Det bubblar

Det bubblar under ytan. Under mina tio år i läraryrket har jag hört och sett en del. En del har varit befogad kritik, en del har varit allmänmänskligt gnäll. Men nu bubblar det. Det är inte bara vanligt gnäll, utan jag är övertygad om att det verkligen är så att vi har nått till en gräns. Vi, lärarkollektivet, har pressats allt längre och längre, och nu är vi farligt nära en kollaps.

För uppdraget, som det ser ut nu, är omöjligt. Med alltjämt minskande resurser ser vi på medan fler och fler uppgifter åläggs oss. Huvuduppgiften, som torde vara undervisning, får allt mindre utrymme. Istället fyller vi i blanketter och gör pappersprodukter och planer på löpande band. All undervisning som ska hålla någon sorts kvalitet kräver förarbete och efterarbete, lärandet ska dokumenteras och elevernas arbete ska bedömas. Samtidigt minskar planeringstiden stadigt.

Vi lärare är en lydig yrkeskår. I åratal har vi gjort som vi har blivit tillsagda, även då vi har insett att det inte är rimligt eller ens möjligt. Vi är också en duktig yrkskår. Tyvärr är vi så duktiga att vi inte ens erkänner när uppgiften blir oss övermäktig. Vi sneglar på varandra, och förundras över att alla andra hinner och klarar av alla uppgifter. Men skrapar man lite på ytan så visar det sig att inte heller kollegan har hunnit med och klarat av allt. För även om man skriver på Facebook redan i februari att ”terminens alla omdömen är skrivna” så finns där alldeles säkert någon annan del som inte är avklarad. Mig veterligen finns det ingen kollega som har allt under kontroll, men ingen vill vara den som erkänner att uppdraget är omöjligt.

Vi är också en rädd yrkeskår. Samtidigt som vi ska träna eleverna i demokrati och vikten av att våga säga sin mening, så vågar vi själva inte göra det. Det finns kommuner som skrämmer sina medarbetare till tystnad genom att hota med omplacering eller indragen löneförhöjning för den som framför kritik till någon annan än till sin egen rektor. Rektorerna sitter i en liknande sits som lärarna, och skönmålar kanske sin verksamhet inför sina chefer hellre än att erkänna att vi inte lyckas med de resurser vi har fått. Konsekvensen blir ett lappverk av lagningar och snabblösningar istället för ett långsiktigt kvaltitetsarbete.

Men nu bubblar det under ytan. Det händer något nu. Vi kommer inte att tyst acceptera att fortsätta betala priset för att undervisning med kvalitet måste kosta pengar. Det bubblar ordentligt nu, och snart kokar det över. Vi måste låta det koka över nu, så att det händer något. Jag är övertygad om att mina kollegor runt om i landet har samma bild som jag. Antingen får det hända något mycket snart, eller så kommer vårt land plötsligt att stå utan sina pedagoger.

Advertisements

3 thoughts on “Det bubblar

  1. Iréne skriver:

    Min erfarenhet från olika skolor jag arbetet på är att många inte vågar protestera, reagera osv. för att de är rädda för att förlora jobbet. Nästan alla sitter fast med stora lån, eftersom samhället har lockat in alla att leva på ett visst sätt. Förlorar man sen jobbet…Lyckligtvis arbetade jag som vikarie & behövde inte vara rädd…

  2. Bättreskolanu!! skriver:

    Det är bra att det bubblar och vi måste fram med våra åsikter. Den här sajten är kanon!! Hoppas fler sluter an och talar om hur illa det faktiskt är, hur dåligt vi mår, hur orimliga arbetsuppgifter vi har, hur sönderstressade och löjligt avlönade vi är. Hoppas det kokar över snart och blir en rejäl nationell lärarprotest. Facken gör inte tillräckligt och om vi inte själva protesterar mer, så kommer ännu fler att lämna yrket, en del självmant, en del utbrända, och allt färre kommer att välja yrket.
    Det är ju egentligen ett kul yrke när man kan göra sitt bästa och när man hinner prata med och ta hand om alla sina elever. När man inte hinner det – då mår man inte bra och gör ett allt sämre jobb. ”Asch, jag hinner inte planera idag/denna vecka heller – det får bli de sidorna och de stencilerna. Eleverna bryr sig nog inte…” JO, sådant leder till sämre måluppfyllelse och minskad lärglädje hos eleverna.
    PROTEST!!

  3. Knut Lindelöf skriver:

    Du har förstås rätt. Måttet är rågat. Men hade du skrivit samma sak för 10 år sedan hade också haft rätt. Problemen är många. Att skolan är till för kunskap och undervisning i vid mening är vet alla lärare. Men hur det hela ska ordnas, organiseras och finansieras vet ingen idag. ”Skolfrågan” har blivit genompolitisk. Mitt enda hopp står till lärare som äntligen vågar tala ut. Därför är detta myteri så uppmuntrande och hoppfullt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: