Månadsarkiv: april 2012

Skrattet

Lektionerna är slut för dagen och vi har samlats i vårt arbetsrum för att prata om vem som ska göra vad i ett kommande projekt, snart är det dags att gå till eftermiddagens första möte. Det är soligt ute och när vi tittar ut på skolgården ser vi en kollega som kommer bärandes på en kartong. Någon minut senare kommer hon in i rummet och släpper ner den tunga kartongen. ”Det här är dina saker tror jag”, säger hon till mig. ”Jag hittade dem i ett av mina skåp nu när vi packar för omorganisationen”. Det stämmer säkert eftersom jag har haft det klassrummet förut. Jag känner inte igen kartongen, men ser att jag har skrivit ”Engelska” på locket, vi blir nyfikna och öppnar den. I kartongen ligger spel jag har tillverkat, stenciler med olika övningar jag har skrivit ihop, rekvisita till drama, skönlitterära böcker som jag har köpt och gjort gloslistor till samt olika recept och kakmått på engelska.Vi brister ut i gapskratt. Alla tre. Vi skrattar så att vi kiknar och eleverna utanför arbetsrummet kikar in genom dörren för att se vad vi skrattar åt.
Ja, vad är det som är så roligt?

En fjärde kollega kommer in i rummet och undrar vad det är vi skrattar åt. När vi har samlat ihop oss så förklarar vi för henne och det visar sig att alla tre har skrattat åt precis samma sak: Innehållet i kartongen.

Det känns numera så oerhört främmande och avlägset att ha tid till att sitta och planera lektioner på det sättet. Att bygga upp teman, tillverka spel, göra egna nya övningar med praktiska inslag samt att använda sig av olika tillbehör till undervisningen, på vardaglig basis.

Numera är mitt jobb så mycket mer administration än vad det var förut. Jag har i och för sig inget emot administrativa uppgifter eftersom jag tycker det är ganska kul med pappersarbete, möten och att sitta med i grupper som ska formulera mål och omdömen. Men jag ser ju vad det gör med mitt övriga arbete -lektionsplaneringen, efterarbetet och tiden med eleverna.

Min undervisning är nu sämre än vad den var innan administrationsivern drabbade skolan. Jag har helt enkelt inte tid till att planera undervisningen. Dessvärre kommer detta inte att uppmärksammas eftersom jag ändå lyckas hålla igång allt på en ok nivå. När jag tänker på hur mycket mer eleverna skulle kunna få lära sig, hur mycket roligare och inspirerande lektionerna skulle kunna vara, då känns det tungt.

När Jan Björklund, m.fl., bestämde sig för att lärarna skulle få fler arbetsuppgifter, förstod de då inte att de måste ta bort andra uppgifter, annars skulle något annat få stryka på foten? Det måste de ha förstått. Trodde de att det skulle vara lärarnas kaffedrickande som skulle skäras ner, att lärare är lata människor som behöver utöka sin arbetsdag med fler arbetsuppgifter? Eller tänkte de att barnen och ungdomarna inte kommer märka kvalitetsskillnaden eftersom de hela tiden byts ut, de är ju på väg genom systemet?

Det är sådant jag skulle vilja ha svar på. Och jag skulle vilja att mitt fackförbund långt mycket tidigare hade ställt frågan om vad som ska bort när annat läggs till. Jag skulle vilja att de hade ställt frågan argt och vildsint och inte gett sig förrän de hade fått ett svar. Nu verkar det dock som om regeringen har tänkt om angående sin iver att skapa världens mest administrativa skola. http://svt.se/2.22620/1.2789107/regerin … pos=rubrik Men hur hittar vi tillbaka igen?

Annonser

För högre lön – spring fortare i ekorrhjulet, tack!

Det pratas mycket om lärarlöner just nu. Från en del håll ropas det om 10 000 mer i månaden, från andra håll lite mer diffust om att höjd lön är en viktig del i att höja lärarnas status. Ofta ser jag i media att ”duktiga lärare ska premieras med högre lön”. Vad är då en duktig lärare? Jag har fått lära mig, genom lönesamtal och genom uttalanden av bland annat vår utbildningsminister och andra förståsigpåare, att en duktig lärare är den som springer lite fortare i ekorrhjulet än de andra.Vid lönesamtal fick jag och mina kollegor en matris där vi skulle självskatta oss. Säkert tio olika punkter, en handlade om det pedagogiska, de övriga om skolutveckling, marknadsföring av skolan osv. Kollegor som jobbade med projekt år efter år fick höra ”man får inte nobelpris för samma sak två gånger”, när de tog upp detta vid lönesamtalet. Från annat håll låter det så här: ”Duktiga lärare ska ha högre lön. Ett sätt att göra detta möjligt är genom att inrätta karriärtjänster… … Karriärtjänster skall kunna ge mer ansvar, mer frihet och högre lön.” Eller som här, där Ingela Gardner Sundström, ordförande vid SKL:s ­förhandlingsdelegation uttrycker det ”Det är med glädje jag noterar att Metta Fjelkner och Lärarnas Riksförbund efterfrågar en större koppling mellan lärarnas prestation och lön.” Men vi som tycker att 3,5-5 års högskole- eller universitetsstudier borde ge mer i lön då? Utan att behöva jobba 50- timmarsveckor eller mer? För det är vad som krävs om man först ska sköta sina lektioner, sedan ta hand om all dokumentation, alla elever som mår dåligt, alla föräldrakontakter osv. Och sedan ovanpå detta sitta med i en massa olika grupper- IT-intresserade, anti-mobbing, underhållning vid terminsslut, marknadsföring av skolan, planering av idrottsdagar och temadagar, matråd – jag kan hålla på hur länge som helst. Dessutom ska du helst fortbilda dig, och det ska ske av eget intresse, på din egen fritid och bekostnad, eftersom pengarna till fortbildning ungefär brukar räcka till resan dit- och då gäller det att det inte är långt bort.

Jag skulle gärna vilja vara en duktig lärare, men jag tror inte att vägen dit går genom att ständigt ta på mig fler arbetsuppgifter. Jag tror att jag blir den bästa läraren genom att få tid att arbeta igenom mina lektioner ordentligt, ha tid till varje elev under en lektion, jobba med efterarbete och feedback till mina elever. Min dröm just nu är en luftspalt på 10 minuter efter ordinarie lektionstid där jag kan ha ett par elever kvar efter lektionen varje gång, på ett rullande schema, där jag kan peppa de som behöver det, förklara en gång extra för de som behöver det, eller ge feedforward för att uppnå ännu bättre resultat. Ofta är lektionsschemat så pressat både för lärare och elever att en så enkel sak inte hinns med, men jag tror att det skulle göra mig till en bättre lärare och mina elever till elever med högre resultat ganska snabbt. En annan sak som jag tror skulle göra oss lärare bättre, är tid att samarbeta med varandra. Att få sitta ner och diskutera sitt eget ämne, lektionsupplägg osv. Men även att hinna planera arbetsområden tillsammans med kollegor i andra ämnen, något som vi väldigt sällan hinner. Under de vanliga arbetsdagarna är vi aldrig ”lediga” samtidigt, och konferens- och studiedagstid fylls med annat. Det kanske är precis den här typen av insatser politikerna menar med att högre måluppfyllelse ska ge högre lön, men då är det också dags att inse att man måste skära i arbetsuppgifterna, anställa mer personal och gärna börja uppmuntra lärarna istället för att ständigt misstroendeförklara dem.

Just det, jag kanske ska tillägga att om du springer på en massa grupper, håller i någon slags fortbildning för dina kollegor under en studiedag eller kan visa att du har satt skolan på kartan genom en tidningsartikel om något fantastiskt projekt så är det väl ungefär 200 kronor mer i lönekuvertet det handlar om. Individuell lönesättning? Jag skrattar hela vägen till banken…

Nya behörighetskrav

Särskilda barn behöver särskilda lärare, det tycks alla vara ense om. Men vad definierar då en särskild lärares kompetens?

I över tio års tid har jag arbetat som lärare i särskolan. Jag utbildade mig enligt alla krav som fanns då, för att få undervisa på det sätt jag gör. Över 300 högskolepoäng riktade mot exakt det jag sysslar med, för att kunna ge mina elever just det de behöver, har jag samlat på mig. Jag har väldigt många kollegor som gjort precis samma sak. Vi har tagit enorma studielån, gnuggat våra geniknölar till max och dessutom samlat på oss en ansenlig mängd erfarenhet.

