Se men inte röra

”Vad var det du ville diskutera?” Jag blir överrumplad. Detta är alltså min chans, min tid att få fram vad det är jag vill diskutera om lärande. Vi är på väg från lärarrummet till lektionssalen, en promenad som tar i runda slängar en minut. Jag har femtio minuter ihop med de äldsta eleverna framför mig, elever som jag bara träffat en gång hittills och tankarna snurrar fort i mitt huvud. Högskolan vill att jag fokuserar på interaktion mellan eleverna så jag formulerar en fråga och…
”Ses vi på mötet om en timma?” Jag blir avbruten av min handledares lagkollega. De stannar och pratar och kollegan hälsar snabbt på mig utan att presentera sig och de pratar vidare om mötet och den där eleven och så skulle ju EHT-teamet närvara och informera och…
”Du, här är nyckeln. Kan inte du gå och släppa in eleverna så kommer jag alldeles strax?” Där grusades min förhoppning om att hinna med en diskussion idag.

När min handledare några minuter senare kommer in i salen har eleverna redan satt igång och det är försent för samtal om lärande i interaktion och hur man som lärare ska omvandla tankarna i sin undervisning.

Jag gör väl som vanligt, jag fabulerar ihop ett svar, skriver en analys av det på fyra sidor och får ändå Väl Godkänt på min hemtenta om interaktion och lärande. Min handledare är en väldigt bra lärare. Men hon hinner inte vara handledare till mig. Vi behöver mer än två minuter/dag för att diskutera allt som händer en vanlig skoldag. Jag satsar 4,5 år och flera hundra tusen kronor för att läsa till ”världens roligaste yrke” och jag ger allt, ALLT. Men när det verkligen gäller, ute i verklighetens skola, då är jag bara en avlösare som låser upp salen åt eleverna och hjälper till att beta av den långa svansen av elever som behöver ha hjälp av fröken. När ska vi hinna diskutera lärande, omformulera tidigare tankar och omvandla ny kunskap till egna erfarenheter?

Det är lite som att ärva en gammal bok på ett okänt språk. Jag kan titta på omslaget, känna på den slitna ryggen och räkna sidorna, men jag vet inte var handlingen utspelar sig eller vilka karaktärer som är bärande. Jag vill kasta mig in i handlingen tillsammans med handledaren och uppleva alla sidor. Jag vill undra i början, gråta i mitten och le i slutet och jag vill kunna känna efteråt att jag upplevt något som förändrade mig.

Ge min handledare tiden att låta mig utvecklas till en duktig pedagog! Jag klarar det inte ensam.

Annonser

2 thoughts on “Se men inte röra

  1. Förste gastbloggaren skriver:

    Jag känner så väl igen mig från min egen tid som lärarstuderande. Det var enerverande att inte ha tillräckligt med tid med handledaren, att inte kunna bolla idéer…och dessutom är det inte så ”lönsamt” att vara handledare för en lärarstudent. Oftast går de pengar man får extra till arbetslaget, inte till den enskilda handledaren. Dessutom får man heller ingen avlastning vad gäller arbetstiden för att kunna avvara de där extra timmarna i veckan till studenten. Det är 150% arbete och sen några futtiga utpumpade minuter till den studerande…tyvärr. Systemet stinker.

  2. Bandsågsbanditen skriver:

    Systemet stinken verkligen, och det hjälper inte någon av oss att göra sitt allra bästa. Det bidrar till ännu mer stressade lärare och sämre förberedda nyexade lärade. Frigör tid och se till att det märks i lönekuvertet att läraren är handledare!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: