skållad råtta men hinner ändå inte. Frustration hos alla parter. Jag vill inte att mitt barn ska känna den frustrationen. Naturligtvis är det viktigt att kunna vänta på sin tur, men sist jag kollade var det inte ett ämne som vi satte betyg på och jag tror inte man kommer inte på universitetet på att kunna vänta på sin tur heller, faktiskt.

Jag gillar inte den här fabriken till skola som vi har idag. Inte som lärare och absolut inte som förälder. Entrepenöriellt lärande? Vad då? Är det vad eleverna hittar på medan de väntar på sin tur som räknas dit, eller…? Nej, ge lärarna tid att hinna, tid att hinna se sina elever, hinna tänka, hinna reflektera och hinna planera. Kanske till och med tid för att hinna prata med varandra och skapa ett nätverk runt mitt barn, och ditt barn, på riktigt.

Dags för myteri…?

Oro

Klump i halsen,
ont i magen
Stressat runt
mest hela dagen

Vad ska hända
med vår yrkesroll?
Björklund jagar
som ett elakt troll

Vågar man tro
och vågar man hoppas
att alla försämringar
för skolan stoppas?

Hårda regler och
militärisk disciplin
kanske får ordning
på alla små glin

Men är det sådant
ni alla vill ha?
Eller vill ni till
Lärarmyteriet säga JA?

Vi vill ge alla
möjlighet att lära,
utan att för den skull
på deras iver tära

Vi vill skapa världens
bästa skola
för Maja, Ahmed,
Isra och Ola

Alla som vår oro
vill stilla:
Gå in på Facebook
och vår sida gilla!

Ett naivt val

Jag var fullkomligt medveten om lärares låga löner när jag valde yrket. Under studietiden kunde jag och mina kompisar, som läste andra utbildningar, sitta och skoja om vilka skillnader det skulle vara mellan oss när vi började jobba. Vi skulle ha studerat lika länge, ha lika stora studieskulder men min lön skulle vara avsevärt lägre än deras. Hur tokigt som helst att skämta om då. Nu är det inte lika skojigt längre.

I backspegeln var jag naiv som inte kunde tänka framåt i tiden. Där och då tänkte jag bara på vad som skulle vara roligt och inspirerande att arbeta med. Jag var naiv som inte kunde föreställa mig hur lön och löneutveckling skulle påverka mitt liv. Pengar är inte allt men ganska mycket. Lönen påverkar bland annat var man kan bo, om man kan åka på semester, vilka cyklar man kan köpa till sina barn, om man har råd att separera, vilken mat kan kan köpa och framför allt hur ens pension kommer att bli.

Efter ca tio år i yrket insåg jag att jag behövde ha ett privat pensionssparande för att kunna få en ok pension. Jag bokade en tid på banken för att få hjälp av en av deras rådgivare. Mannen som tog emot mig på sitt kontor var vänlig och visade en massa olika sparformer. Jag hade läst att det inte skulle löna sig rent skattetekniskt att spara i en pensionsfond om man tjänade under en viss summa, jag tror att det då var ca 25 000 kr, så jag frågade om det. Det stämde. ”Jaha”, sa jag, ”då är det nog inget för mig, jag är lärare och jag ligger ungefär 2500 kr under den gränsen”. Han tittade på mig som om det inte kunde vara möjligt och så sa han ”Aha, men då kommer du väl upp i det nästa år?”.

Det som var mest förvånande i situationen var inte hans totala okunskap om hur löneutvecklingen ser ut för dem som arbetar i skolan. Det som förvånade mig mest var att jag tyckte att det hela var pinsamt. Jag skämdes över min lön. Där satt jag med poäng motsvarande över fyra års studier, med tillhörande studielån, och var hade det tagit mig lönemässigt?

Några månader senare var det dags för lönesamtalet och den nya lönen. Det året hade jag faktskt lite flyt. Jag hade tagit på mig en hel del extrauppdrag och projekt som jag hade arbetat med på kvällarna, så jag blev toppad och fick mest när de nya lönerna delades ut!

De andra fick 550 kr, jag fick 700 kr. Så mycket lönar sig den individuella lönesättningen som skulle lyfta läraryrket.