Nu är det inte vatten värt längre. För att få undervisa i särskolan krävs det nu en utbildning som inte fanns under många år och som infördes igen först 2008. Nu måste man vara speciallärare med specialisering utvecklingsstörning för att få fortsätta arbeta med det man utbildat sig specifikt för att göra. Med den nya förordningen kommer 80% av lärarna i särskolan vara obehöriga. Visste ni det? (http://www.skolledarna.se/skolledaren/a … ocent.aspx
http://www.lararnasnyheter.se/personer/ … -sahlstrom)

Lärarlyftet 2 skapas, för att möjliggöra för fler lärare att bli behöriga, men finansieringen ska vi fixa själva. Hur? Det finns inga studielån kvar att ta ut och varför ska jag lägga ner ännu mer pengar på att få fortsätta göra det jag faktiskt utbildat mig för enligt de krav som gällde då? För att fortsätta slita för en minimilön.

Nej tack, herr Björklund. Måttet är rågat. Jag avstår och ägnar mig åt något annat istället. Det finns fler sätt att göra skillnad. Med sorg i hjärtat väljer jag en annan väg och jag är inte ensam. Frågan är vem som ska ta över rodret.

Var ska barnen vara om dagarna?

Två personer sitter och tittar på nyheterna. Sjuksköterskestudenterna ställer krav på högre löner. Det pratas om att de ska vägra jobba i sommar om de inte får skäliga löner för sitt arbete. De hävdar att de har lång utbildning, gör ett viktigt jobb och är eftersatta i löneutvecklingen. Precis som lärare.

– Strejk.
– Strejk?
– Ja, strejk. Skulle inte det vara ett sätt att visa att vi menar allvar?
– Men lärare kan ju inte strejka, var ska barnen vara då?
– Hemma, hos sina föräldrar, förstås.
– Men det går ju inte!
– Jo, för då skulle kanske även föräldrarna förstå att deras barn behöver vara i skolan på dagarna, och lära sig saker. Då kanske de skulle stödja lärares kamp för bättre arbetsvillkor och högre löner.
– De kommer aldrig att stödja det. Skattenivån skulle ju stiga om lärarna ska ha mera pengar. Jag vill inte betala mer i skatt.
– Är det ett för högt pris för att säkra välfärden och ungarnas framtid? Att betala lite mer i skatt?
– Nä, kanske inte. Men det blir ju inget bra om folk blir lärare bara för pengarna.
– Läraryrket är inget kall. Det är ett jobb. Ett viktigt sådant. Tänk ett varv till. Vilka lärare får vi om lönerna är låga, och det krävs av dem att de ska slå knut på sig själva för att ens klara av det som lagen säger att de ska göra?
– Inga alls.
– Nej, det är väl bra? Då blir det jättebilligt. Men grundproblemet kvarstår, barnen har ingenstans att vara om dagarna.

Det bubblar

Det bubblar under ytan. Under mina tio år i läraryrket har jag hört och sett en del. En del har varit befogad kritik, en del har varit allmänmänskligt gnäll. Men nu bubblar det. Det är inte bara vanligt gnäll, utan jag är övertygad om att det verkligen är så att vi har nått till en gräns. Vi, lärarkollektivet, har pressats allt längre och längre, och nu är vi farligt nära en kollaps.

För uppdraget, som det ser ut nu, är omöjligt. Med alltjämt minskande resurser ser vi på medan fler och fler uppgifter åläggs oss. Huvuduppgiften, som torde vara undervisning, får allt mindre utrymme. Istället fyller vi i blanketter och gör pappersprodukter och planer på löpande band. All undervisning som ska hålla någon sorts kvalitet kräver förarbete och efterarbete, lärandet ska dokumenteras och elevernas arbete ska bedömas. Samtidigt minskar planeringstiden stadigt.

Vi lärare är en lydig yrkeskår. I åratal har vi gjort som vi har blivit tillsagda, även då vi har insett att det inte är rimligt eller ens möjligt. Vi är också en duktig yrkskår. Tyvärr är vi så duktiga att vi inte ens erkänner när uppgiften blir oss övermäktig. Vi sneglar på varandra, och förundras över att alla andra hinner och klarar av alla uppgifter. Men skrapar man lite på ytan så visar det sig att inte heller kollegan har hunnit med och klarat av allt. För även om man skriver på Facebook redan i februari att ”terminens alla omdömen är skrivna” så finns där alldeles säkert någon annan del som inte är avklarad. Mig veterligen finns det ingen kollega som har allt under kontroll, men ingen vill vara den som erkänner att uppdraget är omöjligt.

Vi är också en rädd yrkeskår. Samtidigt som vi ska träna eleverna i demokrati och vikten av att våga säga sin mening, så vågar vi själva inte göra det. Det finns kommuner som skrämmer sina medarbetare till tystnad genom att hota med omplacering eller indragen löneförhöjning för den som framför kritik till någon annan än till sin egen rektor. Rektorerna sitter i en liknande sits som lärarna, och skönmålar kanske sin verksamhet inför sina chefer hellre än att erkänna att vi inte lyckas med de resurser vi har fått. Konsekvensen blir ett lappverk av lagningar och snabblösningar istället för ett långsiktigt kvaltitetsarbete.

Men nu bubblar det under ytan. Det händer något nu. Vi kommer inte att tyst acceptera att fortsätta betala priset för att undervisning med kvalitet måste kosta pengar. Det bubblar ordentligt nu, och snart kokar det över. Vi måste låta det koka över nu, så att det händer något. Jag är övertygad om att mina kollegor runt om i landet har samma bild som jag. Antingen får det hända något mycket snart, eller så kommer vårt land plötsligt att stå utan sina pedagoger.

Se men inte röra

”Vad var det du ville diskutera?” Jag blir överrumplad. Detta är alltså min chans, min tid att få fram vad det är jag vill diskutera om lärande. Vi är på väg från lärarrummet till lektionssalen, en promenad som tar i runda slängar en minut. Jag har femtio minuter ihop med de äldsta eleverna framför mig, elever som jag bara träffat en gång hittills och tankarna snurrar fort i mitt huvud. Högskolan vill att jag fokuserar på interaktion mellan eleverna så jag formulerar en fråga och…
”Ses vi på mötet om en timma?” Jag blir avbruten av min handledares lagkollega. De stannar och pratar och kollegan hälsar snabbt på mig utan att presentera sig och de pratar vidare om mötet och den där eleven och så skulle ju EHT-teamet närvara och informera och…
”Du, här är nyckeln. Kan inte du gå och släppa in eleverna så kommer jag alldeles strax?” Där grusades min förhoppning om att hinna med en diskussion idag.

När min handledare några minuter senare kommer in i salen har eleverna redan satt igång och det är försent för samtal om lärande i interaktion och hur man som lärare ska omvandla tankarna i sin undervisning.

Jag gör väl som vanligt, jag fabulerar ihop ett svar, skriver en analys av det på fyra sidor och får ändå Väl Godkänt på min hemtenta om interaktion och lärande. Min handledare är en väldigt bra lärare. Men hon hinner inte vara handledare till mig. Vi behöver mer än två minuter/dag för att diskutera allt som händer en vanlig skoldag. Jag satsar 4,5 år och flera hundra tusen kronor för att läsa till ”världens roligaste yrke” och jag ger allt, ALLT. Men när det verkligen gäller, ute i verklighetens skola, då är jag bara en avlösare som låser upp salen åt eleverna och hjälper till att beta av den långa svansen av elever som behöver ha hjälp av fröken. När ska vi hinna diskutera lärande, omformulera tidigare tankar och omvandla ny kunskap till egna erfarenheter?

Det är lite som att ärva en gammal bok på ett okänt språk. Jag kan titta på omslaget, känna på den slitna ryggen och räkna sidorna, men jag vet inte var handlingen utspelar sig eller vilka karaktärer som är bärande. Jag vill kasta mig in i handlingen tillsammans med handledaren och uppleva alla sidor. Jag vill undra i början, gråta i mitten och le i slutet och jag vill kunna känna efteråt att jag upplevt något som förändrade mig.

Ge min handledare tiden att låta mig utvecklas till en duktig pedagog! Jag klarar det inte ensam.

Dragkampen om tiden, eller moderna språks tynande tillvaro

Jag läste en artikel ( http://allehanda.se/opinion/ordetfritto … pa-spraken ) av Metta Fjelkner idag. Den handlade om just det jag sysslar med. Språk och språkundervisning. Det var spännande att läsa hennes tankar. Jag fastnade speciellt för den här passagen:

Vi vet att av de cirka 80 procent av eleverna som väljer ett modernt språk i årskurs 6 eller 7, så avbryter ungefär var femte elev dessa studier. Skälen är inte begåvningsbrist hos eleverna, utan att de inte får tillräcklig uppmuntran eller grundläggande förutsättningar att lägga ner den extra tid som språkstudier innebär.