Kommunernas nya miljonprojekt.

Det vore en lögn att säga att kommunerna inte satsar på IT i skolan. Jag kan tänka mig att de lägger åtskilda miljoner på att skolan ska vara utrustad med fin teknik och dyra dataprogram. På min skola finns det activboard, datakanoner, egna datorer till alla som började 7:an i år, dataprogram som läser upp skriven text och massor av olika dataprogram som ska hjälpa oss underlätta undervisningen mm.

Men vad alla som sitter och bestämmer över vad som ska köpas in glömde en viktig sak. Att utbilda oss lärare på all teknik som har köpts in. När de installerade activboards i alla klassrum på min skola fick en eller två från varje arbetslag gå en kurs. Sedan skulle de lära oss andra på skolan. De var missnöjda med kursen och känner sin väldigt osäkra. Vilket i sin tur gör att vår skola inte använder alla dessa activboards som kommunen lagt ut massa pengar på. Detta är ett genomgående problem. Kommunen satsar och köper in, men tid till att lärarna ska lära sig och känna sig trygga i den nya tekniken finns aldrig. Detta är ett problem man inte pratar om för kommunerna kan ju visa vad de har köpt in och därför ha sin rygg fri. Pratar man om detta får man ofta höra att man är en bakåtsträvare som inte välkomnar den nya tekniken i skolan. Jo vi vill gärna använda oss av ny teknik, men vi vill lära oss det och känna oss trygga i hur vi ska hantera den.

Eleverna fick i höstas varsina datorer, men ingen vet hur tanken är att vi ska använda dem i undervisningen bara att vi SKA använda dem. Samtidigt lanserar kommunen en läroplattform vi ska börja använda. En 2 timmars genomgång fick vi lärare, sen skulle vi sitta och testa lite för att lära känna den och förstå hur vi skulle jobba med den själva. Ja när då? Ska jag plocka bort mer planeringstid? Det finns ingen tanke om hur lärarna ska lära sig jobba med den nya tekniken. Detta skapar också stora skuldkänslor eftersom några lärare jobbar ju nästan dygnet runt och har ju hunnit lära sig precis hur denna plattform fungerar. Medan vi andra funderar över när de hunnit med att sitta och klicka och klicka fram och tillbaka i detta system.

Så anklaga inte kommunerna för att inte satsa på ny teknik, men påpeka gärna att den nya tekniken inte används för att vi inte fått lära oss hur vi ska göra!

Dokumentation in absurdum

När jag var ung och grön för ett tiotal år sedan vågade jag lita till elevernas egen drivkraft och deras eget lärande. Jag följde med min elevgrupp på den resan de gjorde. Vi gjorde filmer och teaterföreställningar, grillade och cyklade och gjorde djupdykningar i frågor som kom upp i klassens diskussioner.

Jag arbetar inte så längre. Inte för att jag inte längre tror att det är ett bra sätt att bedriva undervisning på, utan för att jag upplever att det är omöjligt nu. Varför gick det för tio år sedan och inte nu kan man fråga sig? Rimligtvis borde jag ha bättre förutsättningar nu, med tio års erfarenhet, än jag hade då?

Skillnaden mellan nu och då ligger i tiden och i kravet på dokumentation. Visst dokumenterade jag då med, men på en rimlig nivå. Jag använde diagnoser och läsutvecklingsschema, och vi gjorde nationella prov. Den individuella utvecklingsplanen på den tiden var ett A4-papper som fylldes i för hand under själva utvecklingssamtalet. Det var enkelt, snabbt och ändamålsenligt. Mina planeringar fanns handskrivna i en pärm på mitt skrivbord.

Nu dokumenterar jag på en helt annan nivå. Alla elevers utveckling ska dokumenteras och följas upp i alla ämnen. Matriser ska fyllas i och omdömen ska skrivas. Inför varje arbetsområde ska planeringen formaliseras i en LPP, en lokal pedagogisk planering, som ska kopplas till läroplanen och formuleras så att den blir begripliga för elever och föräldrar.