Skolundervisningen i språk måste utvecklas så att eleverna kan tillgodogöra sig den kunskapen som efterfrågas. Ett språk måste pratas och övas i mindre grupper. Teorin och grammatiken är också viktig, men det får inte ta överhanden. Då riskerar många att tröttna.”

Hur ser det då ut, i verkligheten?

Jo, vi pratar om kusinen från landet. Du vet, den där som det inte är så noga med. Som man inte behöver ta så himla mycket hänsyn till. Som liksom kommer i andra hand, eller tredje…
Det spelar ingen roll att det från skolverkshåll och skoministerhåll, och som i Fjelkners artikel från fackligt håll, pratas om en uppvärdering av språkkunskaper och meritpoäng hit och framtidskunskaper dit.  I verkligheten, där är språken kusinen från landet, som i viktighetsgrad kommer långt efter SO och NO, för att inte tala om matten. Jaha, nu ska det gnällas igen, tänker du som läser. Ja, kanske det – för språk är viktigt och just nu värderas det i allmänhetens ögon lägre än andra ämnen. Men att kunna språk utöver engelska är viktigt, i vårt allt mer globaliserade samhälle, och en stor tillgång på arbetsmarknaden. Om detta är vi alla överens – lärare, Fjelkner och arbetsgivare.

Som språklärare är det fruktansvärt frustrerande att ständigt ta del av denna allmängiltiga nonchalans gentemot de språk man älskar. Jag upplever det från elever, som ständigt prioriterar att göra språkläxan sist (om alls!) eller väljer bort att läsa till språkprovet för det var ju prov i NO också, och jag upplever samma inställning från kollegor som ständigt tycker att deras ämne är viktigast. På utvecklingssamtalen konstaterar vi att Kalle inte nått målen i sitt moderna språk och då skrattar mamma eller pappa lite och säger nåt i stil med ”Ja, den där tyskan, den är svår…” eller ”Ja, vi kan ingen spanska hemma…” och sen lyfter man att de behöver hjälpa Kalle hemma för att han ska nå målen. Berättar om hur man kan göra, även om man inte kan spanska eller fixar de tyska prepositionerna och säger att det här kommer gå bra, det behövs bara lite tid och engagemang. Men det brukar sluta med att Kalle byter bort sitt moderna språk och läser förstärkning i svenska eller engelska. Tyvärr.

Varför blir det så? Jo, Fjelkner har en poäng. Grupperna är för stora. 20-30 elever i samma grupp. Hur ska man hinna prata med alla? För det är just det man, som lärare, behöver göra. Sitta med några elever i taget och prata språket. Då kommer man att dyka på frågeställningar som leder till grammatikföreläsningar och övningar. Eleverna kommer dessutom att använda ordböcker och internet för att komma vidare med vad det nu var som behövde redas ut. Det kommer att uppstå en levande kultur i klassrummet, där språket faktiskt används. Då händer något mäktigt. Eleverna gör språket till sitt.

 
Jag har haft förmånen att under en termin (innan ekonomin kom i kapp och grupperna slogs i hop) få undervisa en grupp med 12 elever i mitt moderna språk. Oj, vad de utvecklades! Vi använde målspråket hela tiden och de gick framåt med stormsteg. Nästan varje vecka kommenterade de att det var så roligt på lektionerna och vad mycket del faktiskt lärde sig. Jag han se dem, jag hann hjälpa dem och jag hann möta varje elev på just den nivå som hon eller han befann sig på.

Nuläget med 25 elever i samma grupp är ett annat. Jag hinner inte med. Tillfällena då vi kan prata fritt blir inte lika många, och många av dem tycker att det är jobbigt att prata språket så att så många andra hör. Vi kan inte gå till ett grupprum, för det är upptaget, och jag kan inte heller lämna klassen, för då skulle några flippa ur och hänga i taklamporna inom några minuter. Så undrar man varför så många byter bort sina moderna språk och varför så många inte når målen…och viktigast av allt – varför de inte kan använda språken när de har läst dem i 3-6 år.

Så, summa summarum: kusinen från landet måste få ta plats och kosta lite mer pengar, precis som skolan i stort, om det ska bli bättre språkundervisning och bättre förmåga att faktiskt använda språken. De nya skrivningar som finns i skollagen om att alla elever har rätt till stöd, och har rätt att få hjälp på sin nivå, de gäller också moderna språk! Men när det talas om stöd, är det alltid i matte, svenska och kanske engelska och då för de svagaste. Här behövs en reform. Synen på skolan och hela skolans organisation måste revideras, om vi ska nå längre än vi gör nu. Det gäller inte bara moderna språk, utan alla ämnen. Det gäller Sveriges framtid och det gäller Dig!

Arbetsrummet

Ett arbetsrum på en F-6 skola, Sverige 2012.

Mitt arbetslag har ett arbetsrum. Det är fyra kvadratmeter stort. Vi är sex personer som delar på det. Rummet ska räcka till planeringsmöten, utvecklingssamtal, förvaring av våra ytterkläder och väskor, elevsamtal, möten med föräldrar samt vara arbetsrum för vår lektionsplanering och administration. I rummet finns förutom stolar ett skrivbord och en dator. Vi kan inte använda våra klassrum som arbetsrum, för efter lektionstid så är det fritids där.

Det är torsdagseftermiddag och jag kikar in i arbetsrummet, stressad, jag måste svara på flera mail och skriva in några omdömen innan mötet. Men nej, där sitter redan en kollega vid datorn. ”Ska du skriva mycket?” undrar jag. ”Nej jag är snart färdig, någon minut bara”, svarar hon och börjar avsluta. Då hör jag en röst bakom mig, jag har lyckats hinna före en annan kollega på språng. Han tittar på mig och säger ”Då tar jag datorn efter dig”.

När jag väl sitter vid datorn och skriver så slår det mig hur bisarr min och mina kollegors dialog var. På hur många arbetsplatser i Sverige idag, där personalen förväntas sköta flertalet av sina arbetsuppgifter och framför allt kommunikation med dator, delar sex personer på samma dator?

Gastbloggare om sin arbetssitutation…

Idag delar vi med oss av vår första ”gastbloggare”. En lärare, som precis som vi, tröttnat på hur det ser ut i dagens skola. Vi tackar för Ditt bidrag till Myteriet!

Jag har haft en 100% lärartjänst på en skola i snart fyra år. Nu är elevunderlaget mindre för nästa läsår vilket betyder att jag måste gå ned till 80%. Jag klarar mig inte på det eftersom jag är ensam försörjande.

Nu har ledningen varit så ”snäll” att jag ska få 100% tjänst om jag också tar fritids. Eftersom det är två tjänster som har olika avtal har de räknat ut 80% av min lärartjänst på 45 timmar i veckan och sen att jag ”skulle ha jobbat” som fritidspedagog 40 timmar i veckan och så räknat 20% av den tjänsten. För att jag ska få mina lov ”lediga” även i fortsättningen ska jag få jobba några timmar extra i veckan på fritids. Annars måste jag jobba någon dag på fritids på loven också. Jo, men visst. Jag ska visserligen få hjälp av en förskollärare eftersom jag kommer att få en F-1 nästa år.

I år har jag också ganska få elever. 11 stycken. Men i den lilla gruppen har alla svenska som andraspråk. En elev har diabetes och är en ständig oro. En annan elev har en hjärnskada. En tredje har misstänkt ADHD med uppenbara svårigheter att kontrollera humör och koncentration. En fjärde har förmodligen någon slags utvecklingsstörning och går på utredning nu. Tio av elva har åtgärdsprogram. Jag tror knappast att det blir något bättre nästa år. Det är alltså möten angående åtgärdsprogram någon gång i veckan, utvecklingssamtal, möte med modersmålslärare angående studiehandledning, arbetsplatsmöten, fritidsplanering och utvärdering, omdömesskrivningar, rastvaktande, kompetensutbildningar, andra papper att fylla i angående likabehandlingsplaner osv… Just ja. Så var det visst planering av lektioner och genomförande av dessa. Och så nästa år fritids hela eftermiddagarna. Plus kollegor som är sjuka ibland och ingen vikarie att sätta in. För det finns det inga pengar till. Jag tror inte att det spelar nån roll om du har 10 elever eller 30 elever. Man behöver jobba 100% oavsett.