Jag är inte emot varken LPP:er, omdömen eller matriser i sig, men det är ett arbete som tar tid. Under samma år som dessa arbetsuppgifter har tillkommit har min tid att göra detta på, min planeringstid, inte ökat, utan tvärtom minskat. Med minskad tid till planering tenderar undervisningen att bli alltmer slentrianmässig och läroboksstyrd. Istället för de utvecklande projekt som mina tidigare elevkullar fick arbeta med får mina nuvarande elever arbeta med ”fyller-i-böcker” eftersom min planeringstid går åt till att dokumentera in absurdum.

Frågan är vilka elever som fick bäst undervisning: Mina tidiga klasser, vars arbete är ganska sparsamt dokumenterat, men som var lustfyllt och engagerat (kanske till och med entreprenöriellt?), eller mina nuvarande elever, vars arbete är monotont och läroboksstyrt men ytterst väldokumenterat?

Gastbloggare nummer 4

I ärlighetens namn

Jag ska vara ärlig. Jag är inte på väg in i någon vägg. Jag gör mina 45 timmar på jobbet, men ingenting mer. Jag känner mig inte speciellt stressad och kan sova på nätterna. Däremot har jag kollegor som inte kan det. Jag har sett många ångestladdade tårar denna termin. Jag har sett hur kollegor har gått in i väggen.

Min filosofi är att arbetsgivaren får det den betalar för. Betalar arbetsgivaren en skitlön, ja då prioriterar jag hårt bland mina uppgifter. Jag har i princip slutat att förbereda lektioner. Jag hinner inte det. Mina lektioner improviserar jag fram. Ibland bokar jag snabbt en datasal. Ibland får eleverna läsa i boken och svara på frågor. Ibland diskuterar vi en hel lektion. Eleverna får sällan någon läxa såtillvida att jag inte kommer på det i stundens hetta. Jag bryr mig inte om att jaga elever för omprov. Klarar de inte det ordinarie prov så får de själva säga till när de är redo igen. Många svaga elever klarar inte detta utan tjat och får således inget roligt betyg hem.

Men det här är en arbetssituation som jag inte riktigt kan stå för. Visst, jag går inte in i väggen, men jag har en gnagande känsla av att jag kan göra mer för eleverna. Att jag kan hjälpa dem att nå längre. Att jag kan hitta på sätt att göra undervisningen roligare. Att jag egentligen kan sitta ner och diskutera med enskilda elever hur de ska komma vidare.

Det finns många uppdrag i grundskolan som jag gärna behåller. Undervisning till exempel. Fostransuppdraget har jag inte heller något problem med, om alla föräldrar gör sitt bästa för att samarbeta med mig. Men när man eftermiddag ut och eftermiddag in sitter och ska prata bedömning. Eller när man ska ägna flera timmar åt en forskare som är så långt ifrån skolans verklighet som det bara går. Eller när man ska skriva skriftliga omdömen och IUP:er som max 1% av föräldrarna bryr sig om. Eller när man ska planera ett roligt tema utan att få några ekonomiska resurser bakom. Eller när man von oben får order om att samarbeta mer med sina kollegor. Eller när man förväntas hantera det faktum att ens elever i ett annat ämne inte lär sig något för att läraren i ärlighetens namn är för dålig eller att en annan lärare ofta är sjuk och att eleverna därför varje vecka möts av en ny vikarie. DÅ är läraruppdraget inte roligt längre. Speciellt inte när man får en skitlön för det.

När jag för ett par månader sedan fick se ett gammalt lönebesked från tiden som sommarjobbande student bestämde jag mig för att sluta i skolan. Det är inte värt att hela tiden ha en gnagande känsla i kroppen att man inte gör tillräckligt när man tjänar mindre pengar än vad man gjorde som sommarjobbande student. Därför gick jag efter två år som lärare upp till min rektor och sa upp mig från och med nästa termin. Tycker lite synd om honom. Det är inte hans fel att min lön är dålig. Han hade dessutom velat behålla mig.

En stor lön är inte allt, men det betyder mycket på hur man ser på lärarnas jobb. När jag klev på lärarutbildningen för sju år sedan trodde jag att statusen var på väg upp. Nu vet jag bättre. Jag borde ha blivit ingenjör.