Just ja, och så blir jag ju inte behörig i vissa ämnen eftersom det är en ny lärarlegitimation på gång. Fast jag skulle vara behörig enligt den utbildning jag gick 2001-2005. Ska jag plugga ämnen via lärarlyftet får jag t ex plugga 50%, men då får jag inte arbeta heltid under tiden, utan får bara jobba 50%. Helt okej. Men lönen man får är bara 80% av sin ordinarie lön plus att man får betala sina studieböcker själv om man inte har en alldeles exceptionell arbetsgivare som står för det…Schysst.

Vad säger man? Vad skulle advokater eller läkare säga om regeringen plötsligt bestämde sig för att deras utbildning inte var bra nog? Gå och utbilda er lite till. För 80% av lönen. Det finns ingen garanti att du får mer i lön efter dessa extra kurser, men ja… Whatever. Era klienter blir eventuellt nöjdare och era patienter kanske friskare. Vi får se om några år när vi utvärderar. Det får ni vara glada över istället. Grattis!

Det angår er

Man kanske kan tycka att det som händer inom skolan just nu bara angår oss lärare. Att det är vår strid att ta om vi vill ha bättre arbetsvillkor, högre lön och få behålla våra behörigheter att undervisa.

Ja, det angår oss lärare i allra högsta grad men det angår också nästan alla er andra.

Ni som är föräldrar, hur vill ni att era barns skolgång ska se ut? Tycker ni att det är en bra idé att era barn går i alltför stora klasser? Är det OK att det på många orter är totalt inköpsstopp redan i mars månad så att lärarna inte kan köpa aktuella läromedel eller ens suddgummin till era barn? Ska det lugnt accepteras att extra resurser som innan funnits i skolan plockas bort på grund av dålig ekonomi? Hur tror ni att en enda lärare ska kunna ge varenda barn, med olika förutsättningar och olika bakgrund, i en klass på 28 elever precis det hen behöver? Vill ni att era barns lärare ska ha tid att kunna trösta när ert barn har gjort sig illa eller har blivit retad eller vill ni att läraren i fråga med stressad blick säger något snällt i förbifarten och sedan rusar iväg till nästa lektion? Vilka minnen har ni av er egen skolgång? Vilka minnen vill ni att era barn ska ha om 20 eller 30 år? Är det värt att inte reagera och agera?

Ni som har barn i särskolan, det här angår er i allra högsta grad. 80 % av lärarna i särskolan kommer med den nya förordningen inte längre vara behöriga att undervisa era barn. Lärare som har utbildat sig specifikt för att kunna mycket om hur man får elever med just era barns funktionsnedsättningar att utvecklas på bästa sätt. Vi ska nu ersättas med speciallärare som har specialiseringen utvecklingsstörning alternativt på egen bekostnad utbilda oss till just detta trots att vi redan har många års utbildning för att göra det vi har som uppgift nu. Är det OK att just ditt barns lärare under dessa villkor ska ersättas av någon som kanske inte har vare sig erfarenheter eller kunskaper om vad ditt barn behöver?

Ni som är mor- och farföräldrar, hur vill ni att era barnbarn ska uppleva sin skolgång? Vilka kunskaper vill ni att de ska få tillägna sig?

Ni som är rektorer, sektorschefer eller har andra chefsbefattningar inom skolväsendet, jag vet att många av er också sitter som i en rävsax men finns det något ni kan göra för att förbättra villkoren för era lärare och deras elever? Ni vill väl ha en skola att vara stolta över? Är det OK att er personal går på knäna, får svårt att sova på nätterna och inte hinner med att göra det som de är ålagda för att resurserna och tiden inte finns?

Ni som studerar till lärare, tänk efter en gång till. Är det på det här sättet ni vill arbeta när ni är färdigutbildade? Eller vill ni försöka förbättra förutsättningarna så att ni ska kunna göra det fantastiska jobb ni önskar?

Ni som känner en lärare, ni som känner en skolelev och ni som har någon sorts tankar om skolan. Hur skolan ser ut och fungerar angår er. Vill ni hjälpa Sveriges elever till en god utveckling? Vill ni stötta oss lärare i kampen för drägliga arbetsvillkor där vi verkligen kan göra nytta för våra barn och ungdomar? Tror ni som vi att den svenska skolan idag är inne på fel spår? Vi lärare kan inte ta striden själva. Vi behöver hjälp av andra som vill åstadkomma en förändring.

Det här angår er.